På semester någonstans i Sverige. Läser i Sidas tidskrift OmVärlden, så bra och snyggt gjord (av vänstermediaföretaget Arenagruppen) att den borde finnas på de flesta folkbibliotek. I nr 2 finns en lång intervju med den nya nigerianska stjärnförfattaren Chimamanda Ngozi Adichie, författare till En halv gul sol, Lila Hibiscus, novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, och den senaste romanen Americanah.
Som av en tillfällighet hittar jag novellsamlingen i bokhyllan där vi är, och det är riktigt starka noveller, med både ett postkolonialt och ett feministiskt perspektiv. 2009 höll hon ett föredrag med titeln The danger of one single story
som ska finas på Youtube. Den handlar om att bilden av Afrika inte bara handlar om fattigdom, sjukdomar och korruption, den är mycket mer mångsidig. Många afrikanska länder tar sig nu ur fattigdomsträsket, och krav börjar ställas på ökad demokrati, politisk och ekonomisk, och jämställdhet mellan män och kvinnor.
2013 höll hon ett annat uppmärksammat tal, We should all be feminists, som fick stor spridning på nätet, sedan Beyoncé samplat det i låten Flawless. I intervjun i OmVärlden säger Adichie: ”Min feminitet var aldrig begränsande för mig. Mina föräldrar uppmuntrade mig. Så jag tror att jag föddes feminist.”
Idag talar hon om feminism i Nigeria, och begreppet har fått ett genombrott där. I Lagos leder hon en skrivarkurs för aspirerande unga författare av båda könen. ”Det handlar om att få dem att tänka på hur vi på ärligaste sätt kan berätta våra historier, och vad det är som håller oss tillbaka från att göra det. Att få oss att ifrågasätta oss själva och våra fördomar.”
Jag fortsätter att botanisera i våra vänners bokhyllor. Intressanta fynd: Två årgångar av den erotiska tidskriften Cupido från 1991-92, en årgång Fantomen från 1951 (den maskerade postkolonialisten som fyller åttio år 2016), en utsökt illustrerad bok om Kamasutra, erotiska hemligheter av Nicole Bailey (2005), men också den episka romanen Brasilien Brasilien (apropå ett annat land på frammarsch) från 1989, av Joao Ubaldo Ribeiro, som omspänner 400 års brasiliansk historia och är översatt av Lars Krumlinde och Sven-Erik Täckmark, som vi umgicks med en hel del i slutet av förra millenniet.
Sommaren är ju den tid när man hinner läsa böcker. Mo Yan, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa, eller en ny bok av sovjethistorikern Orlando Figes, Revolutionary Russia 1891-1991, nog så aktuell än idag. Figes har även skrivit en bok om Krimkriget på 1800-talet.
Men jag har fortfarande svårt att lära mig att ladda ner e-böcker från nätet. Misslyckades nu senast med japanen Murakami. Så det får nog bli pappersböcker för mig. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta och läsa från skärmen.
Mats Myrstener
BiS 