Kategoriarkiv: populärkultur

Apropå bästsäljare och kvinnor som läser

Stieg Larsson kan slänga sig i väggen, för enligt Wikipedia är William Shakespeare och Agatha Christie världens mest sålda författare. Idag intervjuas i Svenska dagbladet ett annat fenomen, romance-
författaren Nora Roberts, som på 25:e plats över de bäst sålda genom tiderna säljer ca 145 miljoner böcker om året.
Många har utkommit i långserien Harlequin, och en hel del finns också översatta av Bonniers. Därmed hamnar hon någonstans mellan det som förr kallades ”fin” och mindre fin litteratur.
Andra storsäljare av romantikböcker är Barbara Cartland, Danielle Steel, Jackie Collins, Janet Dailey (som stämts för plagiat av Roberts) och spanjorskan Corin Tellado.
Roberts själv, som också skrivit under pseudonymerna JD Robb och Sarah Hardesty, skäms inte alls för att hon skriver för kvinnor om romantik och kärlek. Definitionen för en romantikbok av det lättsmälta slaget är en ramberättelse om två människor som blir kära i varandra, och är ett drama som alltid slutar lyckligt.
Hon ger läsaren en dos verklighetsflykt, en dos som kanske får vederbörande att stå ut i vårt genom-
materialistiska och kommersialiserade och antifemi-
nistiska samhälle. Nästan alla läsare av romantikböcker är kvinnor, det är en enorm läsekrets av både fattiga och rika, och de enda män som dyker upp på romantikbok-
handeln i Boonsboro där Roberts bor, är en man som skjutsat sin fru.
Det är knappast vad kritikerna kallar för ”god litteratur”, men den anses ha fått ett lyft med genrer som chic lit. Den romantiska berättelsen kan kombineras i det oändliga med kriminalhistorier, science fiction, historia, läkare och advokater eller ren fantasy.
På biblioteken har sedan länge genrer som chiclit och romance släppts in. Och väl är väl det. Nora Roberts senaste bok på svenska heter Förföljd av det förflutna. Måhända finns den redan på ditt bibliotek?
Sedan läser jag också att allt fler kvinnor numera väljer att leva ensamma med ett barn, som man fått genom t.ex. inseminering. Behövs de okultiverade oläsande männen över huvud taget kan man fråga sig? Svaret är inte längre ett självsäkert ja. Världen vore nog t.ex. betydligt bättre om den styrdes av kvinnor, tror jag. Kvinnor som läser böcker om kärlek och romantik, och inte bara följer den manliga normen.
Mats Myrstener

Nedslag i det ideologiska och litterära Star Trek (2/2)

Patrick Stewart spelar Jean-Luc Picard i serien The Next Generation: en tedrickande befälhavare med rättspatos som läser böcker eller motionsfäktas när han inte utövar rymddiplomati. Hans ledarstil är välkänd och när Bush d. y. var vid makten fanns de som önskade se Picard som ersättare. Här var en man som på alla punkter påstods vara bättre lämpad än den sittande presidenten. Enda kruxet: han var fiktiv. Klassiskt skolade scenskådisen Stewart bör för övrigt känt sig hemma bland alla Shakespeare-referenser som ST kryllar av. Annars gillar jag den senare serien Voyager med Kathryn Janeway som befälhavare, den första kvinnan på positionen, vilket var på tiden – även i ST-sammanhang. Hon har vetenskaplig bakgrund och är en hård förhandlare. Dricker sitt kaffe svart.

Bibliotek och bibliotekarier förekommer. I originalseriens All our yesterdays möter vi Mr Atoz (=A to Z) som replikerat sig själv för att hjälpa användarna hitta bland futuristiska infoskivor (se där en annan strategi än personallösa bibliotek!). I The Lights of Zetar är man på transportresa till Memory Alpha, ”a central library containing the total cultural history and scientific knowledge of all Planetary Federation members”. Memory Alpha är passande nog också namnet på den verkliga wiki där du kan få veta allt och lite till om ST.

Roligast är ändå (i den annars trista tecknade serien) när Kirk och Spock råkar i trubbel och i stridens hetta resonerar kring hur det vore att istället jobba som bibliotekarie. Med sin vulcanska logik drar Spock på sätt och vis en lans för hela yrkeskåren:

Kalle Laajala

Nedslag i det ideologiska och litterära Star Trek (1/2)


Förra året kunde vi på bioduken se Kirk och Spock som ynglingar. Sen starten på 60-talet har Star Trek (ST) blivit en jätteapparat. Sex serier, elva långfilmer, konvent och merchandise. Litteratur, både fack- och skön-.

Jag har några av böckerna och nyast i högen är Star Trek and philosophy : the wrath of Kant (2008), nr 35 i serien ”Popular culture and philosophy”, inom vilken man under ett decennium seriöst diskuterat filosofi utifrån allt från Seinfeld till manga. Lite underligt att ST-volymen dröjde såpass länge, för redan från starten har ju ett ideologiskt och moraliskt prövande av både dagspolitik och ”eviga frågor” varit en röd tråd i ST. Störst utbyte får läsaren med hyfsad koll på både idéhistoria och ST, som då hänger med när antika exempel speglas mot framtida och konsekvenser av startrekska uppfinningar utforskas. Dubbelkollen rekommenderas även i fallet The Physics of Star Trek (2007), med förord av ingen mindre än Stephen Hawking, i vilken de fysiska (o)möjligheterna i ST dissekeras: holodeck, transportörer, warpdrift och annat. Ett slags kombination av de två nämnda titlarna är Is Data Human? : the Metaphysics of Star Trek (1998). Andra böcker resonerar kring etik och religion. Vidare finns därute gott om illustrerade faktaböcker och skönlitteratur som spinner vidare på äventyren, samt en stor flora av inofficiell fan fiction, ibland med queer inriktning.

Emellanåt diskuteras vilken sorts utopi, eller dystopi, ST är. Socialistisk? Tja, några hundra år fram i tiden är många samhällsproblem lösta. Pengar behövs knappast, människor hungrar inte, man förkovrar sig och odlar hobbies. Vetenskap värderas högt. Egalitarism i någon mening – och problematiserandet av den – har hela tiden kännetecknat ST, varierande under årens lopp, tidvis till det sämre enligt en skribent som ändå tycker att det är ”pretty damn good to see a popular series proposing that everyone is entitled to healthcare and abundant, no-shame-attached welfare.” Men liknar det Platons idealstat lite för mycket, är det en meritokrati? Och var går gränsen mellan utforskande och imperialism? Kolla på en säsong och bedöm själv. I amerikansk kontext betraktas nog ST ofta som ”liberal”, alltså på ett eller annat sätt progressivt.

Kalle Laajala