Kategoriarkiv: Nobelpriset i litteratur

Sverige var en förebild

”Den svenska socialdemokratins internationella intresse var verkligen ett stöd för medborgarna i de länder som led under diktaturer. Palme öppnade också Sverige för världen, för politiska flyktingar. Jag tror hans stora originalitet låg i detta, i ett Europa som generellt sett var föga intresserat av dessa frågor.”
Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa i intervju idag i DN. På fredag mottar han priset, och besöker bl.a. biblioteket i Rinkeby.
http://www.dn.se/dnbok/min-litterara-furste-1.1221342

En bra roman blir aldrig för gammal

Tycker Christina Garbergs-Gunn på Brunnsviks folkhögskola.
Eller som Greta Renborg brukade säga: En ny bok är en som du aldrig läst förut.
Mats Myrstener

Apropå ett nobelpris

En av de goda sakerna med valet av årets pristagare är väl att han gett ut sexton böcker som översatts till svenska, och alltså borde finnas väl företrädd på våra folkbibliotek.
Så biblioteken kan glädja sig åt inte bara en fantastisk berättare, utan också en som kan höja lånestatistiken högst väsentligt. Och en som med sin blotta närvaro faktiskt sätter ljuset också på folkbiblioteken, där hans böcker finns.
Att han dessutom tycker att ”en författare bör engagera sig politiskt” får väl ses som ett genmäle till ett tidigare blogginlägg om Sven Lindqvist. Det får en ju att tänka på giganter som Vilhelm Moberg, Artur Lundkvist eller Ivar Lo-Johansson.
Ett ovanligt bra val med andra ord.
Mats Myrstener

Nobelprisfunderingar

Kolumnisten Anna Larsson skrev idag i SvD http://http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/nobelpriset/artikel_2189783.svd
om nobelpriskvällen i TV som en ”enda stor gäspning”. Ungefär lika spännande som Kalle Anka på julafton alltså. Hon tyckte att det var bättre förr. T.ex. när Anatole France fick litteraturpriset 1921 (vem minns honom idag?). Han lär ha somnat vid prisceremonin och fick väckas med en diskret knuff i sidan när han skulle ta emot priset ur majestätets hand.
Och året innan hade Knut Hamsun blivit full på ”efterfesten” och ”tafsat” på Selma Lagerlöf (!). För att inte tala om John Steinbeck 1962 som druckit en hel pava whisky (hans dagliga konsumtion) innan kvällsbanketten. Och Hemingway (1954), och Faulkner (1949) var nog inte spiknyktra heller.
Och Sartre (1964), Pasternak (1958) och Solszenitsyn (1970) dök ju överhuvudtaget inte upp, fast av olika anledningar. Inte heller Lessing förra året, Pinter (2005), som skällde ut hela det litterära etablissemanget efter noter via länk istället, och Jelinek (2004), pgr av sin sociala fobi.
Slutsats: Det var roligare förr, bra mycket intressantare, åtminstone på Nobelbanketterna.
Och handen på hjärtat: Hur många av nobelpristagarnas böcker finns på DITT biblioteks hyllor?
Mats Myrstener