Kategoriarkiv: skattepolitik

Klass och bildning

Att begreppet klass inte bara har att göra med hur mycket pengar man tjänar vet väl varenda bibliotekarie. Bourdieu talar också om ”social kompetens” och ”kulturellt kapital”, något som blir allt viktigare på dagens slimmade arbetsmarknad. Idag måste man inte minst ha kunskap om det nya mångkulturella samhället för att kunna fungera i ett sådant.

Klass är ett ord som politiker sällan talar om. I mediadebatten hörs det allt mer, men politiker verkar ha väldigt svårt för det. Kanske anser man (som många socialdemokrater) att ”klassamhället” tillhör det förgångnas numera allt dammigare rekvisita, och att klassamhället försvann när folkhemmet och välfärden var utbyggd och färdig i början på 1980-talet. Kanske skäms man bara.

Att ett väl fungerande välfärdssamhälle snabbt kan raseras kan vi se på Nya Zeeland, som t.o.m. låg före Sverige i det hänseendet på 1970-talet. Sedan kom nya ekonomiska vindar med Milton Friedmans Chicagoskola, och Nya Zeeland omvandlades väldigt snabbt, och den offentliga sektorn privatiserades, låglöner infördes, och facklig verksamhet sågs som något negativt. Vindarna nådde också Sverige, introducerade i Sverige på 1980-talet av Kjell-Olof Feldt och hans ”grabbar” från Handelshögskolan: Klas Eklund, Björn Rosengren, Allan Larsson, Erik Åsbrink, Odd Engström.

Nu när klass är på väg tillbaka är det fortfarande ett pestsmittat ord. Ännu värre med ”bildning”. Att gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna hör utan tvekan dit. Och att inte veta vem Strindberg, Ibsen, Selma Lagerlöf, Dostojevskij, Freud eller Einstein är. Inte bara känna till namnen utan också veta vad de stod för. Politiker talar sällan om bildning (fast folkbildning en gång var ett socialdemokratiskt honnörsord), förmodligen för att de inte riktigt vet vad det är. Eller inte har.

Bildning handlar ju inte minst om att känna till sin omvärld, och att, på klassiskt manér, ”känna sig själv”. Känna sig själv som människa, och veta sina begränsningar. Det kallades ”humanism” när jag gick i skolan.

Utan språk och kunskaper ingen bildning. Den som inte får detta i hemmet har bara skolan kvar att lita på. Om skolan också misslyckas, vilket ofta förefaller vara fallet, återstår bara biblioteket. Många bibliotek ägnar sig idag (genom olika stödorganisationer) åt läxhjälp och det är bra. Det är en mycket konkret uppgift där man verkligen kan ”spela roll”.

Det är där biblioteket kommer ”in i bilden”, kan man säga. Det var ett uttryck som vår gamle lärare i litteraturvetenskap Olof Dixelius hatade. Det kunde bara användas i ämnen som konstvetenskap och film. Han var utan tvekan bildad, men så var han också pensionsmässig redan på 1970-talet. En av de sista universitetslärare som behärskade flytande latin och grekiska, som faktiskt var skolämnen på gymnasiet i Umeå, även om jag själv läste ”lättvarianten” allmän språkkunskap, som ingick i den humanistiska linje jag läste.

Olof Dixelius är idag borta, liksom latinet och grekiskan tror jag (och har ersatts av andra språk), och den humanistiska variant man kunde läsa på gymnasiet. Jag lärde mig mycket var våra ord och vårt språk kommer ifrån. Historia borde vara ett grundämne i skolan. Att vara ”bildad” är idag varken elitistiskt eller snobbigt, det är tvärtom en grundförutsättning för demokratin och för människans och samhällets utveckling. Det är inte bara färdigheter i hårda ämnen som naturvetenskap, medicin, teknik och matematik, utan lika viktigt som historia, samhällskunskap, kulturförståelse och läsfärdigheter.

Skolan och biblioteken är en nödvändighet, och hörde tidigare alltid ihop. Skolfrågorna kommer säkert att bli ett hett debattämne i kommande politiska val. Utbildningsministern (som alltid skyller på den flummiga ”socialdemokratiska skolan”) kommer att få det hett om öronen. Bättre en ”flumskola” där man faktiskt lärde sig något, än en Björklundskola där inte ens de högpresterande lär sig lika mycket som för åtta år sedan måhända?

Mats Myrstener

Om detta skriver idag i DN Qaisar Mahmood (ännu ej på webben)

Borg fortsätter skattesänka, i Stockholm fattas 85.000 bostäder

Finansminister Anders Borg fortsätter sänka skatterna. Jag blir så glad för jag bor i en stor bostadsrätt (som vi köpt för halva värdet) i Stockholms innerstad, med en av landets lägsta kommunalskatter.

Men alla de bostadslösa i Stockholm har mindre anledning att glädjas. I Stockholm saknas idag 85.000 lägenheter läser jag i dagens Metro. Borg medger bekymrat att vi nog ”borde göra något åt bostadsstuationen i Stockholm”.

Stockholms handelskammare föreslår som åtgärd att sänka reavinstskatten vid försäljning av bostäder. Då blir jag och min hustru förstås ännu gladare och får ännu mer över i plånboken. För nu när barnen snart är utflugna börjar vi nästan fundera på att flytta till något lite mindre.

I de mörkblå kommunerna norr om Stockholm, där de riktigt rika och osolidariska bor, byggs överhuvud taget nästan ingenting alls. Det är en ”positiv ekonomisk utveckling” säger Borg och småler och ger de rika i Danderyd ännu lägre skatter. Positivismen gäller förstås bara de som har arbete, är friska, och har en hög och säker inkomst. Uteliggarna i Stockholm uppmanas därför se lite mer ”positivt” på tillvaron. Det går ju så bra för Sverige.

(52 procent tycker i den senaste undersökningen att regeringen har hög trovärdighet. Det är en ganska dålig siffra trots allt. Och bara 28 procent stöder den borgerliga tanken att vi som har jobb ska arbeta tills vi är 69 år. Själv har jag inget emot det. Bara ryggen håller. Det är så tungt att lyfta biblioteksböcker varenda dag 😉

Mats Myrstener

läs också inlägget ”Återigen lönsamt vara vit välbärgad man” av talespersonerna för Feministiskt intiativ

http://youtu.be/PcpUoIlI6_0 Youtubeklipp där AB förklarar varför det går så bra för Sverige.