Kategoriarkiv: SIDA

Ett pressklipp från 1987

Ännu en grå dag på jobbet och instucket i en bok om Olof Palme hittar jag ett pressklipp från Dagens Nyheter 2 december 1987. Det handlar om det svenska biståndet, som då fyllde 25 år, vilket firades med en konferens i Folkets Hus i Stockholm, under ledning av biståndsminister Lena Hjelm-Wallén.

En särskild biståndsminister hade bara funnits i två år då. Biståndspolitiken slogs fast i en proposition 1962, författad av en arbetsgrupp under ledning av Olof Palme, som då titulerades ”byråchef”. Propositionens nummer var 100 för detta år och där kan man läsa:

”Målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Konkret innebär detta att avskaffa svälten och massfattigdomen, att eliminera de epidemiska sjukdomarna, att minska barnadödligheten och över huvud taget skapa möjligheter till drägliga levnadsvillkor.” Dagens Nyheters ledarskribent Hans Bergström är positiv och menar att propositionen är värd att fira. Den är värd att läsa, ”som en tankeställare om hur man kan närma sig stora problem på annat och mer verklighetsnära sätt än genom mål- och ordexercis.” BiS skulle i sitt arbete med länder i tredje världen ta orden på allvar.

Det svenska biståndet nådde det s.k. en-procentsmålet 1975. Sverige är ett av få länder i världen som gjort detta, och det gäller fortfarande. Dock går, som jag läser i Svenska dagbladet, idag tretton procent av pengarna till flyktingmottagande i Sverige. Tidningen har i flera artiklar pekat på hur verksamheten på Utrikesdepartementet idag missköts grovt. Förra biståndsministern Gunilla Carlsson avgick, bl.a. sedan det uppdagats att hon och flera ur hennes personal fick sina höga löner betalda av biståndspengar. Hon genomförde flera stora omorganiseringar av biståndet och av myndigheten Sidas arbete, som kritiserats i efterhand.

I en bok från 1977 som jag hittar samtidigt, Fattigdomsridån av Mahbub Ul Haq polemiseras för ”en ny världsordning” mellan fattiga och rika i världen. En sådan världsordning verkar idag lika avlägsen som när boken skrevs; visserligen har flera länder idag rest sig ur fattigdom, men inkomstskillnaderna inom länder som Kina eller USA, eller många afrikanska länder, är fortfarande himmelsskriande (jag slår upp ordet i SAOL, det betyder ”orättvisa”).

Ovanför artikeln om det svenska biståndet, som vi borde vara stolta över, finns ett inlägg om det s.k. Sverigepartiet, ”rasister som demonstrerar sitt människoförakt”. Det konstateras att detta parti ägnar sig åt aktioner som ”upplevs personligt kränkande och skrämmande av de många invandrare som bor och verkar i Sverige”.

DN:s ledare menar dock att det måste vara rätt att även ”hävda djupt obehagliga uppfattningar”. ”I det långa loppet är det bättre att se extremisterna – deras lilla antal och deras eländiga budskap – än att jaga dem under jord.” ”Att så många ungdomar tar denna uppgift ( att hävda människovärdet gentemot rasism och skydda medmänniskor mot rasisterna) på stort allvar är glädjande”, slutar inlägget.

1987 hade jag fått mitt första fasta jobb som bibliotekarie, på Tumba sjukhus söder om Stockholm. Jag var tvåbarnsfar och såg framtiden an med tillförsikt. Jag och kollegan Leif brukade träffas på restaurang Röda Uttern, nedanför Uttrans sjukhus, och äta lunch och diskutera nyinköpta böcker. Jag drog bokvagnen mellan avdelningarna och minns att deckarna hade strykande åtgång.

Nu när jag snabbt närmar mig pensionen kan jag undra vad som blivit bättre och vad sämre? Nästa vecka kan Sverigepartiets efterföljare i riksdagen fälla den svenska regeringen, mest för att man hatar Miljöpartiet som det verkar. Jag kan tycka att det enda botemedlet som finns mot rasism och främlingsfientlighet är kunskap och folkbildning. Det är väl det som biblioteken står för, hoppas jag, och det var väl därför jag såg framtiden an med sådan tillförsikt det där året 1987 på restaurang Röda Uttern, strax nedanför Uttrans sjukhus, i närheten av Tumba, söder om Stockholm?

Mats Myrstener

Sommarboksprat

På semester någonstans i Sverige. Läser i Sidas tidskrift OmVärlden, så bra och snyggt gjord (av vänstermediaföretaget Arenagruppen) att den borde finnas på de flesta folkbibliotek. I nr 2 finns en lång intervju med den nya nigerianska stjärnförfattaren Chimamanda Ngozi Adichie, författare till En halv gul sol, Lila  Hibiscus, novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, och den senaste romanen Americanah.

Som av en tillfällighet hittar jag novellsamlingen i bokhyllan där vi är, och det är riktigt starka noveller, med både ett postkolonialt och ett feministiskt perspektiv. 2009 höll hon ett föredrag med titeln The danger of one single story
som ska finas på Youtube. Den handlar om att bilden av Afrika inte bara handlar om fattigdom, sjukdomar och korruption, den är mycket mer mångsidig. Många afrikanska länder tar sig nu ur fattigdomsträsket, och krav börjar ställas på ökad demokrati, politisk och ekonomisk, och jämställdhet mellan män och kvinnor.

2013 höll hon ett annat uppmärksammat tal, We should all be feminists, som fick stor spridning på nätet, sedan Beyoncé samplat det i låten Flawless. I intervjun i OmVärlden säger Adichie: ”Min feminitet var aldrig begränsande för mig. Mina föräldrar uppmuntrade mig. Så jag tror att jag föddes feminist.”

Idag talar hon om feminism i Nigeria, och begreppet har fått ett genombrott där. I Lagos leder hon en skrivarkurs för aspirerande unga författare av båda könen. ”Det handlar om att få dem att tänka på hur vi på ärligaste sätt kan berätta våra historier, och vad det är som håller oss tillbaka från att göra det. Att få oss att ifrågasätta oss själva och våra fördomar.”

Jag fortsätter att botanisera i våra vänners bokhyllor. Intressanta fynd: Två årgångar av den erotiska tidskriften Cupido från 1991-92, en årgång Fantomen från 1951 (den maskerade postkolonialisten som fyller åttio år 2016), en utsökt illustrerad bok om Kamasutra, erotiska hemligheter av Nicole Bailey (2005), men också den episka romanen Brasilien Brasilien (apropå ett annat land på frammarsch) från 1989, av Joao Ubaldo Ribeiro, som omspänner 400 års brasiliansk historia och är översatt av Lars Krumlinde och Sven-Erik Täckmark, som vi umgicks med en hel del i slutet av förra millenniet.

Sommaren är ju den tid när man hinner läsa böcker. Mo Yan, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa, eller en ny bok av sovjethistorikern Orlando Figes, Revolutionary Russia 1891-1991, nog så aktuell än idag. Figes har även skrivit en bok om Krimkriget på 1800-talet.

Men jag har fortfarande svårt att lära mig att ladda ner e-böcker från nätet. Misslyckades nu senast med japanen Murakami. Så det får nog bli pappersböcker för mig. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta och läsa från skärmen.

Mats Myrstener