Kategoriarkiv: miljöfrågor

Inlägg nr 900 på bisbloggen! Vi vill helst bo på landet

En nyhet i kvällens TV-Aktuellt skulle jag vilja beteckna som närmast sensationell:

I en undersökning har 70 % av flickor/kvinnor mellan 15-29 år svarat att de gärna skulle vilja bo på landet. Gärna kombinerat med ett jobb i stan, men ändå.

Det är ju stick i stäv med den uppfattningen man får i media, eller har jag fel? Alltså media som kännetecknas av kändisjournalistik, livsstilsråd, stadsskildringar i film och dokusåpor, och intelligensbefriade mode- och shopping-

bloggar.

Svårigheten är förstås att större delen av svensk landsbygd (till skillnad från länder som t.ex. Rwanda) saknar bredband, fungerande kommunikationer, infrastruktur, kulturutbud, skolor, riktiga fackbutiker, eller för den delen bokbussar eller biblioteksfilialer. ”Låt hela Sverige leva” är en slogan som inte ens centerpartiet talar så högt om längre.

Utvecklingen är ju snarare tvärtom mot vad de flesta önskar: en allt större koncentration till några få tätorter med alla dess tillhörande problem, nedsmutsning, dålig miljö, segregering, klassklyftor, trängsel, vantrivsel, anonymisering, ensamhet.

Det är ett globalt problem, som kommer att leda till allt större framtida katastrofer. Och som går stick i stäv med vad folk egentligen vill ha.

Med detta braskande inlägg (det 900:e på den allt mer växande bisbloggen) stänger åtminstone denne redaktör spalten för en kommande, som jag hoppas, skön semester på landet.

7 miljoner böcker blir klimatsmarta

Böckerna trycks på FSC-märkt papper (Forest stewardship council), de trycks i Sverige och inte utomlands, klimatkompenserar för utsläpp vid produktionen, och stödjer Världsnaturfonden.
Bakom initiativet står de två stora pocketförläggarna Månpocket och Bonnier pocket.
källa: Metro, dags dato.
(Och på lördag släcker vi ljuset över hela världen mellan 20.30-21.30. Man kan stödja hela projektet på Världsnaturfondens hemsida (WWF))

Bertil Jansson 80 år

Jag hade glädjen att få vara med på födelsedagsfesten för en av folkbildningens verkliga veteraner, vars karriär gått från arbete som tonåring på bruket i Höganäs, via ABF i Malmö, och till Stockholm, där han som chef för Naturhistoriska riksmuseet fick vara med om att omvandla museet från en ganska mossig institution med uppstoppade djur i monter, till ett av Stockholms mest besökta museer, inte minst uppskattat av barn, med det fantastiska Cosmonova som kronan på verket.

En lång rad föredragshållare underhöll hela eftermiddagen, som avslutades med musik på klassiska restaurangen Gyllene Cirkeln, känd som jazzklubb på 1950- och 60-talet.
Själv berördes jag mest av den siste talaren, vänsterpartiets miljötalesman Aron Etzler, som i en nyutkommen bok varnat för att en tid av ständig tillväxt och konsumtion snart är tillända. Han hävdade att de största oljekällorna kan börja sina redan om tio år, det amerikanska forskare nu på allvar talar om som ”the peak oil”. Han menade att konsekvenserna blir oöverskådliga, eftersom inga politiker vågar föra upp frågan på agendan av rädsla för att förlora röster i kommande val. För många kommer därför oljekrisen att bli chockartad.
Han menade dock att alternativen, alltså miljökatastrofer av riktigt globala mått, om möjligt är ett ännu värre scenario.
Detta påtalades för övrigt redan 1987 av den s.k. Brundtland-kommissionen, men för döva öron. Den nämnda boken heter Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras.
BiS gratulerar Bertil, som flera gånger medverkat i tidskriften bis.
Mats Myrstener

Iskallt

Morgontidningen blir allt tunnare, eller snarare så tar reklamen över allt mer. SvD gjorde stor vinst i år, tack vare stora besparingar på personal och allt mer reklam i tidningen. Mer TT-material, och mycket från tappra underbetalda frilansare.
En sådan, författaren Mustafa Can, gör en stor sak i en mastodontartikel av att hippa Södermalm i Stockholm till stor utsträckning befolkas av miljöpartister. Varför flyttar grönavågarna in till städerna frågar han sig? Ja, har dom något val i dagens urbaniserade samhälle undrar jag?

Kulturborgarrådet i Stockholm, som satte ner foten när det gällde ett nytt huvudbibliotek, tänker satsa några miljoner på en ”ljudinstallation” på Mariatorget, en av Södermalms finaste adresser. Det blir ”lövsus och fågelkvitter” i högtalarna, vilket väl passar de där boende miljöpartisterna kantänka? Man tar sig för pannan och tror man läst fel.
Jag läser istället om Svalbard, dit journalisten Anton Gustavsson och fotografen Viktor Gårdsäter rest. Ett vilt ställe där man kan äta sälpizza och valbiff, besöka spökstaden Pyramiden, en gång en sovjetisk kolgruva, och dansa hela natten på nattklubben Huset i Longyearbyen (skildrad i romanform av Jon Michelet 1978).
De svenska journalisterna får också se den mäktiga Nordenskiöldglacieren ”kalva” enorma isblock, som nu snabbt smälter i den globala uppvärmningen. Rör man sig utanför bebyggelse måste man ta med sig gevär, för att hålla isbjörnarna på avstånd.
På baren dricker man grogg med 3.000 år gammal inlandsis. ”Passa på innan den är slut”, säger bartendern, och en skäggig överförfriskad gruvarbetar hotar de bägge svenskarna: ”Ni är väl för fan inga miljöaktivister!”

Själva åkte jag och Annsofi till Fjäderholmarna idag, Stockholms ”närmaste skärgård”. Ett besök rekommenderas, resan tar 20 minuter. Här hade brännvinskungen L.O.Smith lönnkrog på 1800-talet, latrintunnorna från Stockholm tömdes i enorma stinkande sophögar, och sedan var ön militärt område. Numera en grön, trevlig turistö, där bara de jättelika trutarna kraxar hotfullt.
Passar nog urbana miljöaktivister som jag och Annsofi. Svalbard verkar lite för tufft, även om Mustafa Can kanske tycker att det är där vi hör hemma, och det politiska klimatet här hemma just nu känns nog så iskallt?
Mats Myrstener

Motstånd lönar sig

Igår på TV intervjuades gamle bromotståndaren Olof Johansson, centerpartisten som rakryggat avgick som miljöminister 1994, sedan brobeslutet röstats igenom utan någon grundlig miljökonsekvensutredning.
Centern saknar sannerligen resar som Fälldin och Johansson, som faktiskt stod vid sitt ord. Men Johansson, som aldrig själv färdats över den berömda bron, tog ändå åt sig äran av att den borgerliga regeringen efter hans avgång tvingades till en bättre miljöpolitik. Vindkraften byggdes ut i Skåne, och Barsebäck avvecklades. Maud Olofssons helomvändning i kärnkraftsfrågan är däremot remarkabel tycker han.
Samtidigt ser vi nu hur Israel tvingas lätta på ockupationen av Gaza, efter påtryckningar. Kanske är det ändå så att motstånd lönar sig?
Mats Myrstener