Kategori: rättvisa

Kategorier
rättvisa

Altruistiskt

Nu har jag läst lite mer på hemsidan, http://eftertanke.org/altruistiskt/. Några frågor inställer sig då:

1)      Det talas om ”företagen”. Idag finns ju både privata företag och bolag som drivs i offentlig regi. Att kommunala bolag (även skolor och daghem och sjukhus som drivs på entreprenad) inte ska få drivas med vinst skriver jag under på, men stora privata företag? Ojojoj. Den kapitalistiska doktrinen har dominerat sedan 1500-talet i världen. Den blir inte lätt att ändra på. Hur ska ”förstatligandet” av dessa företag  gå till? Det är inte tillåtet heller enligt EU-lagen om fri rörlighet och konkurrens. Och hur gör man med de multinationella företagen som Stenbeck-sfärens som drivs från London men verkar i Sverige? Ja, hur, hur, hur? De privata företagen kommer att flytta all verksamhet utomlands, arbetslösheten kommer att öka drastiskt osv.

2)      En maxlön på 50.000 för alla. Det kommer att kallas för ren och skär kommunism förstås.

3)      Förbud mot ”överflödig konsumtion”. Hur ska man kontrollera det? Vi vill väl inte ha ett kontroll- och angivarsamhälle av DDR-modell?

4)      Samtidigt: Dagens miljöproblem blir allt större. När vi snart når ”the oil peak” kommer mycket att ställas på huvudet, också vårt sätt att leva över våra tillgångar. Med hänvändelse till mycket hårdare miljökrav också globalt så skulle man kunna driva flera av dessa frågor. Ett helt nytt sätt att tänka, att leva miljövänligt. Ja visst vore det möjligt.

5)      Ytterligare en fråga: Organisationen Framtiden i våra händer? Den är ju redan väl etablerad? Erik Dammans bok skrevs redan 1972? Det vore onekligen lättare att arbeta med dessa frågor i Norge, som inte är med i EU. Det svenska medlemskapet kändes som den sista spiken i kistan för den här typen av diskussioner. Euron kan nog spricka, men EU? Svårt att säga.

6)      Men jag tror det här är tankar som har framtiden för sig. Mina tre döttrar, som alla är i 20-30-årsåldern, tror jag skriver under på alla punkter. Men det krävs nog en helt ny generation än den jag växte upp i, när tillväxt och rationalitet var så självklart att det sällan diskuterades. Den unga generationen som lättast nås idag på sociala medier på Internet.

7)      En synpunkt till. ”Altruistiskt” låter nog komplicerat i mångas öron. Varför inte ”rättvist”?

vänligen

Mats Myrstener

(Altruism betyder väl ungefär ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Översätts ofta som ”oegenyttigt” eller ”osjälviskt”. Lätt att säga, svårt att genomföra eller hur?)

Kategorier
rättvisa

Röda bär eller blå dunster

Skördetid, trädgården är full av röda rosor, jordgubbar, hallon, smultron, rädisor och körsbär just nu. Resten är grönt i olika nyanser, somligt nyttigt och ätbart annat bara vackert och doftrikt.
När blir vår stora gemensamma odling lika rödgrön? Där tycks nu blåklinten bre ut sig och tillväxt är vad som gäller till varje pris, helst utan både plan och syfte. Det som redan har både vatten, sol och näring får mer och resten blir öken med blå dunster som enda tillskott.
Vad gör då det kundvänliga biblioteket, jo frossar i all trädgårdsporr, skyltar med gördetsjälvpysselterapikokfilmskivabok och sjunger God save the queen medan den offentliga sektorn förvandlas till på sin höjd en lite räddningsflotte för dem som inte startat eget för livets alla eventualiteter.
Vad gör det rättvisa biblioteket, jo satsar på alternativ nyhetsförmedling, lyfter fram media som ger fakta, underlag, analyser och åsikter om läget lokalglobalt, som visar hur allt hänger ihop, vad som bör göras, provocerar, aktiverar, är en mötesplats för medborgare och motborgare.
Visst kan världen bli god som en tallrik jordgubbar och biblioteken kan vara förändringens jordemor, en bland många goda krafter!

Ingrid Atlestam med munnen full av smultron

Kategorier
demokrati rättvisa värdegrund

Det där med värdegrund

Polisen har problem med sin ”värdegrund”. I förra veckans TV-Debatt drogs det argumentet till leda, och Janne Josefsson gick i taket varje gång ordet nämndes och hojtade att det där med ”demokrati” var väl inget man måste ”lära sig”.
Men det är just så det är. Man föds inte med en ”värdegrund”, d v s en uppsättning grundläggande värderingar som ”jämställdhet”,
”demokrati”, lika värde osv. Det är sånt man lär sig av sina föräldrar, i skolan, av kompisar, och möjligtvis på sin arbetsplats (det senare är antagligen fallet inom polisen). Det borde även herr Josefsson känna till.
Biblioteksforskaren Ragnar Audunson konstaterade i sin avhandling Change process in public libraries (1996) att folkbibliotekariernas värdegrund är sällsynt svårforcerad. Det ska vi kanske vara glada för, nu när förändringens hårda vindar blåser över oss kommunalanställda. Jag återkommer gärna till grundandet av Stockholms stadsbibliotek på 1930-talet, då demokrati-frågan var akut, på grund av världsläget. Biblioteket präglades kan man nog säga av en socialdemokratisk/socialliberal värdegrund, inte minst när det gällde inställningen till demokrati och rösträtt. Det var ingen självklarhet, i en tid där både kommunism och nazism vann många anhängare både i Sverige och utanför landet.
Frågan är om denna värdegrund håller på att förändras idag inom bibliotekarieskrået, och i samhället i stort? Diskussionen om polisens och sjukvårdens”värdegrund”, framgångarna för Sverigedemokraterna, tänkesättet vi-dom, som underblåses av den ekonomiska krisen:
allt detta talar för att det fortfarande behövs en ”folkbildning” i demokratiskt tänkesätt även idag. Och att biblioteket är den arena, en av de få, där detta skulle kunna förmedlas, i form av möten och konfrontationer mellan oliktänkande under fredliga former och utan krav på motprestation, det är jag övertygad om.
BiS värdegrund återfinns för övrigt här uppe till höger på skärmbilden. Kolla in den!
Mats Myrstener

Kategorier
Alliansen Finanskrisen Israel människovärde Palestina rättvisa Vad är ett folkbibliotek?

Rättvisa och människovärde i det ekonomiska stålbadets tid

I skolan fick man lära sig att alla människor var lika mycket värda. Visserligen hade man en gnagande känsla av att det inte riktigt var sant, men ändå … Magistern hade ju alltid rätt? Och hemma rådde ännu större millimeter-rättvisa: när jag och mina tre bröder efter skolan delade upp kroppkakorna enligt strikt geometriska principer, avseende antal, omkrets och diameter på de vita bullarna.
Men millimeterrättvisa gäller ju inte ute i verkliga livet tyvärr. 13 israeler dog i kriget på Gazaremsan, mot trettonhundra palestinier. En nöjd Margot Wallström kvitterar ut fem miljoner i fallskärm när hon slutar som EU-kommissionär, men en vanlig Volvoarbetare får inte ett öre när han/hon blir arbetslös.
Och i morgontidningen stod häromdagen att på Timbro vill man ha en ny ”krismedvetenhet” hos svenska folket (känns ordet igen?). Vi måste inse att det är bra med ekonomiska kriser och besparingspaket. (Som Alliansen säger: spara dig ur krisen!) Det är som forna tiders krig: ett renande stålbad där veklingarna sållas bort. Och chefen för Ericsson menade att nu ska vi ”spara oss ur krisen”. Men det gällde förstås bara på arbetssidan, inte för aktieägarna.
BiS har i många år förfäktat idén om det ”rättvisa biblioteket”. Men kan biblioteket vara ”rättvist” när samhället man verkar i inte är det? Se där något djupt filosofiskt att grunna på när himlen är blå som skummjölken man drack som liten och luften krispigt kall och klar. Och halva EU, den fattiga halvan, fryser och får lunginflammation för att ryssarna använder sin gas som politiskt påtryckningsmedel.
När vi häromdagen gick på Medborgarplatsens bibliotek för att se på gratisfilm (Narnia II) insåg jag att folkbiblioteket fortfarande också är en öppen, god och tillgänglig plats för många avsigkomna och frysande individer i vårt välfärdssamhälle. Stick i stäv med rådande kylslagna kulturklimat tar många del av vad biblioteket har att bjuda, helt gratis. Folkbiblioteket är i själva verket vårt lands största och mest utnyttjade kulturinstitution. Jag förstår att det sticker i ögonen på vissa moderata politiker.
”Rättvisa” enligt biblisk, israelisk, princip, eller den mer modernare Timbro-rättvisan, som bygger på taxeringskalendern? Eller finns det en annan sorts rättvisa? Är vi på biblioteken rättvisa föredömen? Har vi gett upp tanken på att försöka nå alla medborgare i stat och kommun?
Mats Myrstener

Kategorier
rättvisa sanning

En "sann" historia?

Vad är egentligen sant? En av bibliotekens mest utlånade författare har fått löpa gatlopp, självförvållat eller ej, degraderats (?) av KB från Lz till Hc, och den urgamla filosofiska frågan om vad som är ”sanning” dyker genast upp, som gubben i lådan. (Och här rör det sig inte ens om Tage Danielssons favorituttryck, ”sanno- likt”, nej ”sant” ska det vara.)
En annan gubbe, författaren Ivar Lo-Johansson, som skrivit mer självbiografiskt än kanske någon annan författare, kallade sin första svit självbiografiska böcker för just ”självbiografiska berättelser” (den första var den underbara Analfabeten, som handlade om hans far som var statare i Sörmland).
När Lo-Johansson på gamla dar började om med att skriva sitt liv, med boken ”Pubertet”, kallade han böckerna ”Memoarer”. De förra böckerna fick signum Hc tror jag, men de senare Gcz. Själv tyckte Ivar Lo att de alla var lika ”sanna”, och han var mycket missnöjd med att hans böcker stod på olika hyllor i biblioteket. Helst skulle alla hans böcker, som var över sextio inom alla möjliga genrer, stå på samma ställe i biblioteket. Och helst så centralt så möjligt så att låntagaren hittade dom utan problem. Snart kanske det blir verklighet, när ganla SAB-systemet går i graven?
Aksel Sandemose å sin sida, skrev en gång att han som barn sett en ”randig häst” ute vid norska kusten, en ”zebra” skulle vi väl kalla den. Han anklagades av illvilliga kritiker för lögn, medan däremot hans alter ego Espen Arnakkes mord på en sjöman på Newfoundland av en kritiker faktiskt påstods vara ”sant”. Sandemose dementerade aldrig den senare uppgiften, mån om sin publicitet, däremot menade han att historien med ”zebran” var fullständigt sann. Den var det för honom – för honom var den (i varje fall som han mindes den som barn, bedyrade han) absolut ”sann”. Sanningen var nämligen alltid ”subjektiv” och kunde aldrig vara något annat.
Så vi kanske ska vara lite mer försiktiga med vad som är ”sant” eller inte? Och minnas Peps Perssons sångklassiker ”Falsk matematik”. Att ett plus ett är två, är väl i varje fall helt sant? Det är i alla fall enligt Peps vårt (samhällets) sätt att räkna som gör ”den fattige så fattig, och den rike så förbannat rik”. Och det senare gäller ju i varje fall författaren till ”Gömda”.
Att vi sen tycker att det är orättvist, eller helt OK, det är en helt annan sak.
Att nya bis-numret dyker upp till veckan är i varje fall sant. Tror jag.
Mats Myrstener