Kategoriarkiv: mötesplats

Biblioteket som mötesplats

Nyligen läste jag i SvD att en biblioteksfilial i Jönköping fått stänga en period på grund av att inventarier och böcker hade skadats och vandaliserats av en grupp besökare. Visst är det tragiskt när sådant sker men trots allt finns en strimma hopp i den här typen av incidenter. Biblioteket är en social mötesplats för alla och en värmestuga i många stadsdelar där bara kyrkan är öppen som en icke-kommersiell mötesplats. Just i detta opretentiösa konstaterande ligger också en möjlighet och styrka att förändra.
Trots allt kommer ju dessa stökiga besökare till biblioteket, till skillnad från alla de likgiltiga som spenderar kvällen framför TV-apparaterna. Måhända att de inte lånar romaner av årets nobelpristagare, men möjligheten att nå ut och förmedla alternativ till så destruktiva aktiviteter som att förstöra och slå sönder är dock större än om dessa besökare inte kom alls.
Här finns ett överskott av energi som biblioteken kunde vända till något positivt?

Annsofi Lindberg, bibliotekarie vid Röda korset i Stockholm, tidigare bl.a. biblioteksassistent på Kulturhuset i Stockholm, som blivit en viktig mångspråkig mötesplats, inte bara för fyllerister och narkomaner

Mångkultur på bibliotek


För ett tag sen skrev en bibliotekarie på Biblist om råd. Hur skulle man bemöta två muslimska herrar som ville be i biblioteket? Hänvisa dom till ett hörn av lokalen? En gång mellan bokhyllorna?
Jag minns när vi i BiS besökte Amerika-Gedenk-Bibliothek i Berlin, som invigdes efter andra världskriget. Där fanns flera små privata enpersons-rum där man kunde se på film, plugga, eller spela piano (det fanns piano, det var efter kriget i Tyskland, och det användes fortfarande fick vi veta).
Alltså: fler små privata utrymmen i biblioteket! Där besökare kan se på film, surfa på internet utan att bli kontrollerade hela tiden, spela piano, eller bara vara i största allmänhet. Men kanske måste rummen ljudisoleras först?
Biblioteket – en plats där alla ska vara med! (för att parafrasera en gammal SAP-slogan).
Mats Myrstener

Biblioteket som mötesplats

Det pratas ofta om biblioteket som en mötesplats. Men vad menas med det egentligen? Är biblioteket framför allt en mötesplats? Jag är inte så säker. En mötesplats kan vara en flashig caffe latte-filial där man enbart kan avnjuta de senaste, fashionabla tidsskrifterna i perfekta feng shui-lokaler. Eller glättiga, personallösa bibliotek med färgglad inredning och tonvis med datorer.

Mötesplats-tanken kan mycket väl shanghajas av nyliberala ”förnyare” (och göras till något liknande det nya biblioteket i Amsterdam). Innan man kan prata om bibliotek som en plats där människor träffas behövs det en stabil bas att stå på – man ska utan krav på motprestation uppfylla deras behov av hjälp och vägledning in i bibliotekets bestånd, bokprat, hjälp med att skicka mejl, sagostunder, etc. Det är först när biblioteket blivit en självklar plats i människors liv som det kan bli en relevant mötesplats. För det behövs det massor av oglamoröst basarbete – och personal, personal och lite mer personal. Marx skulle säga att det är enbart det levande arbetet som kan producera och inte produktionsmedlen (lokalerna).

Kristian Schultz

Mer folk för folket!

Det finns en bild av bibliotek och bibliotekarier som förändringsobenägna kramare av gamla former vad gäller såväl media som verksamhet, men den är knappast sann. Folkbiblioteken lanserade ”öppna hyllor” långt innan detaljhandlarna vågade släppa någon kund in bland varorna, allt handlades över disk. Det är inte biblioteken som tagit efter varuhusen utan tvärtom. Biblioteken började registrera sin omsättning digitalt med hjälp av streckkoder, medan handeln rasslade på med sina gamla kassaapparater, och många gör det fortfarande.
Sedan urminnestider har bibliotekarier organiserat och ordnat sin informationsåtervinning i bibliotek, kataloger, filer och mappar. IT-tekniken och Internet har tagit efter. Därför var bibliotekarierna tidigt ute på nätet med välstrukturerade webbplatser och interaktivitet och utvecklingen virvlar vidare.
Vad är då nästa sak som biblioteken borde vara föregångare med? Jo, att satsa på människor, att exempelvis anställa alla arbetslösa bibliotekarier för att utveckla biblioteken som kreativa mötesplatser, där det finns kompetent personal som har tid, ork, kreativitet och entusiasm att skapa framtidens dynamiska bibliotek. Människor behöver människor, alltmer service sker utan mäsklig kontakt, massor av fantastiska möten blir aldrig av därför att det saknas naturliga vardagliga situationer där de kan uppstå.
Redan är biblioteken unika i funktionen som mötesplats i tid och rum över alla gränser, det är bara att öppna dem mer och ge personalen chansen att förverkliga alla verksamhetens inneboende möjligheter.
Arbetstillfällenas antal minskar, det behövs alltfärre för att producera alla dessa prylar som hetsar tillväxten allt närmare klotets kollaps. Den nya tillväxtsektorn måste bli inom vård, omsorg, utbildning och kultur.Personalintensiva bibliotek är en förutsättning för detta.
Som en reaktion mot all automatisering kommer behovet av medmäsklighet att öka. Gör biblioteken till en föregångare i detta! Det kostar inte många kronor mer att anställa än att betala ut arbetslöshetsersättning. Som arbetslös ses man som en belastning, någon som tär på det gemensamma kapitalet, som anställd bidrar man till att utveckla välfärden och öka den andliga tillväxten.
Även i detta kommer handeln och tjänstesektorn att följa efter biblioteken så småningom!

Ingrid Atlestam

Var förs det offentliga samtalet?


DN:s kulturredaktör Maria Schottenius undrade för några dagar sedan vem som kommer att föra det ”offentliga samtalet” i framtiden? Apropå att Svenska dagbladet kommer att skära ner ytterligare på sin personal. Samtidigt säljer LO större delen av sitt aktieinnehav i Aftonbladet till norska Schibsted, som också äger SvD. Norge igen! (Och Saab …).
Samtidigt läste jag att den berömde filosofen/sociologen Jürgen Habermas fyller åttio år. Hans mest kända bok torde vara habilitationsavhandlingen Borgerlig offentlighet som kom 1962. Den handlar bl.a. om hur det ”offentliga samtalet” fördes på 1800-talet, genom press och politik. Viktiga förutsättningar var enligt Habermas att politikeryrket inte var så välavlönat att det gick att tjäna pengar på det. Samtalet fördes i ”offentliga rum”: salonger, torg, rådsförsamlingar, och i den snabbt växande tidningspressen. En huvudtes är också att offentligt och privat inte får blandas ihop. På 1980-talet tog han aktiv del i den s.k. ”historikerstriden” i Tyskland, när äldre tyska historiker ville ”relativisera” den ”nazistiska parentesen” i Tysklands historia.
Många av Habermas farhågor har tyvärr slagit in. Offentligt och privat blandas idag gärna ihop, inte minst i kvällspress och TV. Politikeryrket har blivit en form av vänskapskorruption, som därmed tappat all sin legitimitet. De offentliga rummen blir allt färre, och allt färre får tillgång till dessa.
Var kommer det offentliga samtalet att föras i framtiden? På nätet förs det ständigt, men det blir allt svårare att hitta guldkornen i det mediala bruset. Och samtalet blir i bloggvärlden inåtvänt och ansiktslöst, i värsta fall en oändlig monolog snarare än en fruktbar dialog.
Folkbiblioteken har alltid varit en plats för det offentliga samtalet, det gällde inte minst de gamla förenings-, studiecirkel- och arbetarbiblioteken. För varje folkbibliotek som läggs ner, försvinner också ett litet offentligt rum.
Mats Myrstener