postdemokrati

Varför är det så tyst på biblioteket?

Hörde miljöminister Ek slingra sig som värsta Åkervinda i ekot i morse angående vargjakten. Men vad hon sa kan kort sammanfattas som så, att om inte Sverige snabbt anpassar sig efter EU-reglerna i frågan, så är risken att EU kommer att ta över beslutsrätten över den svenska vargjakten. Det kan alltså gå med vargfrågan som med Grekland och Italien, demokratiskt valda företrädare eller fattade beslut slängs på historiens sopphög och överstatliga tvångsåtgärder införs. Tidigare talades det mycket om EUs demokratiska underskott, nu tycks man istället ha en allvarlig kris på grund av ett demokratiskt överskott, som snabbt måste avvecklas.

Dessvärre är detta inte bara ett problem på EU-nivå, utan det har blivit ett smygande gift som spritt sig i hela samhället. I den stolta formuleringen i vår grundlag om att ”alla makt utgår från folket” tycks ordet utgå fått en ny betydelse, mer som i ”utgånget datum.” Istället har vi fått illusionen om valfrihet.

Ser fram emot den dag då valfrihet ändrar betydelse och står för friheten att slippa välja elbolag, tågentreprenör, vårdgivare, pensionsfonder, etc. Val som gör mig ansvarig för konsekvenser och problem som jag inte rimligen kunnat ta ställning till, men där jag får ”skylla mig själv”.

Denna förödande ideologi, det elfte budet, som min son ironiskt kallade det på 90-talet, ”Tänk på dig själv och skit i andra” predikas nu från maktens blånande höjder i termer av frihet, lönsamhet, marknadsanpassning, konkurrens och effektivitet. För den offentliga sektorn är konsekvenserna förödande, säg Carema det räcker. Tidningarna, nu även de borgerliga fylls av rapporter och artiklar som visar på det ur välfärdssamhällets synpunkt ineffektiva, oekonomiska och omänskliga i denna utveckling, så förhoppningsvis har det snart dragits så många gånger i nödbromsen att tåget stannar och backar in på ett nytt spår.

Men för att för att detta ska ske måste tystnaden bland offentliganställda brytas, fler måste våga stå upp, organisera sig och ta striden mot de ökande klyftorna, den tilltagande orättvisan och den minskande demokratin på snart sagt alla områden, som marknadstänkandet som överideologi leder till.

Givetvis gäller detta även biblioteksvärlden. Alla dessa vackra ord om biblioteket som ett värn för yttrandefriheten, en arena för demokratin med uppdrag att motverka klyftor och garant för fri och jämlik tillgång till information, inte är de trovärdiga om de inte innefattar även biblioteket själv.

Det har blivit så förlamande tyst på biblioteken. Att det inte är hälsan som tiger still har visat sig i undersökningar vid flera av våra största bibliotek. Det finns i dag en enorm brist på civilkurage på alla nivåer. Det finns en stor rädsla som brer ut sig inom alla offentliga verksamheter, inom det privata har den väl alltid funnits, en rädsla för att säga ifrån, att protestera, att uppfattas som obekväm, förändringsobenägen, illojal och avvikande. Vad är man rädd för? Jag har frågat många men får bara diffusa svar och anar en uppgivenhet inför den radikala maktförskjutning som skett inom arbetslivet. Tidigare har problem på arbetsplatser ofta diskuterats i termer av dåligt ledarskap och bristande resurser, nu är budskapet att mår du inte bra, inte trivs, vill förändra eller på något sätt inte ”klarar jobbet” så är det ditt eget fel, du är en förlorare och bör helst försvinna eller åtminstone straffas med dålig löneutveckling. Systemet med individuella löner är ett sataniskt instrument för att kunna härska genom att splittra. Det är förnedrande för såväl arbetsgivare som arbetstagare då det bygger på en människosyn som motverkar solidaritet och samarbete och uppmuntrar egoism och ögontjäneri.

Man vågar inte protestera när man anser något vara fel då filosofin nu är , att det gäller att gilla läget. Exempelvis har Stockholms kulturborgarråd sagt rent ut i pressen att bibliotekspersonalen är förändringsobenägen och borde se sig om efter annat jobb om de inte anpassar sig . Vart det leder kan man läsa sig till i Barbara Ehrenreichs skrämmande bok ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Läste också nyligen en liten anspråkslös bok om att organisera sig och göra motstånd, ”Hopsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen” och inser hur långt bort från 70-talets protesterande och strejkande vi kommit. Göran Greider menar i sin bok ”Det finns en väg ut ur det här samhället” att en ny vänster måste ha sitt ursprung och organiseras utifrån arbetsplatserna. Det känns inte så hoppfullt idag när vi tycks vara åter på ruta ett. Men plötsligt händer det…………

Ingrid Atlestam

ps detta är en del av enartikel som jag sliter med till nästa nummer av bis, så tacksam för alla synpunkter. Bryt tystnaden!

Colin Crouch, Postdemokrati och Nackamodellen

Jag har läst en bok som heter Postdemokrati av en statsvetare vid namn Colin Crouch. Författaren belyser hur demokratin i västvärlden håller på att urholkas. Vi har fortfarande demokratins institutioner men de demokratiska krafterna är allt mindre livskraftiga och samhället blir alltmer dominerat av ekonomiska eliter. Därför använder Crouch prefixet ”post” när han pratar om demokratin i vår tid. Det offentliga fungerar alltmer som en stöttepelare åt en marknad i kris snarare än något som skall tillgodose befolkningen med välfärdsjänster och sociala reformer. Exempel på detta kan vi ju lätt få i Europa efter finanskrisens härjningar.

I kapitel 5 ”Postdemokrati och medborgarskapets kommersialisering” lyfter Crouch frågor som är extra relevanta för oss som jobbar på bibliotek. Relationen mellan medborgare och det offentliga blir i vår tid alltmer omvandlat till relationen mellan ett företag och en kund. Crouch menar, med rätta tycker jag, att detta är en del i de processer som urholkar demokratin. Han redogör även tydligt för hur offentligheten i postdemokratin konstruerar marknader av saker som egentligen inte är det – och här är det lätt för oss att tänka oss Nackamodellen med sina konstruerade mått av utlån, besök och öppettimmar. Detta är sällan en bra idé menar Crouch:

…förvanskning uppstår med de konstlade försöken att skapa indikationer som fungerar som motsvarigheter till priser. Denna praxis har blivit vanlig i de skuggmarknader som utvecklats i många offentliga servicesammanhang. Syftet har varit att undvika vissa av de problem som är förknippande privatisering, men samtidigt dra nytta av vissa fördelar på marknaden. När marknaden är virtuell på så vis att det egentligen aldrig sker något utbyte av varor och tjänster, blir frestelsen stark att som indikationer använda sådant som är lätt att mäta snarare än kvaliteten på den vara eller tjänst som är kärnan i verksamheten. Därmed finns det en risk att tjänsteutförarna koncentrerar sig på de delar av arbetet som indikationerna omfattar och börjar försumma andra delar, inte därför att de skulle vara mindre viktiga, utan därför att de är svårare att mäta. /…/ Om det som mäts faktiskt inte är det som är viktigast, vilket mycket väl kan vara fallet, så kan effektiviteten rentav minska. Detta kan man hantera genom att öka antalet indikationer, vilket i sin tur leder till överbelastning och orimlig komplexitet. (s. 95)

Jag kan rekommendera en läsning av Postdemokrati för den som är intresserad i förhållandet mellan offentlig verksamhet och kapitalintressen. Crouch är egentligen inte speciellt radikal men har en skarp problemformulering. Man nickar ofta igenkännande.

Tobias Willstedt