Kategoriarkiv: mediaurval

Samtal om bibliotek och juridik efter JO-besluten på BiS-salong

Omslag till bis 201802.

Årets salong på BiS årsmöte ägnades åt bibliotek och juridik. Martin Persson rapporterar i bis 2018:02 från en diskussion om hur bibliotekens arbete förhåller sig till författningen och till den diskussion om spänningen mellan olika demokratiska värden som uppenbarar sig inte minst i biblioteksvardagen.

Text: Martin Persson

I samband med BiS årsmöte den 10 mars 2018 hölls en salong med rubriken ”Efter JO-besluten: Hur kan en förståelse för den svenska författningen påverka ett arbete på bibliotek utifrån en bibliotekslag?”. Inbjuden till salongen var Johan Hirschfeldt, erfaren jurist som bland annat varit rättschef i Statsrådsberedningen, JK och president i Svea hovrätt. Nick Jones, Konst- och bibliotekschef i Huddinge och BiS-medlem ledde ett samtal mellan honom och Johan, som kretsade kring de aktuella JO-besluten med koppling till folkbibliotek och deras urvalsarbete, samt om den bredare frågan om relationen mellan biblioteken, juridiken, värderingar och demokrati.

Lena Lundgren från BiS hälsade åhörarna välkomna med en reflektion om att det förr var mindre diskussion på biblioteken om hur man skulle ställa sig i olika frågor, på biblioteken bestämde man hur det skulle vara, och sedan gjorde man så. Lenas bild var att det idag är mycket mer aktiv diskussion kring olika beslut, vilket är ett tecken på en ökad medvetenhet. Men med detta följer också högre krav på en juridiskt informerad professionell diskussion, vilket BiS med sin salong ville bidra till.

Nicks utgångspunkt var att sätta frågorna som JO-besluten aktualiserat i ett större sammanhang och genom ett prövande samtal göra några nedslag i en större diskussion, som inte bara berör folkbiblioteken, utan även andra delar av offentlig sektor och samhällsdebatten kring demokrati i stort. Han tog fasta på ett citat från Johan och hans kapitel i den nationella biblioteksstrategins delrapport Den femte stadsmakten, där Johan skriver om hur hans egen profession – juridiken – till slut gav honom ”mindre ledning” i de avvägningar som behöver göras, eftersom de fordrar bibliotekarieprofessionens kunnande. Nick menade att det är nu jobbet börjar, utmaningen att ta över stafettpinnen från juridiken, att försöka på allvar förstå bibliotekens uppdrag och ansvar och fylla de juridiskt ställda frågorna med bibliotekariernas profession och expertis.

Som sagt utgick samtalet från två JO-beslut från 2017, som båda handlade om två biblioteks nekande att köpa in eller fjärrlåna tre titlar med främlingsfientligt innehåll som biblioteken och deras huvudmän (kommunernas kultur- och fritidsnämnder) menade brast i kvalitet och kränkte andra människors mänskliga rättigheter. JO kritiserar i båda fallen biblioteket och kommunen för att ha beaktat åsikterna och värderingarna i böckerna, vilket JO menar strider mot objektivitetskravet som ställs i både bibliotekslagen och regeringsformen.

Nick frågade Johan vad ett JO-beslut har för konsekvenser och hur man ska förhålla sig till det. Johan påpekade att JO tar in yttranden, läser förarbeten och andra offentliga tryck och sedan tolkar lagen, men att JO-beslut inte är bindande rätt, utan snarare vägledande uttalanden. Om man följer dem är man ”på den säkra sidan”, men besluten ska kunna vara föremål för diskussion. Uttalandena har en pedagogisk uppgift, men de kan också bli kontraproduktiva, eller sprida rädsla. Johan tyckte att det finns poänger med de aktuella besluten, men trodde att ett av skälen till att JO ”går ut så hårt” är att JO hade problem med sättet att utforma värdegrundsdokumenten och mediepolicyerna i de aktuella kommunerna (det var på dessa dokument bibliotekens beslut att neka inköp vilade och där var bland annat respekt för mänskliga rättigheter och principen om allas lika värde formulerade som kvalitetskrav).

Men om yttrandefrihet och fri åsiktsbildning har en så stark ställning i den svenska författningen, hur står den sig i relation till en annan tung paragraf i regeringsformen, nämligen paragraf två?

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

[…]

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. (RF, 1 kap., 2 §)

Foto från BiS årsmöte 2018

Nick berättade att just den här paragrafen var en stor anledning till att han vill jobba i offentlig sektor, och påminde också om hur mycket som görs i kommuner för att redovisa värdegrunder, bevekelsegrunder, kärnvärden, och så vidare. Johan, som också varit involverad i arbetet med den senaste uppdateringen av regeringsformen, menade att det är en viktig målsättningsparagraf, men som alltid måste läsas tillsammans ”fri åsiktsbildning”, en princip som formuleras redan i §1 och också väger mycket tungt.

Spänningarna mellan olika värden i lagtexterna – inte bara i grundlagarna utan också exempelvis bibliotekslagen, internationella konventioner, etc. – kokar ju till slut ner till beslut av enskilda tjänstemän eller enskilda kommuner, och det kommunala självstyret är starkt. Johan sa att professionen kanske inte alltid tänker på sig själv som att man utövar makt, men att tjänstemannarollen ofta innebär ett stort ansvar, som ska genomsyras av ”saklighet och opartiskhet” (RF, 1 kap., 9 §). Han påminde om att enskilda tjänstemän dömts i domstol för att de varit osakliga och partiska. Nick undrade vidare hur Johan tänkte om det faktum att JO-besluten endast går in i en liten del av en större biblioteksvardag, som handlar om så mycket mer om att välja att ta in eller bort ett enskilt verk. Johan svarade att JO:s uppgift inte är att ta helhetsgrepp över någon verksamhet, men att han trodde att besluten varit kortare och försiktigare om inte värdegrundsdokumenten åberopats i kommunernas yttranden.

Ett genomgående tema för salongen var reflektioner kring ett antal ord och begrepp, som exempelvis ”kvalitet”, ”neutralitet”, ”censur”. Bristen på (eller mängden av) definitioner och otydlig användning av dessa och andra termer komplicerar frågorna. När Nick sa att han tyckte det var olyckligt att ”censur” dyker upp i förarbetena till bibliotekslagen höll Johan med om att ett bibliotek som bestämmer sig för att inte köpa in en bok inte sysslar med censur och att censur ofta används som ett ”falskt trumfkort”. Men Johan tillade att man behöver vara uppmärksam på att det ibland skulle kunna vara ett ”riktigt trumfkort”, eftersom diskrimineringsskyddet är svagare än yttrandefriheten i författningen.

Avslutningsvis diskuterades riskerna med juridifiering, där balansen mellan politik och juridik väger över åt juridiksidan, vilket kan vara ett problem. Nick betonade att arbetet med de här frågorna måste ta fart och att det till stor del ligger framför oss i den professionella diskussionen, något vi inte passivt kan lämna över till juridiken, trots frågornas hisnande komplexitet. Johan höll med om att det är professionen i första hand som ska tolka ”saklighet”, och då får JO ”hålla tassarna borta”.

Samtalet övergick sedan i diskussion tillsammans med publiken, som bland innehöll biblioteksföreträdare från en av de i JO-besluten aktuella kommunerna, vilket gav en intressant dimension. Det diskuterades hur urvalsfrågorna komplicerades vid biblioteksprivatiseringar, åberopandet av FN-konventioner (som Johan påpekade inte är svensk lag) i kommunala värdegrundsdokument och bibliotekspolicyer, och utvecklingen i Norge med biblioteken som debattarenor för att stötta en demokratisk diskussion där olika åsikter kan mötas och bemötas. Även kopplingen mellan JO-besluten och en högerextrem hatkampanj mot bibliotek, inklusive hot mot enskilda bibliotekstjänstemän, togs upp.

Angående framtiden tyckte Johan att biblioteken skulle hålla på sin profession och känna sig relativt fria i förhållande till JO-besluten, vars inhopp han trodde skulle bli färre framöver. Nick konstaterade att biblioteksprofessionen nu har bollen och behöver göra jobbet med en grundlig reflektion kring de här frågorna, grundad i bibliotekens uppdrag och de demokratiska principer och värden som ställs upp i lagtexter och styrdokument. Sammanfattningsvis kan man konstatera att salongen var ett lyckat tillfälle i början av en sådan process.

Läs mer

Nick Jones har efter salongen också publicerat en debattartikel på temat i Biblioteksbladet. Den finns tillgänglig på: http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/efter-jo-besluten/.

Johan Hirschfeldts bidrag i den nationella biblioteksstrategins delrapport, Den femte stadsmakten. Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering (2017), finns tillgänglig via http://nationellbiblioteksstrategi.blogg.kb.se/rapporter/.

De två JO-besluten från 2017 (diarienummer 4650-2016 och 2654-2016) finns att ladda ned från JO:s webbplats: https://www.jo.se/.

Regeringsformen (SFS 1974:152) finns att läsa på exempelvis http://rkrattsbaser.gov.se/sfst?bet=1974:152.

Martin Persson

Bibliotekssamlingarnas politik

forgreaterknowledgelibraryHur ska biblioteken och bibliotekarierna förhålla sig till begrepp som neutralitet i en tid av ideologiska konflikter?

Att vissa biblioteksorganisationers ställningstagande vad gäller urval debatterats på sistone har väl inte undgått någon av den här bloggens läsare. Två eventuellt motstridiga idéer figurerar i det politiska tänkandet om bibliotek och bibliotekarier idag:

  1. Biblioteken är, och ska vara neutrala. Enligt en viss tolkning innebär det att bibliotekens samlingar ska innehålla böcker som representerar hela åsiktsregistret i Sverige. I samma anda får biblioteken exempelvis inte referera till värdegrund om de nekar en främlingsfientlig grupp att låna bibliotekets lokaler.
  2. Bibliotekarierna som profession ska förmedla kunskap och lära ut källkritik. Biblioteken är motgiftet mot filterbubblor (om nu sådana finns), populism, ”fake news” och ”alternativa” fakta.

Både dessa idéer genomsyrar exempelvis förarbetena till den Nationella biblioteksstrategi som KB håller på att ta fram, eller för all del våra riksdagspartiers bibliotekspolitik.

Hur ska det här funka egentligen? För bibliotekarien som profession verkar neutralitet innebära att man med viss auktoritet hävdar objektiva fakta. På grund av skeenden i samtiden har bibliotekariens profession uppvärderats. Men vad gäller bibliotekens samling så verkar neutralitet innebära något annat – att man köper in det användarna tycker ska finnas där. Där kommer bibliotekariernas kompetens få spela mindre roll, eftersom man i praktiken inte har resurser att faktagranska varje enskild bok som det kommer ett inköpsförslag på.

I grunden är de här idéerna om neutralitet märkliga eftersom en sann neutral position inte är möjlig. Kanske behövs de för att legitimera bibliotekens verksamhet – men finns det andra och bättre vägar till att uppnå detta?

För den som vill läsa få en tankeställare angående hur biblioteken hanterar sin samling vill jag hänvisa till Simon XIX som menar att vägen framåt för biblioteken i den här eran av ideologiska kamper och polariserad propaganda snarast är ännu tydligare transparans, eftersom inget urval är neutralt:

[..]Libraries often strive to be apolitical and neutral especially with regards to library collections. A library collection is viewed as a neutral set of books: the meaning of those works is ascribed by the user but the collection itself is politically inert and can make no political statements.

But in reality a value-judgement is made by the acts of choosing which books to include, which to exclude, and how to represent those books within the collection. A library expresses a political viewpoint by virtue of the perceived educational authority of the library institution. In a society ever more suffused with falsification, ‘post-truth’, ‘alternative facts’, and so forth, I argue that libraries need to acknowledge the political value-judgements made by their library collections.

Läs hela texten!

Läs mer

Tobias Willstedt

 

Lag om kvalitet utan kvalitet

Del fem i bisbloggens sommarföljetong ”Paragrafen” ökar förvirringen i det nya bibliotekslagsförslaget ytterligare. I förslagets paragraf två stadgas :”Biblioteksservice ska finnas tillgänglig för alla”

I lagförslagets kommentar till denna formulering står: ””Enligt den nuvarande lydelsen ska alla ha tillgång till ett folkbibliotek. Denna skrivning speglar inte fullt ut de många verksamhetsformer som finns på olika håll i landet. I praktiken kan biblioteksservis innefatta ett eller flera bibliotek, bokbussar eller uppsökande verksamhet. Det kan också vara en verksamhet som drivs i samarbete med en eller flera andra kommuner eller med annan huvudman. I stället för folkbibliotek föreslås därför att begreppet biblioteksservice införs, vilket i sammamhanget bättre speglar de sakförhållanden som gäller i praktiken”

Vad menas? Kan inte tolka det på annat sätt än att folkbibliotek behöver inte finnas i alla kommuner, det räcker om man har någon slags biblioteksservice, vad detta än vara månde. Upprörd över detta sätt att underminera hela bibliotekslagen vad gäller folkbibliotek läser man vidare och kommer till paragraf fem i det nya lagförslaget”

Folkbibliotek

5§  Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till kommninvånarnas behov.

Folkbibliotekens utbud av litteratur, medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet.

Folkbiblioteken ska särskilt främja användningen av informationsteknik för kunskapsinhämtning och lärande.”

Man frågar sig förvirrat om det är olika författare till olika paragrafer? I lagvrängarnas kommentar till denna paragrafs första del står  ”enligt 2§ i nuvarande bibliotekslag ska varje kommun ha folkbibliotek. Bestämmelsen är central och det finns inte någon anledning att förändra kravet”. ???????????

Sedan följer en lång än mer förvirrad förklaring till varför det är olämpligt att definiera vad ett folkbibliotek är eftersom det finns konsensus om detta och en definition skulle förhindra utvecklingen och därför att kommunerna har så olika förutsättningar. Passusen avslutas med följande för mig helt obegripliga sammelsurium:

”För att ytterligare tydliggöra detta föreslås en bestämmelse om att folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till kommuninvånarnas behov. En anpassning till invånarnas behov är en grundförutsättning för en ökad tillgänglighet och delaktighet. Att det uttrycks att folkbibliotek ska anpassas efter kommuninvånarnas behov syftar till att stärka användarperspektivet i lagen.”

Att lyckas få med så många av dessa numera nödvändiga signalord ; delaktighet, tillgänglighet, användarperspektiv, behovsanpassning och några av dem flera gånger om, utan att egentligen säga något är i och för sig fullkomligt normalt i många byråkratiska sammanhang, där man vill gardera sig , så att ingen kan komma och påstå att man sagt eller lovat något, men att ösa på så i en kort lagkommentar gör att man misstänker att här ligger en hund begraven?  Eller, hemska tanke, är det bara tecken på ointresse och inkompetens, en misstanke som blir allt starkare ju mer man försöker begripa detta lagförslag!

Andra meningen i paragraf fem inför begreppen allsidighet och kvalitet, vilket är något helt nytt jämfört med nu gällande lag och kan eventuellt ses som det enda positiva i lagförslaget.   Man oroar sig över den minskande titelbredden vad gäller både böcker och tidningar och tidskrifter, ömmar speciellt för minskat antal utländska tidningar och att den mer smala skönlitteraturen kommit i kläm. Alltså en helt berättigad oro. Här kunde man fört ett resonemang om krympande ekonomi och att efterfråga och behov kan vara helt skiljda saker, något som man överhuvudtaget tar alldeles för lite hänsyn till i biblioteksdebatten i stort.

Kommentaren avslutas med följande formulringar:

” Innebörden av förslaget är bland annat att folkbibliotekens utbud ska vara allsidigt sammansatt och inte innebära inskränkningar utifrån ideologiska, politiska eller religiösa utgångspunkter. Begreppet kvalitet innebär att biblioteken bör göra ett aktivt urval baserat på bland annat kvalitetskriterier när man planerar inköp och genomför gallring av beståndet. Det är även angeläget att bättre kvalitetsmått utvecklas för att mäta bibliotekens verksamhet.”

Ok, även om det inte är någon kvalitet i formuleringskonsten och ingen allsidighet i ordvalet! Att kvalitet och allsidighet kan hamna i konflikt nämns inte heller och det är väl bara bra. Det dilemmat får vi fortsätta att diskutera i biblioteksvärlden och komma till olika resultat och det befrämjar ju allsidigheten!

Återkommer till paragraf fems sista passus om det digitala för nu har detta redan blivit väl långt.

Ingrid Atlestam