Kategoriarkiv: politik

Varför är det så tyst på biblioteket?

Hörde miljöminister Ek slingra sig som värsta Åkervinda i ekot i morse angående vargjakten. Men vad hon sa kan kort sammanfattas som så, att om inte Sverige snabbt anpassar sig efter EU-reglerna i frågan, så är risken att EU kommer att ta över beslutsrätten över den svenska vargjakten. Det kan alltså gå med vargfrågan som med Grekland och Italien, demokratiskt valda företrädare eller fattade beslut slängs på historiens sopphög och överstatliga tvångsåtgärder införs. Tidigare talades det mycket om EUs demokratiska underskott, nu tycks man istället ha en allvarlig kris på grund av ett demokratiskt överskott, som snabbt måste avvecklas.

Dessvärre är detta inte bara ett problem på EU-nivå, utan det har blivit ett smygande gift som spritt sig i hela samhället. I den stolta formuleringen i vår grundlag om att ”alla makt utgår från folket” tycks ordet utgå fått en ny betydelse, mer som i ”utgånget datum.” Istället har vi fått illusionen om valfrihet.

Ser fram emot den dag då valfrihet ändrar betydelse och står för friheten att slippa välja elbolag, tågentreprenör, vårdgivare, pensionsfonder, etc. Val som gör mig ansvarig för konsekvenser och problem som jag inte rimligen kunnat ta ställning till, men där jag får ”skylla mig själv”.

Denna förödande ideologi, det elfte budet, som min son ironiskt kallade det på 90-talet, ”Tänk på dig själv och skit i andra” predikas nu från maktens blånande höjder i termer av frihet, lönsamhet, marknadsanpassning, konkurrens och effektivitet. För den offentliga sektorn är konsekvenserna förödande, säg Carema det räcker. Tidningarna, nu även de borgerliga fylls av rapporter och artiklar som visar på det ur välfärdssamhällets synpunkt ineffektiva, oekonomiska och omänskliga i denna utveckling, så förhoppningsvis har det snart dragits så många gånger i nödbromsen att tåget stannar och backar in på ett nytt spår.

Men för att för att detta ska ske måste tystnaden bland offentliganställda brytas, fler måste våga stå upp, organisera sig och ta striden mot de ökande klyftorna, den tilltagande orättvisan och den minskande demokratin på snart sagt alla områden, som marknadstänkandet som överideologi leder till.

Givetvis gäller detta även biblioteksvärlden. Alla dessa vackra ord om biblioteket som ett värn för yttrandefriheten, en arena för demokratin med uppdrag att motverka klyftor och garant för fri och jämlik tillgång till information, inte är de trovärdiga om de inte innefattar även biblioteket själv.

Det har blivit så förlamande tyst på biblioteken. Att det inte är hälsan som tiger still har visat sig i undersökningar vid flera av våra största bibliotek. Det finns i dag en enorm brist på civilkurage på alla nivåer. Det finns en stor rädsla som brer ut sig inom alla offentliga verksamheter, inom det privata har den väl alltid funnits, en rädsla för att säga ifrån, att protestera, att uppfattas som obekväm, förändringsobenägen, illojal och avvikande. Vad är man rädd för? Jag har frågat många men får bara diffusa svar och anar en uppgivenhet inför den radikala maktförskjutning som skett inom arbetslivet. Tidigare har problem på arbetsplatser ofta diskuterats i termer av dåligt ledarskap och bristande resurser, nu är budskapet att mår du inte bra, inte trivs, vill förändra eller på något sätt inte ”klarar jobbet” så är det ditt eget fel, du är en förlorare och bör helst försvinna eller åtminstone straffas med dålig löneutveckling. Systemet med individuella löner är ett sataniskt instrument för att kunna härska genom att splittra. Det är förnedrande för såväl arbetsgivare som arbetstagare då det bygger på en människosyn som motverkar solidaritet och samarbete och uppmuntrar egoism och ögontjäneri.

Man vågar inte protestera när man anser något vara fel då filosofin nu är , att det gäller att gilla läget. Exempelvis har Stockholms kulturborgarråd sagt rent ut i pressen att bibliotekspersonalen är förändringsobenägen och borde se sig om efter annat jobb om de inte anpassar sig . Vart det leder kan man läsa sig till i Barbara Ehrenreichs skrämmande bok ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Läste också nyligen en liten anspråkslös bok om att organisera sig och göra motstånd, ”Hopsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen” och inser hur långt bort från 70-talets protesterande och strejkande vi kommit. Göran Greider menar i sin bok ”Det finns en väg ut ur det här samhället” att en ny vänster måste ha sitt ursprung och organiseras utifrån arbetsplatserna. Det känns inte så hoppfullt idag när vi tycks vara åter på ruta ett. Men plötsligt händer det…………

Ingrid Atlestam

ps detta är en del av enartikel som jag sliter med till nästa nummer av bis, så tacksam för alla synpunkter. Bryt tystnaden!

Kampen om språket

”Vänstern förlorade kampen om ordet” menar mediaanalytikern Anders Mildner i SvD idag. Och visst är det sant. Det nya arbetarpartiet hann inte bara före SAP när det gällde att kopiera New Labours politik i Storbritannien. Man har nu också vunnit kampen om gamla socialdemokratiska begrepp som ”arbete”, ”arbetslöshet”, ”lönebildning”, ”rättvisa”, och ”solidaritet”.
Man talar inte längre om ”skatter” (där Sverige sedan länge blivit förbisprungna av Danmark) utan om ”skattetryck”, och man talar om Sverige-Demokraterna som ”invandringskritiska”.
Man talar om ”lokalvårdare” och hygientekniker, inte städare, och internservice när man menar vaktmästare.
Redan Strindberg menade sig ha ”ordet i sin makt”. Och den som vinner kampen om språket brukar också (med mediernas benägna bistånd) vinna kampen om väljarna.
Och nu får vi dras med ordvrängar-alliansen i fyra år till!
Mats Myrstener

Kamrater, inte vänner

Almedalsveckan har upptagit mycket medieutrymme med sedelbränning och politiska utspel. Det blir allt klarare att partierna med få undantag alla strävar mot mitten i vad Etienne Balibar kallar ”mittens extremism”. Alla vill vara trygga, socialliberala mittenpartier med välfärd högst på programmet. Detta har fått mig att fundera över vänsterns prekära läge.
Vänstern, i dess breda bemärkelse som en politisk kraft som har ett konfliktperspektiv och eftersträvar att avskaffa klassamhället, är svag och splittrad. Det är ett kallt faktum som stirrar en i ansiktet så fort man läser om den politiska situationen i landet. Ingrid sammanfattar det klarsynt i en kommentar här på bloggen: vi lever i en tid med ”ökande klyftor”, ”en förödande brist på kollektiva aktioner” och där ”individualismen brett ut sig med fokusering på löner och karriär.”

Hur ska man bryta det här dödläget? Ett första stapplande steg är att sluta bråka i den röda ankdammen. Att man kan hitta gemensamma beröringspunkter att samlas kring och lämna allt käbbel och revirpinkande bakom sig, om man primärt arbetar parlamentariskt eller utomparlamentariskt, vilket gammalt skägg som hade den främsta analysen av kapitalismen etc. Jag tänker mig ett praktikens svar på tidsskriften Fronesis. I Fronesis samsas vänstersossar, vänsterpartister, situationister, rådskommunister, trottar och alla möjliga andra i en form av odogmatisk marxism där man via ett gemensamt tema för fram en analys av dagens orättvisor. Borde man inte kunna ha samma anda när det kommer till praktisk organisering? Att man inte måste ha rätt, att alla inte måste enas om allt i ett enda stort Parti utan att man istället kan se att vänstern är en mångfald som kan (måste) samarbeta och dra åt samma håll. Man kan vara kamrater utan att vara vänner som måste vara överens om allt och dela samma analyser.

En fråga som vänstern bör kunna enas kring och arbeta tillsammans med är allmänningar. Att med olika politiska metoder och organisationsformer verka för fler gemensamma nyttigheter som gynnar arbetarklassen. Att tillsammans verka för gratis kollektivtrafik, fler välutrustade bibliotek, billiga bostäder, fri sjukvård, offentliga lokaler som kan lånas gratis etc.

Kristian Schultz