Kategoriarkiv: skönlitteratur

Om lästid

Text och illustration: Eleonor Pavlov

Jag får alltid dåligt samvete när jag läser på arbetstid. Det spelar ingen roll att det är lite att göra, eller att jag läser något som jag ska använda på jobbet, det känns ändå som att jag inte jobbar på riktigt. 

Bibliotek är mer än bara böcker, men böcker är fortfarande en stor del av vardagen på de allra flesta bibliotek. Själv arbetar jag med inköp av barnböcker på folkbibliotek. Rent teoretiskt skulle jag kunna sköta det jobbet utan att ens se en fysisk bok. Men jag vill påstå att jag skulle göra ett betydligt sämre jobb om jag inte åtminstone tittade på böckerna som jag köper in.

Självklart kan jag inte läsa alla böcker som jag köper. Jag köper in mer än 1000 titlar om året och det säger sig självt att det är omöjligt. Dessutom har jag intresse för böcker utanför mina inköpsområden och vill gärna hinna läsa lite för nöjes skull också. 

Men mycket av det jag läser är faktiskt egentligen jobbläsning. Jag läser för att kunna bokprata, för att kunna tipsa kollegor, för att se om jag vill komplettera med fler exemplar och så vidare. Det är svårt att göra om jag inte läser böckerna.

Person som läser en bok.

”Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.”

Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.

En kollega till mig berättade att hen hade åkt tåg tillsammans med en vän som arbetade som jurist. Så fort juristen kollade sina mejl eller läste något kopplat till jobbet sattes taxametern igång, medan kollegan läste sin bok utan att få en krona för det.

Att få ersättning för varenda lästimme är så klart en utopi, men det är viktigt att fundera kring detta att vi faktiskt arbetar utan lön, i vissa fall i ganska stor utsträckning. Och även om vi läser böcker som ligger utanför vårt egentliga arbetsområde har vi ofta användning även för detta i vårt jobb. Jag kanske hoppar in i vuxendisken för något pass och behöver kunna tipsa om en bra vuxenbok, jag kanske har läst den perfekta boken till kollegans bokcirkel eller kan tipsa om en författare som skulle passa till en programserie.

”Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?”

Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?

Ändå är det inte självklart att vi har ”lästid”, möjlighet att kunna läsa på arbetstid. Vissa har det, många har det inte, och ingen har så mycket att det motsvarar tiden som vi faktiskt lägger ner på att läsa. De av oss som har lästid har dessutom inte alltid möjlighet att ta ut den. Det finns alltid något annat som måste prioriteras.

Att arbeta med något som också är ens intresse kan vara klurigt. Gränsen mellan arbete och fritid är inte alltid skarp. Det händer att jag läser artiklar om bibliotekspolitik när jag är ledig. Jag skriver upp titlar på böcker som jag vill köpa in till jobbet. Och jag läser. 

Det kan tyckas som en struntsak. Det går att – som många chefer gör – sucka och säga att det väl måste finnas viktigare saker att prata om. Men när välfärden monteras ner, när det skärs i bibliotekens budgetar, när vi blir färre som ska göra mer, då är det viktigare än någonsin att utföra arbetet på just arbetstid. Vi ska inte täcka upp för minskade resurser. Vi ska inte göra arbete som vi inte får betalt för.

Kämpa för lästiden och se till att ta ut den. Och ha inte dåligt samvete för att du tar en läspaus ibland. För även om ett av dina fritidsintressen är läsning så kan det också vara en arbetsuppgift.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Tre frågor till Balsam Karam

I år debuterade Balsam Karam med sin politiska roman Händelsehorisonten som har blivit både omtalad och hyllad. Karam som har en bakgrund som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek bidrog under många års tid med texter och illustrationer till bis – inte minst ett antal uppmärksammade omslag. bis återkopplar med författaren och låter henne svara på några frågor om bibliotek, litteratur och skapande.

Bild på författaren Balsam Karam. Fotograf: Magnus Liam Karlsson 2017

Fotograf: Magnus Liam Karlsson 2017

Du arbetar som bibliotekarie i Rinkeby och har bidragit till bis med flera artiklar. I Sverige håller man på att ta fram en nationell biblioteksstrategi för tillfället. Vad är den viktigaste frågan för biblioteken just nu?

Den viktigaste frågan i min mening är mängden resurser och hur de fördelas. Folkbiblioteken i Sverige har sedan länge dragits med resursbrist i personal, samtidigt som bibliotekens verksamheter och öppethållande har utökats och mängden tjänster som biblioteken ska kunna utföra har blivit fler. Med en sådan utveckling är det på inga sätt konstigt att biblioteken som rum ibland inte kan ses efter eller rentav kollapsar till följd av för stor arbetsbörda. Det gör mig därför förvånad och upprörd att somliga – trots kunskap om resursbristen såväl som kännedom om de fantastiskt fina resultat som utökade personalresurser har lyckats åstadkomma de gånger det har kommit till – vill skylla det eftersatta biblioteksrummet på besökare och framförallt unga besökare och deras beteende. Det är ett befängt skuldbeläggande där biblioteken hellre sparkar neråt och tycks ta på sig ytterligare en uppgift som uppfostrare av unga i offentliga rum, hellre än att sparka uppåt och en gång för alla kräva utökade resurser från de ytterst ansvariga för verksamheten.

Illustration av Balsam Karam

Du var väldigt uppskattad som illustratör när du fungerade som bildredaktör i bis. Ser du någon skillnad i att arbeta med bildkonst och att arbeta med text?

En rätt tydlig skillnad är bildkonstens direkthet i mötet med betraktaren, att jämföra med textens flöde och bläddrande. Många gånger behöver man läsa klart en mening, en sida eller en bok för att så att säga ”förstå” vad det är man har läst, och det påverkar arbetet med texten mycket. För mig känns arbetet med text både längre och jobbigare, men också mer givande än att arbeta med bildkonst. En likhet bildkonsten och skrivandet emellan är dock begränsningen och det var inte förrän jag började tänka på Händelsehorisonten som en målarduk som jag kunde se att den var möjlig att slutföra. Liksom en målarduk kan en enda bok omöjligen rymma allt man vill skriva, även om man i skrivande stund önskar det. Det bästa med att vara bildredaktör var dock att jag kunde kombinera arbetet med text med arbetet med bildkonst! Bland mina finaste minnen från den tiden var de gånger jag hörde av mig till någon av våra jätteduktiga illustratörer med en idé om en eller flera illustrationer. Att i skrift försöka förmedla sin idé om en bild var jättehäftigt!

Många har beskrivit Händelsehorisonten som dystopi eller science fiction. När jag läser den så tänker jag att den lika gärna kan handla om vår värld. För att ytterligare komplicera saker så är mödrarna och barnen i utkanterna väldigt kärleksfulla, handlingskraftiga och solidariska mot varandra. Beskrivningen av dem och hur de hanterar sin livssituation är knappast vad jag skulle kalla en dystopi. Vad var det egentligen för värld du ville skriva fram i händelsehorisonten?

Jag tror att jag först och främst försökte förstå vissa skeenden i världen genom att skriva Händelsehorisonten, däribland min egen saknad och längtan efter en gemenskap och ett långt och hållbart motstånd. Skrivandet av den hjälpte mig att tänka på och närma mig de här skeendena på ett sätt som att läsa eller insamla information om dem inte hade lyckats med. Jag ville också skriva om förtryck, utsatthet och våld utan att exploatera mina karaktärer, eller utsätta mina läsare för en våldsam läsning. När jag läser den idag tycker jag att Utkanterna är en plats där mödrar och barn är motståndskraftiga och kärleksfulla på en och samma gång, där de orkar trots att allt har gått åt helvete och där de inte förlorar sin innersta kärna. Jag inser idag att jag har skrivit fram min egen utopi.

I nästa nummer av bis kommer du hitta en längre artikel om Balsam Karam och Händelsehorisonten där författaren svarar på fler frågor!

Länkar

Prenumerera på bis

Tobias Willstedt

Läkare läser skönlitteratur

Åtminstone borde de göra det, menar Rolf Ahlzén i avhandlingen Why should physicians read? Han menar att vi kan bearbeta händelser i vardagen och reflektera över dessa genom att läsa goda böcker som Doktor Glas, Främlingen, eller En dag i Ivan Denisovitjs liv. Vi blir helt enkelt bättre yrkesmänniskor. Får distans till oss själva och vår uppgift i livet.
källa: Svensk bokhandel 17/2010

Författarna vågar inte ta fighten!

Det tycker Sven Lindqvist i dagens DN. Han efterlyser den samhällsdebatterande skönlitteraturen (läs t.ex. de s.k. arbetarförfattarna) som fanns förr. Han framträder dessutom på B&B-mässan.
se länken

Julkalender!

Världsbiblioteket har en julkalender med chans att vinna en bok vid varje dags lucköppning!
http://foo.globalarkivet.se/julkalender/