Kategorier
mångkultur mötesplats

Vad är det som händer i Eskilstuna?

Vad är det som händer i Eskilstuna, den stad som jag växte upp i? Den muslimska samlingslokalen utsätts för attentat. Nu såg jag på TV att en ny fotoutställning på Eskilstuna museum (där jag en gång arbetade som skolflicka i de s.k. Rademachersmedjorna) av den kontroversiella fotografen  Elisabeth Ohlson Wallin, ska granskas och bedömas i förväg av stadens säkerhetsansvariga, och bevakningen eventuellt förstärkas. Allt i skuggan av terroristdåden i Paris.

Eskilstuna har alltid haft en mångkulturell befolkning, framförallt en stor finsk, ända sedan 1950-talet. Personligen upplevde jag sällan under min uppväxttid bråk mellan invandrare i Eskilstuna, eller rasism, även om det säkert förekom. I Eskilstuna-Kuriren läser jag att förra sommarens utställning av vissa besökare upplevdes som provocerande. Det var fotokonstnären Aida Chehrehgoshas utställning ”Det här är erat fel” som visades på Eskilstuna konstmuseum.

Hur drabbar denna mångkulturella nervositet biblioteken? Vågar man göra kontroversiella utställningar efter vad som hänt i Paris? Köpa in kontroversiell litteratur? Jag blir orolig.

Diskussionen måste förstås föras på varje enskilt bibliotek. På debattkvällen på Stockholms kulturhus (se annonsen ovan) var det anti-rasism som stod i centrum. Men kanske borde även hbtq-frågor tas med? Makt- och privilegieperspektiv (de flesta bibliotekarier är vita privilegierade medelklasspersoner) också. Det nämndes under kvällen, men bara i förbifarten.

Det handlar i båda fallen om att acceptera och betjäna människor som faller utanför den vita heteronormen. När jag för över tjugo år sedan jobbade på Läsesalongen som idag kallas Bibliotek Plattan mötte jag varje dag människor från andra kulturer och länder som kom till biblioteket för att läsa tidningar, låna böcker eller bara träffas. Kanske startade mitt intresse för mångkulturellt biblioteksarbete redan där, som för så många andra, och därför var valet av mötesplats för en diskussion om antirasism på biblioteket väl motiverad. Det var nog på Stockholms kulturhus det mångkulturella biblioteksarbetet en gång verkligen sattes på kartan, i större skala. Idag är det en självklarhet (tror jag) på alla folkbibliotek, men så var det inte förr.

Annsofi Lindberg

Kategorier
biblioteksdebatten mötesplats Norge

Ett oberoende ”debattbibliotek”?

Den norske journalisten, tidigare bibliotekarien, och debattören Anders Ericson skrev i senaste bis (2014 nr 3) om hur ett oberoende norskt ”debattbibliotek” nu växer fram. Utgångspunkten är skrivningen i den nya norska bibliotekslagen, där det talas om att ”Folkebibliotekene skal være en uavhengig møtesplass og arena for offentlig samtale og debatt.”

Han ger sedan en rad exempel på hur detta utvecklats i praktiken i Norge: lokala frågor debatteras flitigt i biblioteken som kommunala planer, byggprojekt, nya vägar, miljöfrågor. Även globala frågor som oljeberoendet och matfrågan tas upp i biblioteket. Bibliotekschefen får en ny roll med större ansvar för bibliotekets roll i det lokala samhället, med större frihet gentemot kommunpolitiker att resa debattfrågor på biblioteksgolvet.

Ericson frågar sig sedan om detta är något för Sverige? Svaret är väl att många kommuner i Sverige redan tar detta ansvar, medan andra struntar fullkomligt. (Begreppet ”oavhängig”, eller ”oberoende”, finns inte i den svenska lagen.)  I den nordiska debatten har man ibland svårt att förstå det som i Sverige närmast är en helig ko, den ”kommunala självbestämmanderätten”. Den gäller inte bara bibliotek och många sociala och kulturella verksamheter. Tyvärr gäller den också den viktiga skolfrågan. Jan Björklund har krävt att skolorna skulle förstatligas, samma har krävts vad gäller sjukvården. När det gäller biblioteken är det för närvarande ganska tyst.

I Svenska dagbladet idag annonserar den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke en stor satsning på biblioteken, ett ”bibliotekslyft” med tio miljoner om året i fyra år, med sikte på en ny biblioteksstrategi och frågan om hur bibliotekets ”demokratiska roll” (som poängteras i bibliotekslagen) ska kunna förstärkas. (Alice Bah är ju, vilket kanske inte är så dumt för oss som jobbar på bibliotek, också ”demokratiminister”.)

Så kallade ”litteraturhus”, som finns i Oslo och Bodø är nog ovanligare i Sverige, det enda jag känner till ligger i Nynäshamn utanför Stockholm. Många kommuner vårdar författarbostäder, men annars förknippar de flesta nog litteraturhus i Sverige med just kommunala bibliotek. Det har historiska förklaringar, men den fria roll som Ericson talar om fick folkbiblioteken i Sverige inte förrän på 1970-talet. Sedan dess har nog en tillbakagång skett, beroende inte minst på statligt ointresse. Vi får hoppas att detta kommer att ändras nu. (På Malmö stadsbiblioteks Tydabloggen talas om för många ”konsensusskapande feelgood-författarbesök”, vilket man ju kan fundera på?)

Ericson menar också att det är dags att bjuda in Sverigedemokraterna i Sverige till politiska debatter på biblioteket. Norska PEN:s ordförande William Nygaard menar att det handlar om yttrandefrihet, och att Sverige är för ”politiskt korrekt”. ”Ytringsfrihet er å akseptere den stemme [röst i politiska val] man ikke liker.”

Enligt IFLA:s förklaring om bibliotek och intellektuell frihet skall ”Bibliotekarier och annan professionell bibliotekspersonal uppfylla sina förpliktelser både gentemot arbetsgivare och biblioteksanvändare. I händelse av konflikt mellan dessa förpliktelser har användaren företräde.” Det kan vara bra att hänvisa till detta när bibliotekarier vill föra en offentlig debatt som inte kommunens ledning tycker om.

Anders Ericson har oförtrutligt drivit sin egen biblioteksblogg ”Biblioteket tar saka”. BiS har likaså stridit för detta ända sedan starten 1969. Kulturministern talade vid sitt möte på fredagen om bibliotekens roll för demokratisk samhällsutveckling och fri åsiktsbildning. Idag, efter åtta års ökenvandring med en oengagerad kulturminister, finns det ett visst hopp om att detta kanske ska kunna bli verklighet? Och nog kan Norge tjäna som exempel?

 Mats Myrstener

Kategorier
mötesplats romer yttrandefrihet

Om romer, bland annat

Sanna Rayman, ledarskribent på Svenska dagbladet suckar idag över att Fredrik Reinfeldt skulle ha åsikter om USA:s övervakning av nätet, apropå affären med kontrollorganet NSA och visselblåsaren Edward Snowden. Är Reinfeldt verkligen ”integritetens riddare”? Är Obama det? Ska biblioteken tvingas lämna ut komprometterande uppgifter om vad folk lånar och läser på biblioteket? Ska internettrafiken övervakas? Ja, någon borde sätta ner foten mot övervakningen av det tryckta ordet, men vem? Folkbiblioteken skulle kunna markera hårdare var man står i yttrandefrihetsdebatten.

Splittringen inom alliansen är uppenbar, folkpartiledaren vill förstatliga skolan. Kanske biblioteken också då? Moderata ungdomsförbundet (också i dagens SvD) menar däremot att det är viktigare med rättvisa betyg, än betyg redan i fjärde klass. Också här har ansvariga politiker ett ansvar. Varför är standarden på våra skolbibliotek så skiftande. Vem tar i frågan, nu eller efter nästa val?

I Schweiz jagar man asylsökande, de utestängs bl.a. från biblioteken. I Saudiarabien får kvinnor inte ens besöka biblioteket. Gunilla von Hall kallar det i dagens SvD ”ett skamligt apartheidsystem”.

Jag tänker på en ofta osynliggjord minoritet i Sverige, romerna. Förra året utkom Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Jag ser alla de rumänska tiggarna (många romer) på Stockholms gator, de blir fler och fler för varje år. De första åren var de flesta handikappade och funktionsnedsatta, nu har det hela växt till en tiggandets industri, som påminner om scener ur Charles Dickens Oliver Twist. Aldrig har förnedringen av människor varit så tydlig på Stockholms gator som idag. Det säger en del om dagens samhälle.

”Romernas historia i Sverige är en historia kantad av förföljelse, trakasserier och diskriminering.” läser jag i Wikipedia. Katarina Taikon skildrar den i sina böcker, hennes familj bodde bl.a. i ett hus under Årstabron, nära där jag bor, men huset är nu rivet. Romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet, de är tillsammans med finnarna vår äldsta invandrargrupp. De tog ofta värvning inom armén. Mellan 1914 och 1953 var romsk invandring förbjuden. Därför tog Sverige inte heller emot några romska flyktingar från Tyskland under andra världskriget. Idag glömmer man att inte bara judar utrotades i Nazityskland, utan romer, homosexuella, socialdemokrater och kommunister.

Idag finns inom riksdagen Delegationen för romska frågor. Man har lagt fram en s.k. vitbok om romernas situation i Sverige, men åtgärderna syns mig för tama. Det räcker inte med vackra ord och goda råd. Det är mer resurser som behövs, inte skattesänkningar.

Biblioteket som mötesplats är en utmärkt idé, om den fylls med adekvat innehåll. Bjud in politikerna, lobba för frågan! Anställ mer personal. Låt politikerna förstå att detta är en stor och viktig sak att satsa på. Det är folkbildning av bästa slag. Genom att se ”den andre”, får man också en större förståelse om sig själv. Det är mindfullnesss i praktiken.

Biblioteken gör redan idag mycket för att överbrygga klyftorna mellan religioner och kulturer. Jag ser det på Röda korsets högskola, där en stor del av eleverna är födda av invandrade föräldrar. Stort utbyte finns med studenter från länder som Thailand, Tanzania, Japan och Kurdistan. Biblioteket är placerat precis vid ingången till skolan, ”mitt i byn”. Det är, som Greta Renborg sa, ”hjärtpunkten” i verksamheten.

Det är synd att inte alla politiker förstår detta. Vi måste upplysa dom om möjligheterna.

Mats Myrstener

http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=672

(Katarina Taikon och hennes familj i Arne Sucksdorffs film Uppbrott (1948))

File:Roma flag.svg

Kategorier
Göteborg Göteborgs stadsbibliotek mötesplats

Bibliotek, finns dom?

I helgens bilaga till Göteborgs Posten finns ett långt reportage om ensamhet och mötesplatser. Som exempel på kravlösa, öppna mötesplatser nämns, torg, parker och caféer bland annat. Men ingen nämner ordet bibliotek.
Omigen konfereras det stort om Göteborg som Kunskapsstad, en ofta upprepad klyscha, men i allt detta tal om kunskap nämner ingen ordet bibliotek.
Staden har 25 folkbibliotek, nästan alla ligger i förorten, ingen nämner förorten. Kunskapsproduktion och möten sker uppenbarligen bara i centrum av staden.
I centrum finns Stadsbiblioteket, som kommer att vara stängt för ombyggnad under två år, det har kulturnämnden sagt ja till.
Bibliotek, behövs dom?
Ja, göteborgarna har röstat med fötterna och gjorde förra året över fyra miljoner biblioteksbesök och bar hem över fyra miljoner böcker med mera. Massor av möten uppstod och den samlade kunskapen hos göteborgarna hade därigenom hög tillväxt.
Varför är det så tyst om bibliotek?
Men röster kommer nog att höras då man inser att de fyratusen dagliga besökarna på Stadsbiblioteket kommer att mötas av en låst dörr under två år.

Ingrid Atlestam

Kategorier
mötesplats Stockholms stadsbibliotek

Apropå mötesplatser 1

”Jag anar att det är biblioteksideologin på modet just nu, att biblioteket skall vara en ’mötesplats’, som spökar. Själv är jag tveksam till idén. Till biblioteket går jag för att läsa eller låna böcker. Vill jag umgås med andra människor går jag till ett café eller en bar. Men det kanske bara är jag som tycker så?”
Annina Rabe besöker nya ”Bibliotek Plattan” vid Sergels torg i Stockholm (SvD 28/8)