Kategoriarkiv: moderniteter

Läst i senaste DIK-Forum

Mycket intressant läsning hittade jag i senaste numret av DIK-Forum (2011/5).
T.ex. att många kontorsanställda bara använder två timmar om dagen till effektivt (golv)arbete. Anledningen är enligt en tidsstudie av konsultföretaget Ming Company/Prevent, ”möten, mejl, organisations-
verksamhet och förflyttningar”. Låter som hur många upplever sitt arbete på Stockholms stadsbibliotek idag tycker jag.
”Ta tillbaka kontrollen över knappandet” menar några aktivister som kallar sig ”Vi är störda”, med hemsidan http://www.viarstorda.se/. De talar om internet- och facebookberoende, att ständigt vara ”uppkopplad”, och motgiftet: stäng av datorn, läs en bok, träffas personligen på café eller i en bokklubb, istället för över nätet.
”Och istället för att skriva till dem – gå hem till folk istället.”
Låter som en alldeles utmärkt (men väldigt omodern) idé tycker jag. Mer personal på biblioteket istället för datorer, fler personliga kontakter!
”Bibliotekarier skaffar inte barn” lyder en annan rubrik, vilket låter oroväckande. ”12 tecken på att du lider av stress” en annan. Lägg in litteraturläsning på schemat som en naturlig del av svenskämnet, tycker en skolbibliotekarie. Samt att Pippi Långstrump minsann hade föregångare inom den förbisedda 1930-tals-barnlitteraturen. Forskaren Eva Wahlström nämner t.ex. danskan Karin Michaëlis och svenskan Ester Blenda Nordström. Nytt för mig.
Mats Myrstener

Bissalong 2: Tradition och förnyelse i ett bibliotekshistoriskt perspektiv

De institutioner som hör moderniteten till är antingen reformerade eller nyskapade, vilket innebär att de medvetet utformats i enlighet med bestämda ideal. De är till både för att bevara ett tillstånd, och möjliggöra förändring.

I praktiken blir de huvudsakligen konserverande, vilket driver fram en oavlåtlig reformverksamhet som några gånger stegras till revolutioner vilka gör rent hus med det existerande – så långt detta nu är möjligt.

Sven-Eric Liedman i I skuggan av framtiden : modernitetens idéhistoria (1997, 1999, s. 518)

Vi lever fortfarande i det moderna samhället (sedan må Francois Lyotard och andra teoretiker predika om ”historiens död” och om det ”postmoderna villkoret”), därom är både Sven-Eric Liedman och Anthony Giddens överens. Det utmärks av ett mycket starkt fokus på framtiden, och på ständig förändring. Begreppet ”tradition” är närmast ett skällsord för en modernist, som har som ett av sina främsta mål just att rasera allt som luktar tradition och historia.

Allt förändras dock ändå, det är ofrånkomligt. Allt förnyas. Men är all förändring av godo? Jag tror inte det.

När statens järnvägar ombildades och styckades i olika bolagsformer så förlorade också järnvägen som kommunikationsmedel mycket av sitt PR-värde. När en rad nya friskolor tillkom förändrades utbildnings- möjligheterna förvisso, men klassklyftorna förstärktes snarare än minskades vill jag mena, och stat och kommuners inflytande minskade. Frågan är om uppbrytningen av apotekets monopol har gjort att tillgången till mediciner ökat? Man har dock stannat vid Systembolaget, för denna gång.

Vad vi ser är ett systemskifte, som främst syftar till att bryta ned allt vad den offentliga sektorn stått för. Allt ska kommersialiseras, på ett eller annat sätt. Folkbiblioteken har hittills varit en fredad oas, tack vare 1997 års bibliotekslag. Men biblioteken, både forsknings- och folk-, har istället utsatts för hårda besparingar, som inte verkar minska. Till slut återstår bara de privata alternativen. Vad kommer att finnas kvar av det ”allmänna” i framtiden?

Om detta vill jag debattera med idéhistorikern Per Sundgren den 11/5. Om folkbibliotekens ”idéhistoria”, och om de värderingar som framgångsrikt burit verksamheten fram till idag. Av många idag starkt ifrågasatta, fast de stammar ända sedan Valfrid Palmgrens dagar kring 1910.

Vi som faktiskt försvarar Palmgrens ideal om fri tillgång till folkbibliotek för alla, med boken i centrum, finansierat av skattepengar, kallas ibland hånfullt för ”traditionalister” och bokkramare. Sven-Eric Liedman skriver att det moderna samhällets utveckling alltid präglats av ”hård upplysning” (teknik, naturvetenskap, ekonomi, statistik) och av ”mjuk” (filosofi, politik, folkbildning, skönlitteratur m.m.). Det hårda bildar som i en frukt en stark kärna, det mjuka är det omkringliggande fruktköttet. Han menar att de två inte går att separera.

En kärna utan sitt kött klarar sig förmodligen, men den skrumpnar snabbt, torkar, och bildar tillslut ett hårt skal av ”frusen ideologi”, det Max Weber kallar ”en järnbur av föreställningar”. Byråkratiska organisationer brukar framställas så. Våra stora stadsbibliotek är sådana institutioner, och präglas i högsta grad av Liedman-citatet i början av min essä.

Men tankar på rationalitet, statistik, effektivitet och ekonomi, stammar vad gäller Stockholms stadsbibliotek ända från starten 1928, tydligt uttryckt av chefen Fredrik Hjelmqvist, vår förste bibliotekskonsulent, redaktör för BBL, sekreterare i SAB, medlem av Sveriges radios styrelse etc. Lika inflytelserik som på sin tid Valfrid Palmgren.

Om honom tänker jag också tala. Så låt oss som Ulrich Beck nu vara en smula reflekterande över historien. För att vi inte ska tappa den ur sikte helt och hållet. Förslagsvis den 11/5 på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm (se annons t.h. på denna sida, och min artikel i bis 2011:1).

Mats Myrstener (bilden på Valfrid Palmgren från Stockholms stadsarkiv)

50 år sen Vasa bärgades

På söndag är det 50 år sedan regalskeppet Vasa, Stockholms och kanske Sveriges största och mest besökta museiföremål, bärgades. Den som stod bakom bärgningen, marinteknikern Anders Franzén, sa vid tillfället, citerad i SvD, något som jag tänkte ta med mig till bissalongen 11/5:
”Jag tyckte att det förgångna var ett jäkla nys. Hade ännu inte lärt mig att det tekniska framåtskridandet bygger på en fast grund av traditioner.”
Mats Myrstener

Läst i BBL

Läser i senaste BBL, som blivit riktigt bra de senaste åren. T.ex. om reorganiserade Malmö stadsbibliotek, där ledningen verkat ha tagit personalens oro på allvar. Chefen Elsebeth Tank erkänner att hon nog gått ”för fort fram”. Men hon erkänner också att ”det var därför hon blev anlitad för uppdraget”.
”Tempot har betydelse” fortsätter hon. Vi måste ha ”en viss dynamik och en god förändringstakt.” Hon nämner bibliotekets ”kapacitetsutvecklingsprojekt”, som innebär att ”vi blir bättre på att anpassa oss till den dynamiska och föränderliga verklighet som biblioteket idag befinner sig i.”
Att ”förändra” verkar alltså närmast ha blivit ett självändamål. Bättre kan det väl inte sägas: den moderna världens förhållande till tradition och stabilitet är ambivalent, till det som Horkheimer och Adorno kallar det modernas förtrollande och lockande ”sirensång”.
Kritiken: den har inte varit verklighetsanknuten, menar Tank, utan ”mer baserad på mytologi”. Apropå Odysseus bunden vid masten, alltså. (Jag referear alltså till Odysséen av Homeros, en av världens mest spännande och mest lästa böcker.)
Samtidigt erkänner projektledaren Åse Lugnér att man i Malmö vill jobba uppsökande för barn. Gå ut, söka upp föreningar, visa vad man har att erbjuda. Jobba med språket och med barnlitteraturen.
Det låter ju bra. Men varför gäller detta inte den vuxna publiken? Har inte den lika stort behov av att ”jobba med språket och med litteraturen”? Och bistro-tanken i Malmö stadsbibliotek har man inte övergivit, säger Elsebeth Tank. (Som om det inte fanns nog med caféer i stan.) Bara ”saktat ner på farten lite”.
Man undrar varför det är så bråttom?
Mats Myrstener

TV-krönika torsdag

Vi satt som vanligt bänkade i soffan efter maten för att se på Rapport 19.30. Och för en gångs skull blev man lite uppmuntrad, trots härdsmälta i Japan och bombanfall i Libyen.
På ekonominyheterna, normalt rena sömnpillret, avslutades ett inslag om pensionerna med att mer information finns på Internet. Sen kom det. ”Och har du inte dator hemma så kan du gå till biblioteket!” Sån’t blir man glad av att höra. Tala om genomslag och bra reklam, på bästa sändningstid.
Sen var det ett inslag om vådan av att sitta framför datorn innan man ska gå och lägga sig. Eller, ännu värre: efter en timme med läsplattan i knät i sängen. En stressforskare kritiserade detta och rekommenderade i stället en gammal omodern bok före insomnandet. Ännu mer reklam för oss boknördar alltså.
Så nu väntar jag bara på Antikrundan och Debatt, kvällens höjdpunkt. Fast det var bättre på Josefssons tid. Och jag hinner se hur Leif GW Persson, en annan favorit, löser det tjugosex år gamla styckmordet på Catrine da Costa, på SvT Play.
I forskningen talar man om ”modernitetsmarkörer”. På Stockholms stadsbibliotek 1928 fanns ingen publik telefon, ja inte före 1935 heller. Det ansågs inte att biblioteket skulle serva allmänheten med något så onyttigt! (Det var före mobiltelefonens intåg i biblioteken.)
Nu är det läsplattor och smartphones som skrämmer bakåtsträvare som jag. Traditionens ständiga kamp mot det moderna, mot förnyelse och förändring, god som dålig.
Då känns det bra att gå och lägga sig med ett pappers-Aftonblad och Juan Goytisolos De unga mördarna från 1959. Och vara lite omodern en stund.
Mats Myrstener