Kategoriarkiv: skönlitteratur

Tre frågor till Balsam Karam

I år debuterade Balsam Karam med sin politiska roman Händelsehorisonten som har blivit både omtalad och hyllad. Karam som har en bakgrund som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek bidrog under många års tid med texter och illustrationer till bis – inte minst ett antal uppmärksammade omslag. bis återkopplar med författaren och låter henne svara på några frågor om bibliotek, litteratur och skapande.

Bild på författaren Balsam Karam. Fotograf: Magnus Liam Karlsson 2017

Fotograf: Magnus Liam Karlsson 2017

Du arbetar som bibliotekarie i Rinkeby och har bidragit till bis med flera artiklar. I Sverige håller man på att ta fram en nationell biblioteksstrategi för tillfället. Vad är den viktigaste frågan för biblioteken just nu?

Den viktigaste frågan i min mening är mängden resurser och hur de fördelas. Folkbiblioteken i Sverige har sedan länge dragits med resursbrist i personal, samtidigt som bibliotekens verksamheter och öppethållande har utökats och mängden tjänster som biblioteken ska kunna utföra har blivit fler. Med en sådan utveckling är det på inga sätt konstigt att biblioteken som rum ibland inte kan ses efter eller rentav kollapsar till följd av för stor arbetsbörda. Det gör mig därför förvånad och upprörd att somliga – trots kunskap om resursbristen såväl som kännedom om de fantastiskt fina resultat som utökade personalresurser har lyckats åstadkomma de gånger det har kommit till – vill skylla det eftersatta biblioteksrummet på besökare och framförallt unga besökare och deras beteende. Det är ett befängt skuldbeläggande där biblioteken hellre sparkar neråt och tycks ta på sig ytterligare en uppgift som uppfostrare av unga i offentliga rum, hellre än att sparka uppåt och en gång för alla kräva utökade resurser från de ytterst ansvariga för verksamheten.

Illustration av Balsam Karam

Du var väldigt uppskattad som illustratör när du fungerade som bildredaktör i bis. Ser du någon skillnad i att arbeta med bildkonst och att arbeta med text?

En rätt tydlig skillnad är bildkonstens direkthet i mötet med betraktaren, att jämföra med textens flöde och bläddrande. Många gånger behöver man läsa klart en mening, en sida eller en bok för att så att säga ”förstå” vad det är man har läst, och det påverkar arbetet med texten mycket. För mig känns arbetet med text både längre och jobbigare, men också mer givande än att arbeta med bildkonst. En likhet bildkonsten och skrivandet emellan är dock begränsningen och det var inte förrän jag började tänka på Händelsehorisonten som en målarduk som jag kunde se att den var möjlig att slutföra. Liksom en målarduk kan en enda bok omöjligen rymma allt man vill skriva, även om man i skrivande stund önskar det. Det bästa med att vara bildredaktör var dock att jag kunde kombinera arbetet med text med arbetet med bildkonst! Bland mina finaste minnen från den tiden var de gånger jag hörde av mig till någon av våra jätteduktiga illustratörer med en idé om en eller flera illustrationer. Att i skrift försöka förmedla sin idé om en bild var jättehäftigt!

Många har beskrivit Händelsehorisonten som dystopi eller science fiction. När jag läser den så tänker jag att den lika gärna kan handla om vår värld. För att ytterligare komplicera saker så är mödrarna och barnen i utkanterna väldigt kärleksfulla, handlingskraftiga och solidariska mot varandra. Beskrivningen av dem och hur de hanterar sin livssituation är knappast vad jag skulle kalla en dystopi. Vad var det egentligen för värld du ville skriva fram i händelsehorisonten?

Jag tror att jag först och främst försökte förstå vissa skeenden i världen genom att skriva Händelsehorisonten, däribland min egen saknad och längtan efter en gemenskap och ett långt och hållbart motstånd. Skrivandet av den hjälpte mig att tänka på och närma mig de här skeendena på ett sätt som att läsa eller insamla information om dem inte hade lyckats med. Jag ville också skriva om förtryck, utsatthet och våld utan att exploatera mina karaktärer, eller utsätta mina läsare för en våldsam läsning. När jag läser den idag tycker jag att Utkanterna är en plats där mödrar och barn är motståndskraftiga och kärleksfulla på en och samma gång, där de orkar trots att allt har gått åt helvete och där de inte förlorar sin innersta kärna. Jag inser idag att jag har skrivit fram min egen utopi.

I nästa nummer av bis kommer du hitta en längre artikel om Balsam Karam och Händelsehorisonten där författaren svarar på fler frågor!

Länkar

Prenumerera på bis

Tobias Willstedt

Läkare läser skönlitteratur

Åtminstone borde de göra det, menar Rolf Ahlzén i avhandlingen Why should physicians read? Han menar att vi kan bearbeta händelser i vardagen och reflektera över dessa genom att läsa goda böcker som Doktor Glas, Främlingen, eller En dag i Ivan Denisovitjs liv. Vi blir helt enkelt bättre yrkesmänniskor. Får distans till oss själva och vår uppgift i livet.
källa: Svensk bokhandel 17/2010

Författarna vågar inte ta fighten!

Det tycker Sven Lindqvist i dagens DN. Han efterlyser den samhällsdebatterande skönlitteraturen (läs t.ex. de s.k. arbetarförfattarna) som fanns förr. Han framträder dessutom på B&B-mässan.
se länken

Julkalender!

Världsbiblioteket har en julkalender med chans att vinna en bok vid varje dags lucköppning!
http://foo.globalarkivet.se/julkalender/

Skönlitteraturen kan förändra samhället


Skönlitteratur kan förändra samhället, och den kan beröra oss på djupet. I vår ryska litteraturcirkel på jobbet har vi kommit till Solzjenitsyn och den oerhört förtätade lilla berättelsen En dag i Ivan Denisovitjs liv. En dag i en sibirisk straffånges liv där allt kretsar kring termometerns gradtal (det är mitt i vintern), brödransonernas storlek, om det finns tillräckligt med ved i kaminen, och att kunna hålla sig varm i den bitande kylan. Inget annat än att bara överleva.
Dostojevskijs Brott och straff var en lika stor läsupplevelse som förra gången jag läste den. Få romaner är så fysiskt påträngande och uppslukar läsaren så totalt. Läsaren är den jagade Raskolnikov, vare sig man vill eller inte. Man lever i hans resonerande över moral och etik, känner hans hungerhallucinationer: Vad är rätt? Är livet okränkbart? Hur når man sinnesfrid?
Solzjenitsyns underjordiskt publicerade berättelser (den s.k. ”Samizdatlitteraturen”) i Sovjetunionen bidrog till regimens fall, liksom Ivar Lo-Johanssons och Sara Lidmans och Agnes von Krusenstjernas böcker starkt bidrog och påverkade sin tids idédebatt. Men Dostojevskijs böcker förändrade dessutom för alltid skönlitteraturens form och innehåll, och förändrade med all säkerhet också sina läsare.
I kommande nummer av bis skriver jag om när Maxim Gorkij (Min barndom) mötte Leo Tolstoj (Krig och fred, Anna Karenina), och när nobelpristagaren Pasternak (Doktor Zjivago) blev uppringd mitt i natten av diktatorn Josef Stalin, som ville att han skulle ange poeten Mandelstam. Den långa krångliga vägen till Solzjenitsyns debut vid 44 års ålder, är också värd en reflektion. Se kommande nummer.
Mats Myrstener
PS Lördagar kl 19 går den uppmärksammade ryska TV-dramatiseringen av Solzjenitsyns roman ‘Den första kretsen’. Svt2.