Kategoriarkiv: OPAC

KOK 5/10: Skippa ram- och tabellayouterna

Krux: Besläktat med förra inlägget då det delvis handlar om länkbarhet. Användaren bör i de flesta lägen kunna kopiera webbadressen rakt av, utan specialtrix. Det funkar sällan när OPAC:en är byggd med frames (ramar) eller iframe (inbäddad ram) eftersom det relevanta innehållet, t.ex. posten för en bok, finns i en del av skärmen som inte motsvarar vad som står i webbläsarens adressfält. Det är inte säkert att adressen ändras alls medan du navigerar. Användning av tabeller (html-elementet table) för designen, å andra sidan, påverkar inte länkningen, men både den metodiken och frames är icke-rekommenderade, också enligt Vägledningen 24-timmarswebben. BOOK-IT använder fortfarande frames och tabeller. Jag minns att jag tidigare sett hur man på vissa håll bäddat in katalogen på bibliotekets sidor på kommunwebbplatsen (tanken är god men: njae, näe). Mikromarc tycks bara delvis ha lyft bort tabelldesignen i nya version 3. Libra är, såvitt jag kan se, helt uppbyggt med tabeller.

Fix: Använd inte ramar eller tabeller för strukturen. Schysst html och css i ska i de flesta fall räcka och gör OPAC:en enklare att använda, inte minst när fler surfar med mobila prylar. Webbutvecklare har faktiskt börjat tänka mobilen först eftersom man då tvingas utgå från det allra viktigaste och se till att det funkar (på olika plattformar) innan man ger sig på övriga finesser. Det är en utmärkt metod. Om man ändå använder ramar bör en permalänk av något slag finnas direkt tillgänglig, allra helst på varje sida man kan tänkas vilja bokmärka.
Återigen, det handlar om tillgänglighet. Och att skapa förutsättningar för biblioteken att bli relevanta i en litterär offentlighet även på webben, nåt som inte direkt underlättas med dagens OPAC:ar. I mitt tycke är nog länkbarheten till en enskild bok i OPAC:en (från en godtycklig plats på Internet) viktigare än att kunna recensera eller tagga den, inloggad i OPAC:en.

KOK 4/10: Rulande url:er, tack

Krux: De vanliga bibliotekssystemen genererar klumpiga url:er, alltså webbadresser. Onödigt långa. Udda tecken riskerar bryta länkningen när de klistras in i nya sammanhang. Ibland finns möjligheten att skapa tillfälliga kortadresser, men dessa lever såvitt jag vet bara så länge biblioteket bestämmer. De är heller inte alltid så korta. Den förkortade (!) adressen jag skapade till Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd i en Mikromarc 3-katalog ser ut så här: http://webbsok.mikromarc.se/Mikromarc3/Web/tiny.aspx?Id=236&Unit=6653&db=boras. Inte särskilt kort jämfört med original-url:en och skrattretande långt när man idag är van med de olika url-förkortartjänsterna. Jag testar snabbt att knycka adressen från två BOOK-IT-kataloger också, men lyckas inte alls. Krävs uppenbarligen specialkunskaper. I nån Aleph-katalog hittar jag permalänkar som underlättar när adressfältet svämmar över av tecken. Libra-url:er tycks inte vara några större problem att kopiera även om de inte är så snygga.

Fix: Adresser till träfflistor blir av nödtvång komplexa då de innehåller sökurvalet. Ändå finns utrymme för bättring: t. ex. att man bara genom att titta på url:en kan förstå sökningen. Enskilda posters adresser borde inte vara några problem alls: förenkla stommen, lägg inte på extramekanismer som kompensation för grundbristerna. En riktigt bra webbadress kan förmedlas muntligen, över telefon. Ta Libris som mall, där hittas Martinsons nämnda bok på: http://libris.kb.se/bib/1348792. Klart och koncist. Faller tillbaka på den mest basala, permanenta beståndsdelen: postens id i databasen. Visst ses liknande id i de flesta OPAC-adresser, men ofta inklämt bland annan bråte. I Libris funkar även följande hänvisning (för en senare upplaga): http://libris.kb.se/isbn/9127108384. Lätt att begripa. Worldcat.org kör med liknande url:er.

Så vad spelar detta för roll? Nå, ska biblioteken på allvar spela en roll på nätet krävs att materialet åtminstone är enkelt länkbart – också för andra än personalen. Det finns undersökningar, t.ex. Henri Aromaas magisteruppsats UA OPAC OK? (2006), som antyder att användare inte betraktar bibliotekens onlinekataloger som en del av Internet. Det är ju rätt illa.

Kalle Laajala

KOK 3/10: Förbättra tillgängligheten (den tekniska)

Krux: Med W3C:s html-validator kan man testa om webbsidor uppfyller vissa standarder. Min erfarenhet är att OPAC:ar klarar dessa tester lite sådär. Jag har ingen studie i ryggen men däremot en nördig vana att syna kod, validering och andra detaljer i synnerhet när jag kommer till en OPAC jag tidigare inte besökt – och jag blir fortfarande förvånad de gånger validatorn faktiskt ger grönt ljus. Så varför är detta viktigt? Det handlar om tillgänglighet, ytterst en demokratifråga. Så här säger t.ex. Funka Nu om tillgänglighet på webben:

De som inte tar med tillgänglighetsperspektivet när de bygger riskerar ofta att i stället stänga dörren för en stor del av besökarna. […] Omkring 10-20 procent av befolkningen har någon form av funktionsnedsättning. Vem har råd att bortse ifrån dem? […] Offentlig sektor har krav på sig att vara tillgänglig. Och lagstiftningen kan komma att skärpas.

Fix: Alla valideringsfel är inte lika allvarliga, vissa spelar rentav ingen roll. De värsta bör korrigeras först. Leverantörerna kan inte ställas till svars för bibliotekens lokala anpassningar som stökar till koden. Men den ska vara okej vid leverans, fläckfri och robust, så att lokala modifieringar så lite som möjligt inverkar på slutresultatet. En utmaning till leverantörerna: vem kan visa upp den OPAC som klarar de olika validatorerna bäst? Du som jobbar på bibliotek: har du kollat hur er OPAC klarar sig? Prova. Tänk dock på att validatorn egentligen inte säger något om användbarheten, som i ännu högre grad måste undersökas manuellt.

Kalle Laajala

KOK 2/10: Förbättra tillgängligheten (den språkliga)

Krux: Sverige har fem nationella minoriteter och andra stora grupper med sina respektive språk. Ofta har kommuner och myndigheter på sina webbplatser den viktigaste informationen på några språk utöver svenska. I ett antal förvaltningsområden – 32 finska, 18 samiska och 6 för meänkieli – har invånarna numera förstärkta rättigheter till samhällsservice på dessa språk. Men hur ser det ut när man klickar sig vidare från kommunwebbplatserna till bibliotekskatalogerna – vilket stöd för språken finns där, alltså i själva gränssnitten? Hur hög tröskel utgör bibliotekskatalogen för den som inte till fullo behärskar svenska eller engelska? Magkänslan säger att de vanligast förekommande språkalternativen i OPAC:arna snarast speglar engelskans dominans plus huvudspråken i de länder där de olika leverantörerna har marknadsandelar. Kan det stämma?

Fix: Varken biblioteken eller leverantörerna kan ha heltäckande språkkompetens. Men bibliotek samarbetar redan vitt och brett på olika områden, enligt givna standarder. Kunde man inte samarbeta kring språkfiler med basala bibliotekstermer som funkar med olika system, och som kan lokalanpassas efter behov? Isolerade bibliotekariska språkkunskaper kunde frigöras. Liknande språkfilssamarbeten (”lokaliseringar”) ser man inte minst inom olika projekt med öppen källkod, där översättningsarbetet distribueras ut till frivilliga. Vilken leverantör blir först med att erbjuda en OPAC med stöd för svenska minoritetsspråk? Se där ett konkurrensområde.

Kalle Laajala

KOK 1/10: Lista bara språk som finns i beståndet

Krux: I den avancerade/utökade sökningen i många kataloger kan man i en rullgardinsmeny välja språk. Alltför ofta långa listor, flera hundra språk. Överst finns i regel Alla och Svenska, kanske nåt ytterligare vanligt förekommande språk. Strax efter kommer några mer ovanliga. Två exempel: Akkadiska, som skrevs med kilskrift i Mesopotamien, respektive Aleutiska som bara några hundra personer i världen behärskar idag. Titlar på sistnämnda språk finns enligt Bibliotek.se inte på nåt svenskt folkbibliotek överhuvudtaget. Alltså: många av språkvalen är irrelevanta – du kommer förmodligen aldrig att få några träffar. Såvitt jag ser är listorna mer eller mindre kompletta förteckningar över språkkodsstandarden ISO 639-2.

Fix: Slopa listorna med ”alla språk som existerar”, inte många andra än katalogisatörer har nytta av dem. Låt den publika menyn bara innehålla språken som de facto återfinns i bibliotekets bestånd. En tämligen enkel automatisk beräkning i bakgrunden skulle ordna detta. Skaffar biblioteket material på ett ”nytt” språk – ja, först då dyker det upp som valalternativ. Användarvänligare. Slipp en tjatig trial and error-fälla. Minska risken för felval. Den tajtare listan blir i sig ett slags delpresentation av biblioteket: dessa språk utgör vårt bestånd, välkommen in! (Såvitt jag kan se har t.ex. Stockholm gjort precis detta på Biblioteket.se).

Kalle Laajala