Kategoriarkiv: Skåne

”Vem har nyckeln till biblioteket?” – salong i Lund

En onsdagskväll i slutet av maj genomförde föreningen sin första Salong i Skåne / Lund. Tidigare har bis anordnat salonger i Stockholm och nu kunde vi äntligen genomföra det söderut, en stor hjälp var Plattform kulturvetenskaper.

Nya numret på plats

Nummer 2 av tidskriften har antirasism som tema

Temat för kvällen var Bibliotek och antirasism. Vi hade bjudit in två bibliotekarier: Susann Ek, chef för Lindängens bibliotek och Lotta Wogensen från Malmö Högskola. Martin Persson, student på ABM och bisare, modererade samtalet som ledde till en öppen diskussion.

Susann Ek, Martin Persson och Lotta Wogensen

Susann Ek berättade om Lindängens bibliotek, ett stadsdelsbibliotek i Malmö i ett miljonprogramsområde. I stadsdelen har invånarna olika bakgrunder och kulturer. En värld präglad av utanförskap, hög ungdomskriminalitet, besökare från världens alla hörn samtidigt främlingsfientlighet. Biblioteket är en av två mötesplatser i området och det är väldigt välbesökt och uppskattat.

En utmaning för biblioteket har varit att utveckla samarbeten och nätverk eftersom det inte finns några aktiva föreningar eller frivilliga organisationer på Lindängen. Biblioteket har däremot kunnat arbeta aktivt med förskolorna i området för att nå föräldrar. Barn och ungdomar är en prioriterad grupp på biblioteket och de är frekventa besökare.

Biblioteket arbetar med socialt utanförskap med att anordna datakurser, viktigt att arbeta med digitala klyftan för att få in fler i samhället. Språkcafé är också en sådan aktivitet.

Susann talade också om olika verktyg som biblioteket kan använda sig av för att arbeta antirasistiskt:

– Verksamhetsplanen / Medieplanen (fördela budget)

– IFLA mångkulturella manifest

– Inkluderande bemötande

– Stärka personalgruppen med hjälp av beteendevetare.

– Rekrytering. Satsa på att få andra yrkesgrupper i verksamheten, t ex. IT-värd och praktikanter.

Susann avslutade med att hon tycker att det finns mycket kraft i skönlitteraturen, i den hittar vi kunskap om andra kulturer och världar.

Lotta Wogensen fortsatte sedan med att berätta hur Malmö högskolas bibliotek har arbetat normkritiskt i sin arbetsgrupp. Det har handlat om att kompetensutveckla och att arbeta mycket med sina egna fördomar. Reflektera kring:  Vem är den ideala användaren? Bibliotekarie har ett maktövertag i mötet med användaren, viktigt att förstå och fundera över det. Lotta menade att antirasistiskt arbete för henne inte bara är etnicitet / mångkultur utan även kön och klass.

Lotta tyckte att rekryteringsfrågan har varit det svåraste att arbeta med och lösa eftersom bibliotekariekåren är så homogen. Detta var också frågan som startade diskussionerna på salongen:

– Det finns helt enkelt inte några val, det är dessutom svårt att få in nya eftersom antalet bibliotekarier minskar.
– Rekrytera andra yrkesgrupper – en bra början om det inte finns bibliotekarier med annan bakgrund
– Praktikanter – locka till vidare studier
– Språkkompetens? Språklig mångfald, fortbildning i språk? Finns det över huvud taget?!
– Kvotering?
– Har inte biblioteksutbildningarna ett ansvar att arbeta mer med mångfald?

Måste alla vara bibliotekarier? Om de på utbildning inte speglar verkligheten måste vi kanske ta in andra människor? Hur får vi folk till utbildningarna? Låg status, låg lön = oattraktivt.
Det kan bli ett dilemma med kvotering och med att  få in andra yrkesgrupper: ”på nåder”, ”varför fick hen och inte jag?” – inte en enkel lösning, men kan fungera om yrkesbeskrivningarna skrivs om och den unika kompetensen utnyttjas, men det kan lätt bli uppdelat och skapa andra klyftor.

På slutet av salongen gick diskussionen in på medier, både censurering av rasistiska och främlingsfientliga medier och att ha ett brett mediebestånd på andra språk. Hur ska man hantera böcker som innehåller rasistiskt material med tanke på yttrandefrihet och biblioteket som neutral plats. Viktigt att ha en bra medieplan som underlag när situationen kommer, inte helt enkelt. Hur bedömer vi material? Hur väljer vi? Det kan också vara svårt att bedöma material på andra språk, hur vet vi vad de innehåller? Ska biblioteket filtrera? Inte helt lätt fråga. Vi måste lite på de som kan språket, Btj är de som gör det bäst men det är ett område som kräver nationell samordning, vilket vi saknar i dagsläget.

Många frågor hängde i luften efteråt men samtalen fortsatte på väg ut i majkvällen. Tack till er som kom, i september hälsar vi er och alla andra välkomna till en salong kring Genus- och HBTQ och bibliotek. Håll utkik efter inbjudan.

26 stycken kom till salongen på Kulturanatomen i Lund

Antecknat av Ellen & Andrea

Foto: Ellen

Det osynliga skrämmer

Den här veckan samlas den nya riksdagen i Stockholm, och den alltid lika kloke Rolf Gustavsson i Svenska dagbladet har en bra förklaring på Sverigedemokraternas framgångar.
Många av de som röstat på SD i Skåne där han bor, är människor från små samhällen som aldrig sett en invandrare på närmare håll, utan bara läst om dom i kvällstidningarna. Kan det finnas främlingsfientlighet utan främlingar, undrar Gustavsson? Javisst, se på Norge.
Själv uppvuxen i Västerbotten kan jag dock konstatera att där är rädsla för främlingar (och för förändringar) ganska sällsynt. Länet är ett av de få i Sverige där SD inte fick (nästan) några röster alls. Man brukar förklara det med det västerbottniska ”frisinnet”, där frikyrkor som Missionsförbundet och EFS (med stor utlandsmission) alltid varit starka, och där liberala strömningar och nyfikenhet på nya möjligheter dominerat.
Stora förändringar skrämmer annars de flesta, och dit hör tanken på ett annat, mångkulturellt Sverige. Västerbotten är stort och glest befolkat, där har alltid funnits gott om plats för nybyggare. Så är det kanske inte längre i Skåne?
Många av de nya riksdagsledamöterna talar om att man nu måste ta upp den verbala kampen mot Sverige-
demokraterna, och syna den opportunistiska politiken i sömmarna. Klart är att vi börjar få ett annat, mer ”europeiskt” politiskt klimat i Sverige.
Och det är också en del av det nya, mångkulturella, moderna Sverige. Man kan inte sticka huvudet i busken och tro att det inte finns. Men att det inte är så farligt som media gör gällande, är något vi måste hjälpas åt att förklara för de som skräms av det.
Mats Myrstener
(Kanske borde man i Tomelilla pröva den danska idén att låta biblioteket ”låna ut en invandrare”? Läs om 85-åriga Gulli och 35-åriga hemtjänstarbetaren Sahra från Somalia, i SvD:s reportage från det skånska samhället, mitt i Änglamark.)

Kort om Svinarp

”Svinarp har nyligen utsetts till Skånes näst tråkigaste kommun i lokalpressen.
Kommunen stoltserar med allt från en pizzeria och en videobutik till flera bondgårdar.
Svinarp bebos av okänt antal invånare. Men enligt kommunens starke man, Lars-Göran Bengtsson (S), finns det planer på att byta ut delar av populationen för att bättre spegla Svinarp som en ”dynamisk region”, inte som det ”soppkök” det är idag.”
Missa inte TV-premiären på ”Starke man” på söndag 20.00!

Nya grepp i Skåne

I Skåne prövar man oförväget nya grepp på folkbiblioteksverksamheten. Det senaste är att slå ihop biblioteket med turistbyrån, vilket ska prövas i Vellinge och Skanör i sommar. Det innebär ökat öppethållande för biblioteket meddelar ansvarig bibliotekarie, och man sparar dessutom personal. Bingo! Biblioteket sysslar ju med informationsverksamhet, så det är naturligt att turistinformation också ingår i arbetet, menar ledamoten i Vellinge kommunstyrelse Carina Larsson (M).
källa: sydsvenskan.se

En fråga om hattar?


Man kan inte annat än skämmas när man läser om Vellinge-politikerna i Skåne, som undanber sig att ta hand om trettio flyktingbarn. I den del av landet där Skånepertiet och Sverigedemokraterna har sin bästa jordmån har politikerna i Laholm köpt sextio färgglada ”tänkarhattar” åt sig själva för 18.000 kronor. (Illustrationen ovan visar en s.k. ”Cardiff Banana”, kostar 24.90 Euro på hatshopping.com.) Ger kanske ett nytt innehåll åt uttrycket att vara ”glad i hatten”?
I dagens SvD granskades flyktingpolitiken och det konstaterades att en annan rik Skånekommun, Staffanstorp, använder trettio procent av sina statliga bidrag för detta till politikernas resor. Danderyd i Stockholm, en av Sveriges rikaste kommuner, vill inte vara sämre. Man tar emot fem flyktingar, men de placeras alla i familjeboende, och inte i Danderyd utan i andra kommuner. De egna kommuninvånarna har enligt uppgift ”inte tid”. (Lilla Sorsele i Västerbotten tar emot ett femtiotal flyktingar om året som jämförelse.)
En plats i gruppboende uppges kosta 50.000 kronor i månaden. Ofta köps tjänsten av en entreprenör, som sockrar notan till kommunen. En hyfsad månadslön kan man tycka.
Vellinge uppges enligt reklamen vara ”en bra kommun att bo i”. Undrar om de trettio flyktingbarnen tycker detsamma. Förmodligen gör de det, de har ju knappast något val.
Mer glädjande är då att Turkiet nu beslutat häva många av de sanktioner som plågat den stora kurdiska minoriteten i decennier. Jag tänker på Nedim Dagdeviren, Kurdiska bibliotekets skapare i Stockholm, och hur glad han skulle ha varit. Tyvärr dog han i förtid, och bibliotekets framtid är idag mer osäker.
I Metro läser jag att bara tre kvinnor ingår i den exklusiva gruppen ”Världens 67 mäktigaste personer”. Kan det vara en orsak till att det ser ut som det gör? ”Manligheten som norm”?
Nästa vecka åker jag till konferensen ”Boken på arbetsplatsen” på LO-skolan i Åkers-Runö. Rapport kommer att följa.
Mats Myrstener