Kategoriarkiv: skolan

Segregerad utbildning

Jag läser i Dagens Etc 17/12 att få med utomeuropeisk bakgrund påbörjar en högskoleutbildning i Sverige. Bara en procent av studenterna 2012/2013 hade bakgrund i Sydamerika och bara två procent i Afrika.

I Zahra Bayatis avhandling ”Den Andre” pekas på diskrimineringen inom utbildningen, t.ex. att studenter med ursprung i andra länder exkluderas och diskrimineras på lärarutbildningarna i Sverige. Studielitteraturen är eurocentrisk, studenternas bakgrund, språk och erfarenheter tas inte tillvara i undervisningen. Segregationen pågår tyvärr från grundskolan till universiteten.

Författaren Tobias Hübinette, som själv är adopterad, anser att lärarkåren är allt för homogen, och inte gärna tar till sig nytänkande. Det fria skolvalet har förvärrat situationen. Ansvaret har lagts över från samhället, till individen.

I tidskriften Fokus skriver ekonomen Klas Eklund om utrikes födda unga mäns svårighet att komma in på universitet och arbetsmarknad. De riskerar att bli ”tredubbelt ratade”: i skolan, på arbetsmarknaden, och socialt.

Det finns dock ett litet hopp menar Tobias Hübinette. Trots att skolan och samhället fortfarande har stora klassklyftor så har många ungdomar från arbetarklassen fått göra en klassresa sedan 1950-talet. Det var skolans och universitetens utbyggnad efter kriget 1945 som möjliggjorde detta. Av det kan vi lära oss en hel del, menar han.

Möjligheterna finns. Det är bara att börja satsa. Och hur är det på biblioteken?

(Läs också detta inlägg där professor Martin Ingvar dömer ut den svenska skolan för att man satsar alldeles för lite på läsning.)

Mats Myrstener

The question of better school-libraries has to be raised in the 2014 election

In Sweden, schools and libraries historically have always been together. Today many schools don’t have libraries. It is a political question that has to be raised.

Sweden is (together with Chile) the country that has privatized most of its public sector in recent years, ranging from schools and hospitals, to kindergartens and elder care.

Many of these private schools are in Sweden called “free-schools”. They are run for example by private corporations, foundations, religious groups or as cooperatives. Many of them lack libraries, school yards, eating- and gym facilities. The teachers often lack the proper education. For the public libraries the free-schools are a problem. They use the facilities of the public sector, to save money, in a more or less parasitical way.

Together with the decline of many public schools in recent years, school results are falling. In the PISA survey, Sweden dropped last year from top to bottom of the EU countries. 23 per cent of all kids leaving Swedish primary schools after nine years have trouble with reading and writing. The results in reading and understanding text is especially troubling. Both public and private schools are part of the decline.

Without school-libraries there will be no free books for students that lack the economic resources. The Internet is not sufficient for a student to learn reading and writing. Without school-libraries, the schools lack an intellectual meeting place, and a perfect place for the children to spend study hours and to improve their reading. For the knowledge of reading and writing, books are essential.

This has to be raised as an important question in the 2014 parlamentary and regional elections in Sweden. The question of falling school results will be strongly debated, but as important is the question of the school-libraries. Today, 43 percent of the primary schools in Sweden don’t have a library. All political parties should consider this. The public libraries of today cannot, and have not the resources to take over the role of the school-libraries.

Mats Myrstener 

Klass och bildning

Att begreppet klass inte bara har att göra med hur mycket pengar man tjänar vet väl varenda bibliotekarie. Bourdieu talar också om ”social kompetens” och ”kulturellt kapital”, något som blir allt viktigare på dagens slimmade arbetsmarknad. Idag måste man inte minst ha kunskap om det nya mångkulturella samhället för att kunna fungera i ett sådant.

Klass är ett ord som politiker sällan talar om. I mediadebatten hörs det allt mer, men politiker verkar ha väldigt svårt för det. Kanske anser man (som många socialdemokrater) att ”klassamhället” tillhör det förgångnas numera allt dammigare rekvisita, och att klassamhället försvann när folkhemmet och välfärden var utbyggd och färdig i början på 1980-talet. Kanske skäms man bara.

Att ett väl fungerande välfärdssamhälle snabbt kan raseras kan vi se på Nya Zeeland, som t.o.m. låg före Sverige i det hänseendet på 1970-talet. Sedan kom nya ekonomiska vindar med Milton Friedmans Chicagoskola, och Nya Zeeland omvandlades väldigt snabbt, och den offentliga sektorn privatiserades, låglöner infördes, och facklig verksamhet sågs som något negativt. Vindarna nådde också Sverige, introducerade i Sverige på 1980-talet av Kjell-Olof Feldt och hans ”grabbar” från Handelshögskolan: Klas Eklund, Björn Rosengren, Allan Larsson, Erik Åsbrink, Odd Engström.

Nu när klass är på väg tillbaka är det fortfarande ett pestsmittat ord. Ännu värre med ”bildning”. Att gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna hör utan tvekan dit. Och att inte veta vem Strindberg, Ibsen, Selma Lagerlöf, Dostojevskij, Freud eller Einstein är. Inte bara känna till namnen utan också veta vad de stod för. Politiker talar sällan om bildning (fast folkbildning en gång var ett socialdemokratiskt honnörsord), förmodligen för att de inte riktigt vet vad det är. Eller inte har.

Bildning handlar ju inte minst om att känna till sin omvärld, och att, på klassiskt manér, ”känna sig själv”. Känna sig själv som människa, och veta sina begränsningar. Det kallades ”humanism” när jag gick i skolan.

Utan språk och kunskaper ingen bildning. Den som inte får detta i hemmet har bara skolan kvar att lita på. Om skolan också misslyckas, vilket ofta förefaller vara fallet, återstår bara biblioteket. Många bibliotek ägnar sig idag (genom olika stödorganisationer) åt läxhjälp och det är bra. Det är en mycket konkret uppgift där man verkligen kan ”spela roll”.

Det är där biblioteket kommer ”in i bilden”, kan man säga. Det var ett uttryck som vår gamle lärare i litteraturvetenskap Olof Dixelius hatade. Det kunde bara användas i ämnen som konstvetenskap och film. Han var utan tvekan bildad, men så var han också pensionsmässig redan på 1970-talet. En av de sista universitetslärare som behärskade flytande latin och grekiska, som faktiskt var skolämnen på gymnasiet i Umeå, även om jag själv läste ”lättvarianten” allmän språkkunskap, som ingick i den humanistiska linje jag läste.

Olof Dixelius är idag borta, liksom latinet och grekiskan tror jag (och har ersatts av andra språk), och den humanistiska variant man kunde läsa på gymnasiet. Jag lärde mig mycket var våra ord och vårt språk kommer ifrån. Historia borde vara ett grundämne i skolan. Att vara ”bildad” är idag varken elitistiskt eller snobbigt, det är tvärtom en grundförutsättning för demokratin och för människans och samhällets utveckling. Det är inte bara färdigheter i hårda ämnen som naturvetenskap, medicin, teknik och matematik, utan lika viktigt som historia, samhällskunskap, kulturförståelse och läsfärdigheter.

Skolan och biblioteken är en nödvändighet, och hörde tidigare alltid ihop. Skolfrågorna kommer säkert att bli ett hett debattämne i kommande politiska val. Utbildningsministern (som alltid skyller på den flummiga ”socialdemokratiska skolan”) kommer att få det hett om öronen. Bättre en ”flumskola” där man faktiskt lärde sig något, än en Björklundskola där inte ens de högpresterande lär sig lika mycket som för åtta år sedan måhända?

Mats Myrstener

Om detta skriver idag i DN Qaisar Mahmood (ännu ej på webben)

Skolans dag

Idag firas skolans dag, i arrangemang av Lärarnas riksförbund. God läsförmåga betonas som den absolut viktigaste av skolans uppgifter.

”Min vurm för att läsa har bara ökat och jag tycker till exempel att det är oerhört viktigt att läsa för barnen. Så familjen är viktig. Läsning är en nyckel till kunskap och makt, säger politikern Mikael Damberg (S).
Gustav Fridolin (MP) m.fl. författare, ger idag ut boken Den engagerade läraren. Han lovar att satsa på höjda lärarlöner, och återanställa de pedagoger, t.ex. speciallärare, som den borgerliga regeringen dragit ner på.

På Bok- och biblioteksmässan har Lärarförbundet ett seminarium med titeln Att läsa för att lära. 51 procent av de som röstar i val anser att skolan är avgörande för vilket parti som får deras röst.

Några av de som förlorat sina speciallärare är elever med Downs syndrom. Föräldrarna har skapat en egen blogg ”En skola för alla”, http://www.enskolaforalla.se
När får vi se skolbibliotekens dag?
Mats Myrstener

Högläsning för barn

Idag skriver SvD:s Jesper Sundén om högläsning för barn i tidningen. Han hävdar att det för trettio år sedan (ca 1983 alltså) förekom i 80 procent av alla familjer. Idag är siffran 35, enligt en undersökning från Läsrörelsen och Junibacken.

Varför? På 1980-talet levde vi fortfarande i en litterär kulturtradition, där biblioteken var en viktig del av traditionen. Samhället var mer homogent, invandringspolitiken syftade till integrering, inte segregering. Skolväsendet var fortfarande inte kommunaliserat och privatiserat. Sverige stod kanske välfärdsmässigt, på sin topp.

Idag är det alltså inte så. Man kan hävda att det går lika bra att högläsa från en ipod, läsplatta eller en laptop. Men att föräldrar (helst båda föräldrarna) läser riktiga böcker med sina små barn, bläddrar och ser på bilderna, det är nog en av grunderna till bra läsförståelse, ett utvecklat eget språk och en bra start i livet, på flera olika plan. Man behöver inte vara särskilt kulturkonservativ för att tycka att det inte finns ett bättre sätt att bygga upp en bra relation med ett barn än att gemensamt läsa en bilderbok före läggdags.

Våra barnbibliotekarier gör allt vad de kan för att understryka detta faktum, men politikernas besparingar hotar deras arbete, och nu börjar vi se resultaten. Det behövs t.ex. många fler barnböcker på invandrarspråk, men politikerna förstår inte detta, och vägrar skjuta till extra pengar. Det gynnar bara ett ännu mer segregerat och mer odemokratiskt och kulturfattigt samhälle. Tillsammans med de dåliga siffrorna för den svenska skolan är det en tickande bomb, en skol- och utbildningspolitisk katastrof.

Mats Myrstener