Kategoriarkiv: mediaurval

Lag om kvalitet utan kvalitet

Del fem i bisbloggens sommarföljetong ”Paragrafen” ökar förvirringen i det nya bibliotekslagsförslaget ytterligare. I förslagets paragraf två stadgas :”Biblioteksservice ska finnas tillgänglig för alla”

I lagförslagets kommentar till denna formulering står: ””Enligt den nuvarande lydelsen ska alla ha tillgång till ett folkbibliotek. Denna skrivning speglar inte fullt ut de många verksamhetsformer som finns på olika håll i landet. I praktiken kan biblioteksservis innefatta ett eller flera bibliotek, bokbussar eller uppsökande verksamhet. Det kan också vara en verksamhet som drivs i samarbete med en eller flera andra kommuner eller med annan huvudman. I stället för folkbibliotek föreslås därför att begreppet biblioteksservice införs, vilket i sammamhanget bättre speglar de sakförhållanden som gäller i praktiken”

Vad menas? Kan inte tolka det på annat sätt än att folkbibliotek behöver inte finnas i alla kommuner, det räcker om man har någon slags biblioteksservice, vad detta än vara månde. Upprörd över detta sätt att underminera hela bibliotekslagen vad gäller folkbibliotek läser man vidare och kommer till paragraf fem i det nya lagförslaget”

Folkbibliotek

5§  Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till kommninvånarnas behov.

Folkbibliotekens utbud av litteratur, medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet.

Folkbiblioteken ska särskilt främja användningen av informationsteknik för kunskapsinhämtning och lärande.”

Man frågar sig förvirrat om det är olika författare till olika paragrafer? I lagvrängarnas kommentar till denna paragrafs första del står  ”enligt 2§ i nuvarande bibliotekslag ska varje kommun ha folkbibliotek. Bestämmelsen är central och det finns inte någon anledning att förändra kravet”. ???????????

Sedan följer en lång än mer förvirrad förklaring till varför det är olämpligt att definiera vad ett folkbibliotek är eftersom det finns konsensus om detta och en definition skulle förhindra utvecklingen och därför att kommunerna har så olika förutsättningar. Passusen avslutas med följande för mig helt obegripliga sammelsurium:

”För att ytterligare tydliggöra detta föreslås en bestämmelse om att folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till kommuninvånarnas behov. En anpassning till invånarnas behov är en grundförutsättning för en ökad tillgänglighet och delaktighet. Att det uttrycks att folkbibliotek ska anpassas efter kommuninvånarnas behov syftar till att stärka användarperspektivet i lagen.”

Att lyckas få med så många av dessa numera nödvändiga signalord ; delaktighet, tillgänglighet, användarperspektiv, behovsanpassning och några av dem flera gånger om, utan att egentligen säga något är i och för sig fullkomligt normalt i många byråkratiska sammanhang, där man vill gardera sig , så att ingen kan komma och påstå att man sagt eller lovat något, men att ösa på så i en kort lagkommentar gör att man misstänker att här ligger en hund begraven?  Eller, hemska tanke, är det bara tecken på ointresse och inkompetens, en misstanke som blir allt starkare ju mer man försöker begripa detta lagförslag!

Andra meningen i paragraf fem inför begreppen allsidighet och kvalitet, vilket är något helt nytt jämfört med nu gällande lag och kan eventuellt ses som det enda positiva i lagförslaget.   Man oroar sig över den minskande titelbredden vad gäller både böcker och tidningar och tidskrifter, ömmar speciellt för minskat antal utländska tidningar och att den mer smala skönlitteraturen kommit i kläm. Alltså en helt berättigad oro. Här kunde man fört ett resonemang om krympande ekonomi och att efterfråga och behov kan vara helt skiljda saker, något som man överhuvudtaget tar alldeles för lite hänsyn till i biblioteksdebatten i stort.

Kommentaren avslutas med följande formulringar:

” Innebörden av förslaget är bland annat att folkbibliotekens utbud ska vara allsidigt sammansatt och inte innebära inskränkningar utifrån ideologiska, politiska eller religiösa utgångspunkter. Begreppet kvalitet innebär att biblioteken bör göra ett aktivt urval baserat på bland annat kvalitetskriterier när man planerar inköp och genomför gallring av beståndet. Det är även angeläget att bättre kvalitetsmått utvecklas för att mäta bibliotekens verksamhet.”

Ok, även om det inte är någon kvalitet i formuleringskonsten och ingen allsidighet i ordvalet! Att kvalitet och allsidighet kan hamna i konflikt nämns inte heller och det är väl bara bra. Det dilemmat får vi fortsätta att diskutera i biblioteksvärlden och komma till olika resultat och det befrämjar ju allsidigheten!

Återkommer till paragraf fems sista passus om det digitala för nu har detta redan blivit väl långt.

Ingrid Atlestam

Hellre svårsålt än lättköpt

”Relationen förläggare–författare–redaktör är kort sagt oerhört viktig för det färdiga resultatet. Om professionalismen börjar tappa tron på sin egen nödvändighet är litteraturen illa ute. ” Det är slutorden i Annina Rabes artikel  http://www.svd.se/kultur/litteraturen-behover-proffs_6901237.svd . En naturlig fortsättning på resonemanget är att ta upp bibliotekets och bibliotekariens roll och då knyta an till Rasmus Fleischers resonemang i Boken och Biblioteket om bibliotekens viktiga roll när det gäller urval och offentlighet.

Dessvärre är det stor risk att biblioteken sviker sitt uppdrag att stå för kvalité och ett aktivt urval. Med dagens regler för upphandling, slentrianmässiga profilköp, tidbrist och jakt på höga utlåningssiffror blir bibliotekens utbud mest det som är  lättköpt i dubbel bemärkelse. Mycket av det som ges ut bortom allfartsvägarna av små förlag, enskilda personer, organisationer, företag etc når aldrig biblioteken. För att hitta det smala, udda, nyskapande, annorlunda och egensinniga måste bibliotekarier arbeta aktivt uppsökande, rotande, letande. Ofta handlar det om facklitteratur, rapporter från delar av verkligheten mer i skymundan, ämnen som inte är så massmediala och tankar, idéer som ännu inte ligger i tiden.

Ju svårare utgivningen blir att överblicka och hålla koll på, ju mer tid måste man som bibliotekarie ägna åt ett aktivt uppsökande urvalsarbete!

Ingrid Atlestam

Du ska ta makten och ledningen

I nr 2 2011 av SPQL  skriver Joacim Hansson om det totala feltänket ”användarfocus”, ett perspektiv som förvrider verksamheten på biblioteken så att man ser brukarna som konsumenter och kunder istället för medborgare.

Han kritiserar den nu förhärskande ideologin att ” ge folk vad folk vill ha” och detta att man från bibliotekets sida tror att användarna har ett stort behov att kommunicera med biblioteket via kommentarer i katalogen, bloggar, FB etc

Istället borde biblioteken ta tag i sitt demokratiska uppdrag, kommunicera med lokalsamhället och verkligen bli en demokratisk arena i sitt närsamhälle. Dessutom bör man ta tillbaka makten över mediainköpen från bokhandel och olika centrala instanser.  Man ska utöva ”community librarianship” inte ”commersiel”

Själv har jag alltid  försökt göra detta genom att vara något så omodernt som beståndsfocuserad, dvs sett mediebeståndet som själva grundbulten i verksamheten. Att bygga ett bestånd utifrån behoven i bibliotekets närområde är en förutsättning för att biblioteket ska kunna ta sitt samhällsansvar och vara en viktig del av närsamhället.

Men nu ska  allting  flyta, åtminstone i Stockholm och Göteborg. Där har man infört  mer eller mindre flytande bestånd med centraliserade inköp och även profilköp som görs av bokhandeln eller BTJ. Man motiverar detta med att det är mer rationellt och demokratiskt. Man påstår att det leder till att alla användare får tillgång till samma utbud, det är bara att beställa det man vill ha.

Visst nu väller det in deckare, tv-spel, filmer och cd på de bibliotek som tidigare tyckte det var mer demokratiskt att förse stadsdelen med lexikon, språkkurser, läromedel och böcker på en massa olika språk. Nu vet man varken vad biblioteket har eller kommer att få. Panta rei, man kan inte gå in i samma bibliotek två gånger.

Vem gynnar detta? Problemet med användarfocus är kanske  att man ser någon slags majoritetsanvändare. Man vill skapa ett maxat bibliotek för majoriteten, höga besöks- och utlåningssiffror, framgång alltså?

Men ett bibliotek för majoriteten är inte att bibliotek för alla, inte för dem som behöver det som majoriteten inte efterfrågar. Enligt bibliotekslagen ska exempelvis funktionshindrade och invandrare prioriteras, liksom barn och läsfrämjande åtgärder. Det gör man genom att se till just de användare som finns i närsamhället och återupprätta beståndfocuseringen.

Bibliotek som mötesplats är åxå en del av den nu rådande retoriken. Det kan betyda vad som helst och kan säkert vara bra, men det får inte bli något istället för ett  bibliotek.

”Community librarianship” förutsätter att makten över bibliotekets innehåll finns i  det lokala biblioteket!

Ingrid Atlestam

Bibliotek är att välja och visa vad som valts och varför!

De flesta bibliotek har en mediapolicy, med liknande formulering ”Biblioteket stödjer sig på Bibliotekslagen, FN: s förklaring om de mänskliga rättigheterna och på lagen om hets mot folkgrupp. Därför avstår stadsbiblioteket från media som avsiktligt förvränger fakta eller propagerar för rasdiskriminering eller förföljelse på grundval av nationalitet, religion, kön, funktionshinder eller etniskt ursprung” (ur Göteborgs Stadsbiblioteks principer för medieurval, som inte gick att hitta på nätet, men dock visade sig existera).
De flesta bibliotek har även någon skrivning om att man inte får söka eller publicera material som strider mot denna policy eller är pornografiskt på internet. Detta går inte att kolla utan är väl mer att se som en brasklapp, men ger ändå en möjlighet att ingripa vid uppenbart brott mot reglerna. Internet och dess oändliga utbud som väller in på biblioteken som en kombination av friskt källsprång, kloak, brusten damm, bred mäktig flod och små udda rännilar, alltså en enorm mångfald som biblioteket givetvis bejakar och ska så göra enligt IFLAS Internetmanifest , som av någon anledning inte finns översatt till svenska.
Detta att ”allt finns på nätet” gör bibliotekets inköpsöverväganden både lättare och mer komplicerade. Å ena sidan kan man resonera som så, att eftersom allt ändå är tillgängligt så spelar det ingen roll vad som köps in, skit i kvalité och värderingar och följ bara den heliga efterfrågan, för att maxa utlåningen. Detta leder i sin förlängning till att man sviker bibliotekets samhällsuppdrag, till förmån för kundtillfredställelse, och därmed undergräver gratisprincipen. Och trovärdigheten

Men å andra sidan kan man argumentera för att den tekniska utvecklingen och det därigenom obegränsade utbudet, gör bibliotekets inköpspolicy viktigare än någonsin, inte bara på grund av de allt färre slantarna. Vad biblioteket står för är vad man aktivt köper in, skyltar med, vägleder till och propagerar för.

Många förväntar sig att det som finns i bibliotekets hyllor står för visst mått av kvalité och vederhäftighet, att det är att lita på. Denna tillit måste biblioteket vårda och ständigt bevisa sig leva upp till och kunna ta debatten när urvalet ifrågasätts. Och givetvis ompröva när det visar sig lämpligt. Biblioteken som arenor för folkbildning och demokrati har ett viktigt arv att förvalta och vidareutveckla. Det gäller också att få politiker, biblioteksnyttjare och alla andra att inse att det är just det biblioteken är och ska vara.
Biblioteket har inte någon skyldighet att för våra gemensamma medel köpa in produkter som står i strid med de mänskliga rättigheterna eller ”vetenskap och beprövad erfarenhet” i mycket vid bemärkelse.

Dock har det inte hindrat Göteborgs Stadsbibliotek att köpa in tre ex av Världsmästarna, och de är inte ensamma, ett skrämmande stort antal bibliotek över hela landet har även de ansett att boken bör ingå i mediabeståndet. Detta trots BTJ-recensionen:

Världsmästarna är en 435 sidor lång indignerad insändare om hur Sverige tack vare hycklande politiker med en ”patologisk godhet” sålt ut vårt land till invandrare som plundrar, våldtar och berövar oss vår kultur. Genom ”snyftjournalistik” skall vi mer eller mindre tvingas till denna ”extrema” massinvandring. Retoriken i boken är också den extrem. Den är extremt onyanserad. Det är oklart vad pseudonymen Julia Caesar (journalist och krönikör på Snaphanen) skulle ha gemensamt med den humoristiska och intelligenta skådespelerskan Julia Caesar. Bokens närmaste läsekrets torde vara sympatisörer till Sverigedemokraterna. – Jan Bärmark.
Man motiverar inköpen med att ”…… följa de policies som arbetsgivaren anger. I stadsbibliotekets fall är det t.ex att köpa det mesta av det som våra användare föreslår. ….Det innebär att här finns mängder av böcker om tvivelaktiga ämnen, med torftigt språk och bristfälliga källhänvisningar…..Så har vi böcker som Världsmästarna där man klippt och klistrat med fakta och statistik och där horribla åsikter förs fram. Problemet är bara att dessa ”författare” vet att navigera så att de inte kan bli åtalbara. Och som jag skrev, det är bättre att seriösa läsare kan låna dessa böcker för att … bilda sig en uppfattning om hur argumentationen förs, utan att behöva köpa dem. Andra läsare hade nog skaffat dem ändå.”

Hur argumentation förs är det inga svårigheter att ta del av på nätet så det duger inte som inköpsmotivering!

Det finns undersökningar som visar att bibliotekarier även när det gäller skönlitteratur köper in sådant som de anser vara av bedrövlig kvalité och helst skulle slippa.

Ska biblioteket inte stå för varken kvalité eller vederhäftighet, ska det vara en gratis bokhandel? Detta är inte en fråga om yttrandefrihet, ingen har hindrat publiceringen av Världsmästarna och på Adlibris går den att inhandla för 169 kr/avbetalning 9 kr per månad. Däremot har biblioteken rätten och skyldigheten att göra ett urval och får sedan givetvis ta diskussionen när det ifrågasätts.

Ingrid Atlestam

Bibliotek är att välja

I BiblioBuster för Anna-Stina Takala samman diskussionen, som rasat på BIBLIST, för och emot inköp av den rasistiska boken Världsmästarna och det fruktansvärda terrorangreppet i Norge till en viktig diskussion om bibliotekets demokratiska uppdrag. Anna-Stina sammanfattar och länkar till debatten om inköp, som sedan med anledning av hennes inlägg fortsatt på BiblFeed – på fejjan .
Den eviga och viktiga diskussionen om vad biblioteket ska stå för och hur det ska visa sig i vad som erbjuds är lika gammal som folkbiblioteken själva och det blir ständigt samma argument som upprepas och som måste dissikeras av varje bibliotek och bibliotekarie. Alla måste kunna argumentera för och försvara de beslut man gjort och kunna hänvisa till en inköpspolicy som finns tillgänglig för var och en att ta del av.
De flesta bibliotek som har en mediapolicy, vilket t ex Göteborgs Stadsbibliotek inte har, har någon skrivning om att inte köpa in media som spekulerar i våld, propagerar för rasism eller annat som strider mot FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Dessa principer gäller givetvis även gåvor.

Det nya, som tillkommit under senare år, är internet och dess oändliga utbud som väller in på biblioteken som en kombination av friskt källsprång, kloak, brusten damm, bred mäktig flod och små udda rännilar, alltså en enorm mångfald som biblioteket givetvis bejakar och ska så göra enligt IFLAS Internetmanifest , som av någon anledning inte finns översatt till svenska.

Detta att ”allt finns på nätet” gör bibliotekets inköpsöverväganden både lättare och mer komplicerade. Å ena sidan kan man resonera som så, att eftersom allt ändå är tillgängligt så spelar det ingen roll vad som köps in, skit i kvalité, värderingar och följ bara den heliga efterfrågan, för att maxa utlåningen. Detta leder i sin förlägning till att man sviker bibliotekets samhällsuppdrag, till förmån för kundtillfredställelse, och därmed undergräver gratisprincipen.

Men å andra sidan kan man argumentera för att den tekniska utvecklingen och det därigenom obegränsade utbudet, gör bibliotekets inköpspolicy viktigare än någonsin, inte bara på grund av de allt färre slantarna. Vad biblioteket står för är vad man aktivt köper in, skyltar med, vägleder till och propagerar för. Många förväntar sig att det som finns i bibliotekets hyllor står för visst mått av kvalité och vederhäftighet, att det är att lita på. Denna tillit måste biblioteket vårda och ständigt bevisa sig leva upp till och kunna ta debatten när urvalet ifrågasätts. Och givetvis ompröva när det visar sig lämpligt. Biblioteken som arenor för folkbildning och demokrati har ett viktigt arv att förvalta och vidareutveckla. det gäller också att få politiker, biblioteksnyttjare och alla andra att inse att det är just det biblioteken är och ska vara.

Biblioteket har inte någon skyldighet att för våra gemensamma medel köpa in produkter som står i strid med de mänskliga rättigheterna eller ”vetenskap och beprövad erfarenhet” i mycket vid bemärkelse.

Det finns bibliotek som i dessa dagar stått upp och visat på biblioteket som ett värn för demokratin och det öppna samhället, andra har nöjt sig med möjligtvis en tyst minut, andra har bara haft ”buisness as usual”.
Men från och med idag skyltar väl alla upp med böcker om terrorism, fundamentalism, politiska ideologier, länkar till allt klokt som skrivits de senaste dagarna av massor av lugna analyserande personer.

Bibliotek är att välja och visa vad som valts och varför!

Ingrid Atlestam