Kategorier
Polen Uncategorized

Czeslaw Milosz i Europas mitt

När jag var liten hade jag ett fantasiland som låg i – Estland. Då, på 1960-talet var det ungefär lika svårt att åka från Sverige till Estland som att åka till månen. Så nära, och ändå så fjärran.

Idag ser Europa annorlunda ut än på 1960-talet. Nu har jag varit både i Tallin, säkert den bäst bevarade medeltidsstaden tillsammans med Visby i Norden, Rigas jugendhus är ju världskända, och Vilnius… ja det är en blandning av många historiska arkitekturstilar. En stad som gärna vill vara en del av det nya Europa, i EU:s nya ”Festung Europa”.

Nobelpristagaren Czeslaw Milosz växte upp i Vilnius, som mellan världskrigen var en mångkulturell stad där ryska, polska, vitryska, tyska och jiddisch talades frekvent. Staden ligger faktiskt ”mitt i Europa” har någon räknat ut. Trots det ganska okänd, men med ett rikt historiskt förflutet.

I boken Mitt Europa (Brombergs, 2011) som första gången utkom 1955 på polska, återvänder Milosz till sin barndoms Vilnius. Det lilla landet, som under medeltiden var en stormakt som sträckte sig ända ner till Svarta havet, det sista landet som blev kristnat i Europa, och med ett uråldrigt språk, som enligt språkforskare ofta jämförs med urspråket sanskrit.

Milosz ställning var tudelad. Han talade polska och ryska, Vilnius, idag huvudstad i Litauen, tillhörde då Polen, hans far arbetade för Rysslands regering medan mamman hade litauiska anor. Flera av hans bästa vänner talade juddisch. I staden fanns uppemot ett hundra synagogor, det kallades ”Europas Jerusalem”. Idag finns en synagoga kvar, och den är museum.

Historien, även den mest personliga, är som ett ankare som hindrar oss att flyta bort utan styrsel på tidens ström. Att historia som skoläämne är satt på undantag är en framtida katastrof. Litauen, klämt mellan stormakterna Tyskland och Ryssland, är mån som sin historia. Än idag firas segern över de tyska korsriddarna i Zalgiris (Grünewald) på 1300-talet. Men Milosz står över den trångsynta nationalismen. Han är, i ordets bästa mening, en riktig europé.

En av hans förfäder gifte sig med en italienska. Hans farbror Oskar, som levde som kammarlärd i Paris, sa att det inte fanns ”något dummare i Europa än den polska adeln, inget som är så grymt i sina futtiga hatkänslor”. Begreppet ”polsk riksdag” är känt genom historieböckerna och på 1700-talet upphörde både Litauen och Polen helt att existera som självständiga nationer. Han kallar de litauiska bönderna ”Europas rödskinn” (indianer). De var både krigiska och misstänksamma mot alla förändringar, och trodde länge på animistiska gudar. Sin barndom upplevde Milosz i en rysk tågvagn under första världskriget och ryska revolutionen, det var familjens hem när fadern ingenjören reste runt i det väldiga landet.

Efter första världskriget arbetade Oskar Milosz inom Nationernas förbund för att lösa frågan om Vilnius var en polsk eller litauisk stad. Den blev polsk, och Milosz kallar den ett ”jordiskt paradis”. Katolicismen var utbredd, men mindre än i Polen. Det var ett jordbruksland, ett rikt, självförsörjande land. Några av hans klasskamrater var ”karaimer”, de var muslimer som följt med från erövringarna vid Svarta havet upp till landet i norr. Än idag bor ett fåtal utanför Vilnius, nära den gamla riddarborgen Trakai.

I skolan får han slita med latinet och den katolska uppfostran, men minns den ändå med glädje för de originella lärarna. Men kapitulera för ”aporna”? Aldrig! Samtidigt: en gång katolik alltid katolik, man både godtar dogmerna, och gör motstånd. Motsättningarna är, som han skriver, ”fruktbara”. Det var framförallt judar som demonstrerade på första maj, och Milosz drogs till revolutionärerna. Han flyttade till Paris för att studera, och slapp därför vara i Vilnius när tre miljoner judar mördades av tyska nazister och deras litauiska kollaboratörer.

Det är en njutning bara att läsa Milosz språk, spetsat med ironiska och filosofiska spetsfundigheter. Spännande som en roman är hans flykt, sedan tyskarna ockuperat Vilnius, till Warszawa, där han tillbringade hela kriget och såg det judiska ghettot och deportationerna till Auschwitz. Han flydde med två kamrater, på grund av gränsdragningarna tvingades han passera den litauisk-tysk-ryska gränsen inte mindre än sex gånger! Han tillfångatas vid den polska gränsen av tyska soldater, men lyckas fly. I Warszawa bygger han upp en underjordisk motståndsrörelse, med flitig publikation av dikter och pamfletter, som trycks i tusentals exemplar.

I Warszawa får han en tid anställning på stadsbiblioteket. Dess nye tyske chef har bestämt att all litteratur ska separeras och omorganiseras: ett bibliotek ska vara polskt, ett annat bara tyskt, ett tredje ska innehålla facklitteratur i särskilda ämnen, ett fjärde bara böcker om konst och musik. Lönen var under svältgränsen, men ”bibliotekarier är för övrigt en egen stam, som kan livnära sig på kärleken till sina böcker”.  Böckerna transporteras mellan filialer på hästkärror. Han blir inbegripen i publicering av s.k. kamouflageskrifter, där omslag och de första sidorna kunde vara en handbok i spannmålsodling. Han översätter engelsk poesi, särskilt favoriten den homosexuelle poeten W.H. Auden, som kollegan Joseph Brodsky tillägnat en hel bok (”Att behaga en skugga”). En annan av hans kollegor är författaren Piotr Andrzejewski. När nazisterna börjar bränna Warszawa lyckas han återigen fly, med hjälp av katolska nunnor, till den lilla staden Pruszków.

”En förbannelse vilade över denna del av Europa”, skriver han missmodigt. ”Om jag hade kunnat skulle jag ha sprängt detta land i luften, för att mödrarna inte skulle begråta sina sjuttonåriga söner och döttrar som dödats på barrikaderna, för att gräset inte skulle växa på askan i Treblinka, Majdanek och Auschwitz, för att inte ljudet av ett munspel under dvärgtallen skulle höras över förstadens mardrömslika sanddyner. Ty det finns ett medlidande som man inte kan bära, och då sprängs, åtminstone subjektivt, dess föremål i luften och vi bemäktigas av ett enda begär: att inte se.”

Hans uppror mot den trångsynta kommunismen i Frankrike kommer senare. Efter kriget får han en diplomattjänst i Paris, där han för långa och heta politiska diskussioner med kamraten ”Tigern”, en troende sovjetkommunist som ”steker sina paroller på spisen som fläskkotletter”. Han flyttar till USA och får en tjänst som lärare i rysk och polsk litteratur i Berkeley.

Milosz ställer ständigt obehagliga frågor till den trosvisse, och smular sönder all ytlig optimism. För det är ju så skriver han att ”en sak är större och starkare ju större skugga den kastar”. Motstånd mot dumhet och barbari är nödvändigt, det ”förflyttar gränsen för det nödvändiga”. Om poesin, för vilken han fick nobelpriset 1980, skriver han: ”I det tjugonde seklet är den ensam om att vara optimistisk – genom sin omättlighet, genom sin förmåga att ana förändringar och genom sina mångtydiga spådomar.” Den som inte läser skönlitteraturen och tar varning, står oförberedd – när katastrofen väl kommer.

Om de baltiska ländernas skönlitteratur finns mycket att säga. Några litteraturtips: Sofi Oksanens böcker om Estland, och den äldre kollegan Jaan Kross historiska romaner, den lettiska poeten Vizma Belševica, tyvärr avliden 2005 innan hon hann få nobelpris. Hennes självbiografi om flickan ”Bille” på 1990-talet är högst läsvärd. Av nya litauiska författare finns en antologi, utgiven 2005 (Litauen berättar : att avregistrera ett spöke).

Mats Myrstener

Kategorier
Polen

Polen tur och retur, och en oas av stillhet och frid

Glatt överraskade blir vi när vi mitt på Gdańsks ”Lange Markt” (Długi Targ), som är den slingrande kungsvägen och huvudgatan från den gamla stadsporten till hamnen vid Motława, hittar en liten filial till Stadsbiblioteket. Alla dessa gamla hus från 1500-talet och framåt, som återuppbyggts i exakta kopior efter andra världskriget, med en hantverksskicklighet som är djupt imponerande. Inte minst de enorma kyrkorna vittnar om handelsmännens forna makt och prakt.
Biblioteket är en liten pärla, där man kan sjunka ner i en mjuk fåtölj och läsa böcker om Gdańsks och Polens geografi och historia. Vi har färdats från det en gång österrikiska Kraków i söder, via Warszawa till det mer tyskinfluerade Gdańsk, en gång en mäktig Hansastad vid Östersjöns södra strand.
I Kraków såg vi kungaborgen Wawel, en gång Polens huvudstad, och det judiska kvarteret Kazimierz, idag ett bohemiskt och pittoreskt Soho, livligt besökt av amerikanska judar på jakt efter släktingar, en gång hemvist för 60.000 judar som alla utrotades i det närbelägna koncentrationslägret Auschwitz (Oświecim). Oscar Schindlers fabrik Emalia finns fortfarande kvar, Kraków bombades i stort sett inte alls. Det är en liten pärla att besöka i södra Polen.
I Kraków finns också ett av Europas äldsta universitet och studenter syns överallt i staden. Gamla stans gigantiska Stora torg är ett av Europas största i sitt slag.
Söder om Kraków ligger de höga Tatrabergen och skidorten Zakopane. De stora saltgruvorna i Wieliczka sägs vara värda ett besök för den som inte lider av klaustrofobi. Den omtalat dåliga luften i södra Polen märkte vi faktiskt inte av alls.
I Warszawa såg vi skyskrapor torna upp sig överallt i centrum, vittnande om att Polen är på frammarsch ekonomiskt. Maten är utmärkt, särskilt i södra Polen. Råvarorna fortfarande ekologiskt odlade i småjordbruk.
Medan Annsofi handlade bärnsten sjönk jag djupare ner i fåtöljen i stadsbibliotekets filial på Gdańsks huvudgata Długa, en oas av stillhet och frid bland hysteriskt shoppande våffelmumsande turister och gatumusikanter. Att polackerna är religiösa såg vi inte minst i Kraków där katedralerna bågnade av mässbesökare. I Gdańsks centrum upplyser en liten metallskylt på ett gammalt hus att Lech Waŀęsa här ledde fackföreningsrörelsen Solidaritets kontor, från strejkens utbrott 14 augusti 1980, tills han svors in som president på hösten 1990.
Om allt detta kunde man läsa på det lilla biblioteket på Długi Targ. Biblioteket som samlare och förvaltare av vårt kollektiva minne. Men också en fridfull oas och trivsam mötesplats på ett synnerligen kommersiellt och folkrikt gatustråk.
Mats Myrstener
(illustration kommer)