Kategoriarkiv: nationell biblioteksstrategi

Krackelerar det svenska sambiblioteket?

Biblioteksverksamheten i Sverige har i nästan 140 år byggt på nätverkstanken, ett tidigt konkret exempel på en idé som vi numera upplever som självklar inom alla möjliga områden. Men nätverket förändras och frågan är om det rentav håller på att spricka?

Text: Lena Lundgren

Nätverksidén

Mycket tidigt stod det klart att varje enskilt bibliotek inte kunde anskaffa allt som trycktes, även om redan biblioteket i Alexandria på sin tid (från 200-talet f.v.t.) hade ambitionen att innehålla all litteratur i hela världen. Inte ens de största svenska forskningsbiblioteken kunde dock erbjuda alla efterfrågade böcker och tidskrifter, än mindre folkbiblioteken, och redan 1886 lanserades idén om det svenska sambiblioteket. Endast om biblioteken fördelade ansvarsområden och målgrupper mellan sig och dessutom samarbetade, det vill säga lånade av varandra, skulle de gemensamma resurserna utnyttjas på bästa sätt och god service kunna erbjudas.

1886 gällde samarbetet enbart forskningsbiblioteken och det resulterade i den första accessionskatalogen för ”Sveriges offentliga bibliotek” i Stockholm, Uppsala och Lund, som gavs ut av KB med den framsynte sedermera riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren som redaktör. Allt fler forskningsbibliotek och universitets/högskolebibliotek införlivades. Men efterhand som folkbiblioteken utvecklades fick även de en viktig roll i detta samarbete. Utgivningen av böcker och andra medier accelererade. Den höjda utbildningsnivån och decentraliseringen av den högre utbildningen medförde att utbildning och forskning bedrevs på alla nivåer i samhället och över hela landet. Det så kallade kunskapssamhället med ökad fort- och vidareutbildning, fritids- och amatörforskning och ”självbildning” ställde, och ställer, krav på biblioteken och nödvändigheten av ett fungerande nätverk var och är uppenbar.

Flera steg togs för att stärka nätverket. Med början på 1930-talet inrättades centralbiblioteken (senare läns- och regionbiblioteken) för att i första hand förbättra bokförsörjningen med både enstaka lån, vandringsbibliotek och depositioner men också för att fungera som informations- och fortbildningscentra. Lånecentraler organiserades på 1960-talet i Stockholm, Malmö och Umeå för att ytterligare avlasta forskningsbiblioteken och underlätta fjärrlånen. Specialiserade lånecentraler utsågs för talböcker (Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB), litteratur på andra språk (Invandrarlånecentralen, ILC) och äldre svensk skönlitteratur (Depåbiblioteket i Umeå). Den så kallade ABC-planen fördelade ansvaret för olika ämnesområden mellan länsbiblioteken så att exempelvis länsbiblioteket i Karlskrona i Blekinge, med länsbokstaven K, bevakade och byggde ut sin service inom ämnesområdet historia, avdelning K i SAB-systemet. Regional transportservice ordnades i många län/regioner. Ansvarsbibliotek utsågs inom forsknings- och specialbibliotek och det fanns till och med början till en ansvarsfördelning mellan de nordiska biblioteken när det gällde litteratur på utomeuropeiska språk.

Illustration på bibliotekarier som bär på så många böcker och bokhyllor att de håller på att tappa dem. De försöker kommunicera med varandra men når inte fram.
Illustration: Tobias Johansson

Detta bibliotekens nätverk och fjärrlånekedjan har byggt på överenskommelser och solidaritet och har gett alla invånare i landet tillgång till större delen av de offentliga bibliotekens samlade mediebestånd och kompetens, alltså det svenska sambiblioteket. Ansvars- och arbetsfördelningen mellan biblioteken både när det gällde målgrupper och innehåll (det vill säga litteratur- och informationsförsörjning) och den så kallade fjärrlånekedjan har inneburit att varje förfrågan i huvudsak behandlats på rätt nivå, resurser har sparats och servicen blivit effektiv och snabb. De mindre biblioteken har kunnat använda de större bibliotekens resurser men samtidigt avlastat dessa. Samverkan när det gäller medieförsörjningen har också efterhand byggts ut, regionalt i olika former och inom flera områden. KB gjorde 2018 en lägesbeskrivning, Folk- och skolbibliotekens medieförsörjning, som ger en rad exempel.

Vem tar ansvar?

Den tekniska utvecklingen, men även andra förändringar, har totalt ändrat förutsättningarna. Fjärrlånekedjan är avskaffad och är ersatt med rekommendationer från KB, som visserligen anbefaller ”allas lika tillgång till landets samlade biblioteksresurser” och att biblioteken därför ”ska ha ett generöst förhållningssätt till fjärrlån”, men som ger utrymme för olika, läs strama, tolkningar. Dessa rekommendationer, liksom de regionala medieförsörjningsplanerna, ställer större krav på att folkbiblioteken ska överväga inköp av sådant material som finns att köpa och biblioteken lånar nu böcker där de bedömer att de enklast och snabbast får leverans. Det är naturligt att verksamheter förändras och att överenskommelser och rutiner spelar ut sin roll. Dock finns det stora problem och många frågor att reda ut.

”Allt finns som bekant inte på nätet!”

Allt fler bibliotek gallrar hårdare mindre efterfrågade böcker, ofta utan att ta andra hänsyn än utlåningsfrekvensen, och minskar dessutom sina magasin. Den vanliga förklaringen är att äldre böcker och tidskrifter används för lite och kostnaderna blir för stora. Även regionbibliotek och stora bibliotek, som Stockholms stadsbibliotek (SSB), frånsäger sig sitt ansvar. Större krav ställs på att även de små biblioteken ska köpa in ny speciallitteratur, om den blir beställd. SSB hade under en lång period hela sitt magasin nedpackat. Fjärrlån förmedlas inte alls just nu med hänvisning till coronapandemin och en översyn av fjärrlåneservicen pågår. Övriga bibliotek i Stockholmsregionen har sedan många år minskat magasinen och sparar inte heller äldre tidskrifter med hänvisning till SSB. För närvarande är emellertid SSB:s hela stora tidskriftsbestånd nerpackat och oåtkomligt, vilket gör att det är mycket besvärligt att få fram äldre nummer. Allt finns som bekant inte på nätet! Besökaren hänvisas till KB, som dock sedan ett halvår har begränsad service med oklar hänvisning till coronapandemin. Ingen samordning finns och ingen tar något övergripande ansvar. Hur bräcklig samverkan är visar också det faktum att ILC är stängd sedan hösten 2019 och att Depåbiblioteket i Umeå inte har tagit emot några beställningar på hela sommaren, enligt uppgift på hemsidan på grund av brist på resurser. Och Malmö stadsbibliotek har förändrat sina riktlinjer för lån till regionens bibliotek till större restriktivitet, vilket har väckt protester och debatt.

Bibliotekslagen (2013) slår fast följande i paragraf 14:

I syfte att ge alla tillgång till landets samlade biblioteksresurser ska bibliotek och bibliotekshuvudmän inom det allmänna biblioteksväsendet samverka.

Och i paragraf 15:

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande.

Men paragraf 15 fortsätter:

Skyldigheten att avgiftsfritt ställa litteratur till förfogande gäller inte för folk- eller skolbibliotek.

Och i paragraf 16 påpekas med hänvisning till kommunallagen (2017) att det inte finns något hinder för

att folk- eller skolbibliotek avgiftsfritt ställer litteratur till förfogande för ett bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Alltså mycket otydliga för att inte säga motstridiga formuleringar. Förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare (2019), betonar:

Alla biblioteksanvändare har rätt att få hjälp att få tag i de medier de behöver, för forskning, studier, informell bildning eller allmän läsning. Men alla böcker och medier kan inte finnas överallt, vilket gör att biblioteken behöver samverka. Det krävs en säkrad jämlik tillgång till såväl fysiska medier som förmedlade e-medier inom hela biblioteksväsende. [. . .] En infrastrukturell utmaning är att skapa ett tydligt nationellt ansvar för den gemensamma medieförsörjningen.

Utredarna pekar alltså både på behovet av ett gemensamt ansvar och praktisk samverkan när det gäller medieförsörjningen. Dock menar utredarna att det är främst forsknings- och specialbiblioteken som behöver samarbete kring de fysiska samlingarna.

Det svenska sambiblioteket måste återupprättas

Jag menar att det är minst lika viktigt att upprätta ett nytt och stadigare regelverk både för fjärrlån och för ansvar för samlingarna på folkbiblioteken och att vi riskerar att med de små stegens tyranni vara på väg mot en fullständig krackelering av det svenska sambiblioteket. Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.

Röda linjer och fyrkanter bildar ett nätverk.
Illustration: Martin Persson (CC BY‐SA)

”Är det vackra ordet solidaritet föråldrat? Om alla bibliotek bara ser till sina egna intressen och sin egen ekonomi så kommer vi snart att befinna oss i en situation där det blir svårt att få fram det material som efterfrågas och där ingen beredskap finns för oväntade händelser, som en brand eller för den delen en pandemi.”

Men inte bara ett nytt regelverk är nödvändigt utan även ekonomisk ersättning till de bibliotek, som på grund av sin storlek och sina samlingar måste ta ett större ansvar för medieförsörjningen. Och forskningsbibliotekens och universitets/högskolebibliotekens resurser måste i högre grad kunna bli tillgängliga för fler. Det behövs också ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga biblioteksväsendet motsvarande det som forskningsbiblioteken och universitets/högskolebiblioteken har och där Libris har en nyckelroll. Det skulle lösa många problem. Detta har aktualiserats i olika sammanhang men ingen har hittills drivit frågan och inte heller utkastet till nationell biblioteksstrategi innehåller något förslag. Det finns även en klimat- och miljöaspekt på frågan. Varför ska material skickas från andra delar av landet när det är tillgängligt regionalt och det finns regionala transportlösningar som kan användas?

Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Det borde väl vara KB, som har till uppgift att främja just samverkan och utveckling. Vad säger KB? Men också: Vad säger cheferna för regionbiblioteken? Vad säger Svensk biblioteksförening?

För övrigt anser jag att alla offentliga bibliotek bör markera sin samhällsuppgift genom att även ha öppet under kriser och erbjuda en allsidig service till besökarna, givetvis med anpassningar till myndigheters anvisningar och restriktioner!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Barnbiblioteken måste få ta plats!

Hur kan barnbiblioteken stärkas? Forskare, utvecklingsledare och bibliotekschefer svarar. Barnbiblioteken måste få sin rättmätiga andel av satsningarna när kulturministern lägger fram sitt förslag till en nationell biblioteksstrategi för riksdagen.

Text: Lena Lundgren 

Illustration: Eleonor Pavlov 

Barnbiblioteken har behandlats mycket njuggt i det slutgiltiga förslaget till nationell biblioteksstrategi, Demokratins skattkammare. Det speglar ett torftigt förarbete. Av alla de rapporter, dialogmöten, föredragningar, samråd och diskussioner, som arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi initierade och redovisade, och som utgör grundmaterialet för förslaget, handlade bara en direkt om barnbibliotek. Den studien genomfördes och publicerades i sista stund och var mycket bristfällig. I remissvar, under föredragningar och möten hade ändå barnbibliotekarier, bibliotekschefer och forskare påpekat, att eftersom barnverksamheten på de flesta folkbibliotek utgör hälften av verksamheten så måste barnen få sitt eget avsnitt med strategiska förslag som kan föra utvecklingen framåt.

Införandet av FN:s barnkonvention som svensk lag 2020 understryker behovet av en genomtänkt satsning på barnbiblioteken. (Skolbiblioteken har fått stor uppmärksamhet i utredningen och får förhoppningsvis del av de strategiska satsningarna.) Frågan är om den sista remissrundan, den till kulturdepartementet, kommer att medföra att den nationella strategin, i sin slutgiltiga form, tar ett mera resolut grepp om verksamheten för barn och unga?

Vad anser spetskompetensen?

Rapporten Biblioteken behöver barnen – behöver barnen biblioteken? kom alltså inte med något intressant material som kunde föra diskussionen framåt. Jag ska emellertid inte gå in på den här. I stället ska jag redovisa en enkät som jag nu, inför arbetet med bis jubileumsnummer och för att få fram mera välgrundade synpunkter, har riktat direkt till ett antal personer som är betydelsefulla för barnbibliotekens utveckling. En liknande, men mera genomarbetad, kunde ha genomförts av arbetsgruppen. Det är en blygsam undersökning, som dock pekar ut några viktiga strategiska huvudspår.

Frågorna som jag ställde till utvecklingsledarna vid läns/ regionbiblioteken samt några forskare och bibliotekarier, totalt 33 personer, var: Vad tycker ni behöver göras på nationell nivå för att stärka och utveckla barnbiblioteken? Vilket uppdrag tycker ni ska ges till KB gällande barnverksamheten om och när KB kommer att få ”ett tydligare uppdrag att stödja hela biblioteksväsendet” (s. 32 i förslaget)? Jag bad om korta reflektioner utifrån respondenternas uppdrag och erfaren- heter. Svar kom in från 12 personer, vilket jag betraktar som bra, med tanke på det informella sammanhanget. (Ett stort tack för svaren!) Jag redovisar de förslag som handlar om den nationella nivån och sammanfattar dem under några huvudpunkter. Mina egna reflektioner avslutar artikeln.

Utökad och bättre utbildning och fortbildning

Behovet av utbildning och fortbildning om verksamhet med barn och unga med inriktning på bibliotekens utmaningar är den fråga som flest lyfter fram. Större betoning på delaktighet, nätverkande, litteraturpedagogik och tillgänglighet inom grundutbildningen nämns, liksom bättre samhällsorientering, där de tidigare fältstudierna på lokala bibliotek efterlyses.

Fortbildning för barnbibliotekarier behövs om metodutveckling med fördjupning framförallt i delaktighet och barns litteraciteter i bred mening. En utvidgning av Bokstart kräver särskild fortbildning för att syftet med satsningen ska kunna uppnås. Samtal som metod, både med barn och deras vuxna, är ett viktigt utvecklingsområde. Fortbildningen ska förankras i forskning och genomföras i samverkan mellan lärosäten och regionbiblioteken så att både den vetenskapliga nivån garanteras och så många som möjligt kan delta i den. Utbildning och fortbildning ska stödjas av en webbplats som samlar all relevant forskning, projektredovisningar, rapporter och studier.

Men även fortbildning för all bibliotekspersonal efterlyses, med tanke på att barnen oftast möter personal som inte är barnbibliotekarier vid sina besök. Få bibliotek har bemannade informationsdiskar på barnavdelningarna. Läsdelegationens förslag när det gäller fortbildning i form av ett ”läsfrämjandelyft” för bibliotekspersonal tillstyrks (Barns och ungas läsning, s. 149-151). 

barn som står med demonstrationsskyltar runt texten "barnbibliotek".

Mer forskning

Forskning om barn på bibliotek är ett mycket eftersatt område. En del har gjorts de senaste åren, och Regionbibliotek Stockholm framhålls som ett föredöme. Men mycket mer behöver göras och dessutom sammanställningar och bättre spridning av forskningsresultaten. De nya satsningar på språk- och läsfrämjande arbete som görs, framför allt utökning över hela landet av Bokstart till de små barnen och deras familjer, måste beforskas för att kunna dels utvärderas, dels bidra till fördjupad kunskap och förståelse. För Bokstart behöver också fler varianter prövas och studeras.

Forskningen måste våga gå på djupet, ifrågasätta, diskutera syftet med den läsfrämjande verksamheten, utgå från barnets perspektiv, barns litteraciteter, deras läspraktiker och syn på läsning och på biblioteken. Arbete med delaktighet och barns rättigheter är särskilt viktiga områden, de är avgö rande för att barnbiblioteken ska upplevas som angelägna av barn.

Samordning av nationellt läsfrämjande arbete

Ambitiöst arbete för att främja språkutveckling, läsning och mediekunskap pågår lokalt, men också i form av nationella insatser som Bokstart, Sommarboken, barnbokskatalogen och tidigare Bokjuryn (som pågår lokalt fast den nationella samordningen har lagts ner). Andra aktörer driver Läsborgarmärket (Akademibokhandeln), Barnens romanpris (SR P1) och MIK för mig (Medierådet). 

Samordning av de nationella läsfrämjande tjänsterna skulle, oberoende av aktör, kunna samordnas på en gemensam plattform och presenteras och erbjuda material, helst gratis. Det skulle ge större genomslag, underlätta för biblioteken och möjliggöra deltagande även för de mindre biblioteken.

Utbyggda digitala tjänster

De flesta framhåller med eftertryck att de nationella digitala tjänsterna för barn, Bibblix, Barnens bibliotek och Polarbibblo, måste utvecklas, få fast organisation och långsiktiga finansiella lösningar. Inriktningen ska vara läsning, litteratur, skrivande, berättande och skapande i olika former. Det är helt omöjligt för enskilda bibliotek att utarbeta och finansiera sådana digitala tjänster. Behovet av en plattform för Bokstart lyfts också. Ytterligare ett förslag är att föra samman de befintliga tjänsterna tillsammans med UR:s och SR:s program och andra, som Polyglutt och Ugglo, på en gemensam plattform för att öka tillgängligheten för alla barn.

En inspirerande och lättanvänd bibliotekskatalog eller gränssnitt för befintliga kataloger, inte bara för barn utan även för andra ovana användare, är också ett starkt önskemål. Flera försök har gjorts i den riktningen men det krävs en större och mera målmedveten insats på nationell nivå av KB.

Digitalt först behöver ett tydligt barn och unga-spår. Detta borde vara ett ansvar för KB, och är ett exempel på hur KB skulle kunna lägga ett barnperspektiv på fler verksamheter.

Stöd för tjänster och inköp av böcker på andra språk

Svårigheterna att köpa in barn- och ungdomsböcker på andra språk är mycket stora, vilket påpekas av flera. Det behövs ett effektivt stöd i alla delar av den mångspråkiga verksamheten. Ett förslag är att Internationella biblioteket får i uppdrag att även fungera som inköpskanal och erbjuda katalogposter. Ett bättre stöd för arbetet med minoritetsspråken efterlyses också.

Rättmätig andel av resurserna

Att barn och unga måste få sin rimliga andel av bibliotekens resurser, tas också upp i flera svar. Enligt bibliotekslagen ska barn prioriteras, men ingen stämmer av om detta krav uppfylls och i själva verket ligger de flesta bibliotek långt från detta mål. Detta gäller också KB, som inte i sina nationella uppdrag, till exempel biblioteksstatistiken, ägnar lika mycket uppmärksamhet åt verksamheten för barn och unga.

Barnbibliotekarierna måste ges förutsättningar och resurser för samverkan ”för att skapa nya platser i närsamhället där barn och unga får tas på allvar, utvecklas, vara delaktiga och uppleva konst själva eller tillsammans med andra” (citat ur ett av svaren). Detta ska betonas i biblioteksplaner och skolbiblioteksplaner och krav på särskilda barnbiblioteksplaner ska ställas. Resursfördelningen måste utvärderas utifrån checklistor och statistik av KB.

”All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning.”

Den nationella strategin, då?

Men tar inte förslaget till nationell biblioteksstrategi upp de här idéerna? Bara delvis och bara otydligt. I de sex strategiska reformer som föreslås, tas kompetensutveckling för all biblio- tekspersonal upp, ingen speciell om verksamhet för barn och unga. ”Redan utvecklade digitala bibliotekstjänster för barn” föreslås få en permanent statlig finansiering, och det är väl bra, men inget sägs om placering eller utveckling av tjänsterna. Mångspråkig biblioteksverksamhet och verksamhet för de nationella minoriteterna ska stärkas rent allmänt, men inga förslag finns om särskilda satsningar för barn och unga och deras medier.

En ”riksbarnbibliotekarie” behövs!

Undersökningen kan sägas vara ett komplement till BiS remissvar (se BiS hemsida) när det gäller barnbiblioteksverksamheten. Svaren förtydligar var de nationella satsningarna, genom uppdrag till KB och, vilket flera framhåller, även till andra statliga aktörer, bedöms vara mest verksamma av nyck- elpersoner inom området. Full finansiering av insatserna är nödvändig.

Verksamhet för målgruppen barn och unga ingår i någon mån i grundutbildningen men i huvudsak erbjuds den som valbara kurser och eget val av ämne för projekt och uppsatser. Eftersom många bibliotekarier börjar sin yrkeskarriär med barn- och ungdomsverksamhet behövs ett uppdrag till utbildningarna att ge större utrymme åt denna målgrupp. Uppdraget ska också omfatta samarbete med regionbiblioteken så att fortbildningen även kan nå personal på små bibliotek. Det är ett stort problem att de mindre biblioteken inte har resurser att utnyttja den fortbildning som ändå erbjuds. 

De olika digitala tjänsterna måste med nödvändighet finnas på flera olika plattformar, även om så många tjänster som möjligt samordnas. För att underlätta för användarna, barn, deras vuxna och professionerna, kan materialet samlas på två plattformar, en direkt riktad till barn, en till vuxna, med konkret innehåll och med länkar till övriga resurser.

”Viktigast är det demokratiska uppdraget, att barnbiblioteken blir tillgängliga för alla barn.” (Citat ur ett av svaren) Ett uppdrag till KB, Kulturrådet, Socialstyrelsen och Skolverket att samverka när det gäller språk- och läsfrämjande arbete riktat till de små barnen och deras föräldrar är nödvändigt för att Bokstart ska få genomslag. Bokstart är överhuvudtaget en mycket angelägen strategisk nationell satsning med förväntade positiva resultat om den genomförs fullt ut med de resurser för fortbildning, forskning och samverkan som krävs.

Det är tydligt att KB:s förståelse, eller brist på förståelse, för barnbiblioteken och deras betydelse blir avgörande för att verksamheten ska få det utvecklingsstöd som är nödvändigt. Kulturministern och kulturdepartementet måste ta ett helhetsgrepp och uttryckligen uppdra åt KB att i enlighet med bibliotekslagen prioritera barn- och ungdomsverksamheten.

En viktig insats, som skulle stödja barnbiblioteken, göra dem mindre utsatta och medföra att de slipper konkurrera med mera resursstarka och högröstade biblioteksverksamheter, är att kulturministern uppdrar åt KB att inrätta en tjänst som ”riksbarnbibliotekarie” under tre år. Denna kan fungera som ett slags ”controller” av att bibliotekslagens formuleringar om barn som en prioriterad grupp uppfylls såväl nationellt som i de regionala och lokala biblioteksplanerna. Riksbarnbibliotekarien kan också medverka till att ”den statistik och andra utvärderingsmetoder” utvecklas, som efterlyses i Demokratins skattkammare (s. 9). Efter tre år kan resultatet utvärderas och beslut fattas om eventuell fortsättning.

All erfarenhet visar att om inte barn och unga får specialdestinerade satsningar, så kommer de inte att få del av de allmänna insatserna, eller bara i mycket begränsad omfattning. Bland annat med tanke på att barnkonventionen blir svensk lag 2020 är det självklart att barnen ges ett eget avsnitt med särskilt utpekade insatser i den nationella biblioteksstrategin.

Litteratur

Barns och ungas läsning: ett ansvar för hela samhället. SOU 2018:57. Tillgänglig i elektronisk form via regeringskansliets hemsida.

Behöver biblioteken barnen – eller är det barnen som behöver biblioteken? (2017). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via KB:s hemsida.

Demokratins skattkammare: förslag till en nationell biblioteksstrategi (2019). Stockholm: KB. Tillgänglig i elektronisk form via Libris eller KB:s hemsida.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Det bidde en tumme

Den 7 mars överlämnade Arbetsgruppen för en nationell biblioteksstrategi sitt slutbetänkande till kulturminister Amanda Lind på KB. BiS har i många år efterlyst en nationell biblioteksstrategi, som uttrycker statens uppfattning av bibliotekens fundamentala roll i samhället och vilka långsiktiga satsningar på utveckling som staten är beredd att göra. Föreningen har engagerat sig i arbetet med strategin, lämnat yttranden över delrapporter, medverkat i ett dialogmöte om barnbiblioteken och deltagit i andra diskussioner.

thumbnail_Vision_text_HIGHER (1)

Slutbetänkandet har fått rubriken Demokratins skattkammare. Det har föregåtts av fjorton rapporter, som behandlar olika områden och är skrivna av experter. Synpunkter har också samlats in under ett stort antal presentationer, så kallade dialogmöten och en blogg. Förberedelsearbetet har alltså varit omfattande och många har varit engagerade. Vad blev då resultatet? Svaret är: en tumme.

Betänkandet omfattar bara 34 sidor, vilket innebär att arbetsgruppen inte har bemödat sig att sammanfatta och ta ställning till alla de förslag och synpunkter som har kommit in. I stället har en vision, ”Bibliotek för alla”, och ett mål, ”Demokrati”, formulerats, och texten har samlats i sex mera allmänna och ganska abstrakta ”arbetsområden” eller ”medel” kallade ”Samhällets öppna rum”, ”Läsning”, ”Lärande”, ”Forskning”, ”Nationella digitala bibliotekstjänster” och ”Gemensam infrastruktur”. Inget av detta uttrycker någon ambition utöver de uppdrag som redan nu finns i bibliotekslagen (se illustrationen). I övrigt förväntas tydligen kulturdepartementet att på egen hand orientera sig i mängden av delrapporter och övrigt material. Arbetsgruppen föreslår dock sex ”strategiska reformer” i en bilaga(!), som är mera konkreta och kostnadsberäknade till totalt 250 miljoner kronor, en summa som också föreslås som en permanent nivåhöjning av de nuvarande statliga anslagen till biblioteken. Kopplingen till ”medlen” är inte tydlig och man anar att arbetsgruppen har bedömt det som mest realistiskt att föreslå reformer som kan rymmas inom en förlängning av det extra anslag om 250 miljoner, som finns för satsningen Stärkta bibliotek under åren 2018–2020. Några av förslagen till reformer är dock positiva, som förstärkning av skolbiblioteken (händer det inget inom det området nu, kommer det aldrig att bli någon förbättring!) och biblioteken för nationella minoriteter och urfolk och stärkt mångspråkig biblioteksverksamhet. Men andra i bibliotekslagen prioriterade grupper som barn och personer med funktionsnedsättning berörs inte. Och hur KB, för 90 mkr/år, ska kunna ta fram en ny biblioteksplattform för olika målgrupper, sköta driften, ”massivt” digitalisera tryckt material och andra medier och utveckla digitala söktjänster, sökfunktioner och metadata för forskning och allmänhet, är svårt att förstå! Det är orealistiskt att KB, ens med ett ytterligare anslag om 25 mkr, ska kunna hantera alla sina föreslagna nya uppdrag som nationell biblioteksmyndighet.

Tyvärr tar inte betänkandet itu många av de problem, som har framkommit i förberedelsearbetet. En möjlighet som arbetsgruppen helt har avstått ifrån är uppdrag, som kan genomföras inom ramarna för de uppdrag som statliga institutioner redan har. BiS kommer att återkomma till bland annat detta i sitt remissvar, som ska lämnas in till departementet senast den 15 oktober. BiS remissvar kommer att publiceras på föreningens hemsida.

Lena Lundgren

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Färdigt förslag till nationell biblioteksstrategi

Demokratins skattkammare bild

Idag har sekretariatet för nationell biblioteksstrategi lagt fram ett färdigt förslag.

Sekretariatet slutredovisar sitt arbete till regeringen. Anknutet till strategin finns ett antal konkreta förslag som satsningar på skolbiblioteken, stärkt biblioteksverksamhet för nationella minoriteter och digitalisering.

Strategin har varit efterlängtad och bland länkarna i denna post finns ett antal sammanfattningar, kommentarer och analyser för den som vill sätta sig in i förslaget.

BiS har gjort inspel till arbetet med strategin under 2017 med ett yttrande till omvärldsrapporten Den femte statsmakten. Och igen under 2018 med synpunkter till utkastet Från ord till handling.

Läs mer:

Tobias Willstedt

BiS synpunkter på utkast till nationell biblioteksstrategi

I maj presenterades ett utkast till den nationella biblioteksstrategin, som ligger till grund för det slutliga förslag som ska presenteras senast den 1 mars 2019. Föreningen BiS  har nu skickat in sina synpunkter till det fortsatta arbetet med nationell biblioteksstrategi.

Föreningen Bibliotek i Samhälle har i många år efterlyst en biblioteksstrategi på nationell nivå och vill härmed bidra till det fortsatta arbetet med strategin genom de synpunkter vi har tagit fram.

Nedanstående text är en sammanfattning av diskussionen vid en medlemsträff september 2018 och de synpunkter som framkommit under tiden sen utkastet till nationell biblioteksstrategi publicerades. Texten har sedan behandlats i föreningens styrelse

Yttrandet kommenterar dels de förslag som läggs fram i utkastet till en nationell biblioteksstrategi Från ord till handling, dels några viktiga synpunkter som vi tidigare har framfört och som vi anser att strategin bör ta upp. Våra synpunkter gäller i första hand folkbiblioteken.

BiS styrelse