Kategoriarkiv: mediaurval

Replik: Problemet är inte leverantörerna

När jag läste Ingrid Atlestams text, Tillbaka till ruta ett!, om inköp till bibliotek hoppade jag till när jag kom till formuleringen om ”problemet med bibliotekens bristande inköpskompetens”. Jag har naturligtvis också sett debatten kring Adlibris planerade förändringar när det gäller distribution, och varningsklockorna ringde även hos mig, men jag tycker att det är viktigt att det inte är kompetens som är problemet här, och faktiskt inte heller Adlibris.

När det som senare blev BTJ startades var bokmarknaden väldigt annorlunda jämfört med idag. Det gavs ut färre böcker, det var svårare att hitta information om utgivningen, inköp och distribution skedde också på ett helt annat sätt. Det fanns ett behov av en samordning som inte går att jämföra med dagens behov. Det ges visserligen ut betydligt fler böcker idag, men vi har samtidigt lättare att hitta information om vad som produceras. Även de minsta förlagen har egna webbsidor, och har de inte tryckta kataloger så har de åtminstone presentationer av sin utgivning digitalt. 

Vi som jobbar på bibliotek vet detta. Vi vet vilka förlag som ger ut litteratur som är relevant för våra verksamheter och kan hålla koll på deras utgivning, även om de inte finns hos Adlibris. Besvärligare? Ja. Men absolut inte omöjligt. De flesta bibliotek kan, utan tvekan, erbjuda ett bestånd som bygger på ett genomtänkt urvalsarbete. Lägg därtill inköpsförslag, recensioner, bloggar, instagram, diverse digitala – och när vi inte är mitt uppe i en pandemi – fysiska bokpresentationer från förlag och andra aktörer. Det finns mängder av sätt att hålla koll på intressant utgivning, både i Sverige och internationellt. Problemet är inte våra leverantörer eller att vi saknar inköpskompetens, problemet är att vi sällan får tid att fördjupa oss. Jag skriver ”får” för det handlar ju om att våra arbetsgivare inte har råd att låta oss prioritera detta när varje år innebär nedskärningar. Makten har vi i långt större utsträckning än vad Atlestam verkar anse, men tidsbristen, den kan jag hålla med om är ett reellt problem.

Visst skulle det kunna vara en poäng med ett nytt nationellt samarbete som ligger inom det offentliga, och inte drivs av en kommersiell marknadskraft. Det finns många delar som skulle kunna utvecklas i samarbete, inte minst när det kommer till att köpa medier på andra språk än de vi i personalen behärskar. Vi är många som under många år har önskat detta. Men vi måste också inse att det inte är möjligt – och på många sätt inte heller önskvärt – att återgå till en lösning i likhet med dåtidens BTJ. Och nutidens BTJ är inte någonting att framhålla som ett positivt exempel. Förutom att det numera också är, vad Atlestam också påpekar, ett vinstdrivande företag som konkurrerar på samma sätt som andra är det tveksamt om BTJ kan anses vara ett företag som är relevant för moderna bibliotek. Det finns mycket när det gäller BTJ:s verksamhet, så som den såg ut innan det blev ett vinstdrivande företag, som var positivt, men vi får dock inte glömma att den verksamheten skapades i en annan tid och att förutsättningarna och behoven på många plan ser annorlunda ut idag.

Atlestam skriver om hur biblioteken tack vare sambindningen erbjöds ”ett kvalitetsurval av för folkbiblioteken relevant litteratur”. Bibliotekarier hade, enligt Atlestam, ”järnkoll på utgivningen och tog ansvar för urval, beståndsuppbyggnad och tillgängliggörandet av detta”. Jag vill påstå att det fortfarande är så att de allra flesta bibliotek tar ansvar för att skapa ett bra bestånd och att tillgängliggöra detta, när det gäller det sistnämnda faktiskt mer så idag än tidigare genom ett omfattande arbete med olika inkluderingsperspektiv (dock inte sagt att dessa ambitioner inte fanns även tidigare, så klart). Däremot håller jag inte med om att detta är bibliotekariens främsta arbetsuppgifter, vilket Atlestam påstår. Det är en viktig uppgift, men bibliotek är så mycket mer än bara väl sammansatta samlingar och förmedlingen av innehållet i dessa. En del av bibliotekets uppdrag rör naturligtvis detta, men bara just en del.

Det finns givetvis uppenbara risker när en aktör får så stor makt som Adlibris kan sägas ha, i synnerhet när det gäller ett företag som rimligtvis har som mål att göra vinst. När företags vinstintressen får styra riskerar det alltid att gå ut över kvaliteten på tjänsten, oavsett vad det gäller. Det skulle vara högst problematiskt om det blir så att smalare utgivning har svårare att ta sig in i bibliotekens bestånd på grund av att Adlibris stänger ute förlag, det är inget snack om saken, men jag skulle våga påstå att det är få bibliotek som överlämnar ”sitt viktigaste arbete, att välja, till de kommersiella marknadskrafterna”, så som Atlestam formulerar sig. Det är fortfarande vi som väljer, och i de flesta fall finns det möjlighet att frångå avtal och handla hos andra om den upphandlade aktören inte kan erbjuda det vi vill ha.

Jag är, vilket jag hoppas ändå framgår, inte en vän av kommersialisering och tycker att det är viktigt att motarbeta att företag får makt över fler av våra offentliga verksamheter. Vi har redan skolan och vården som skräckexempel. Men i nuläget tycker jag att Adlibris står mer på bibliotekens sida än vad BTJ många gånger gör. Vi har exempelvis på Folkbiblioteken i Lund ett tätt samarbete med Adlibris, och de är väldigt lyhörda när det gäller våra önskemål och behov. De jobbar på många sätt för att göra inköpsprocessen enkel och smidig. Det är lätt att skicka in förfrågan på böcker de inte har i deras sortiment, oftast löser de det, även när det gäller böcker på andra språk än svenska och engelska. Det är sällan jag inte kan få tag på det jag vill. Naturligtvis finns det en överhängande risk att detta förändras om de gör de ändringar de har flaggat för, men jag vill poängtera att det inte känns orimligt att påstå att de i nuläget har ett bredare sortiment än vad exempelvis BTJ kan erbjuda. Adlibris har dessutom en lättnavigerad och på många sätt användarvänlig webb, vilket BTJ absolut inte kan stoltsera med. De är dessutom väldigt lyhörda när det gäller utrustning och annat som vi har haft önskemål kring. Trots att vi numera skriver ut alla placeringar i klartext på varje beställd titel och har ytterligare annan extra utrustning, och att vi både skickar till vårt interna katalogsystem och Libris, går det nästan snabbare med hela processen än det är att söka fram en enda bok på BTJ:s webb. Adlibris utvecklar sina tjänster utifrån vad vi vill ha, inte utifrån prestige och tradition.

För i den här diskussionen är det viktigt att BTJ i stor utsträckning lever vidare på gamla meriter. Jag upplever inte att de utvecklar sina tjänster i takt med tiden och i enlighet med de behov som idag finns hos biblioteken. De är väldigt bra på att prata om sin kompetens och hur viktiga de är för oss på bibliotek, men jag tycker inte att de lever upp till det i verkligheten. Som det ser ut nu är det snarare BTJ som bidrar till sämre bestånd, åtminstone på barnsidan, vilket är det område där jag har mest kunskap och insyn. BTJ:s häften, det som tidigare kallades sambindningslistor, är en unik produkt, men kvaliteten är många gånger under all kritik – både när det gäller urval och recensionernas relevans.

Min huvudsakliga informationskanal när det gäller bokutgivning är Svensk bokhandels kataloger. Jag är fullt medveten om att det är förlagens reklamannonser, men tack vare min kompetens som bibliotekarie kan jag ändå bedöma vad jag bör och inte bör köpa in. Utöver det har jag koll på vissa förlag, som jag vet inte brukar vara med i katalogerna, för att se om något i deras utgivning kan passa hos oss. Om jag skulle strunta i att läsa BTJ-häftena skulle jag möjligtvis missa ett mindre antal titlar som jag inte hade hittat på annat sätt, och som skulle passa i vårt bestånd. Men genom att läsa häftena kan jag istället luras att köpa in titlar som inte kan anses relevanta i ett bestånd av hög kvalitet. BTJ har ett gott rykte och god trovärdighet, vilket är högst problematiskt när de inte levererar en produkt som lever upp till vad som borde kunna förväntas av dem.

Många gånger har jag lurats att köpa böcker som i BTJ-häftet lovordats och fått höga betyg, men där kvaliteten på boken är rent ut sagt undermålig. Numera läser jag recensionerna med väldigt kritisk blick och är väldigt försiktig med att beställa sådant som hyllas när det är böcker jag själv inte redan har uppmärksammat. Jag har erfarenhet av att ha köpt böcker som fått både 4 och 5 i betyg som jag sedan har gallrat redan innan jag släppt ut dem i beståndet. 

BTJ:s inköpsvägledning har ett gott rykte och anses ha hög trovärdighet. Många litar på det som framkommer i recensionerna. BTJ lyfter dessutom inköpsvägledningen som en fantastisk produkt som bibliotekarier inte kan klara sig utan, förlagen är också bra på att lyfta fina omdömen som kvalitetsstämplar. Och det borde vara så. Vi borde kunna lita på att recensionerna är relevanta och bygger på stor kunskap kring litteratur och bibliotekens behov, i synnerhet i en tid när tidsbrist, som sagt, är ett reellt problem. Men vi är många – åtminstone barnbibliotekarier – som upplever att omdömena många gånger inte alls beskriver böckerna i fråga på ett vettigt sätt. Tvärtom syns vad som kan uppfattas som okunnighet kring boken som medium, form och kvalitet, med onödigt fokus på innehåll och ”viktiga ämnen”.

Jag förstår att Atlestam inte argumenterar att bibliotek ska sträva efter att upphandla BTJ i dess nuvarande form, det är ju, som sagt, också ett vinstdrivande företag numera. Men jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta att BTJ fortfarande ofta framhålls som de ”goda”, de som står på bibliotekariernas sida, till skillnad från Adlibris, de ”onda”, som enbart är ute efter att tjäna pengar och utarma bibliotekens bestånd. Jag vill hävda att det inte är så enkelt, och jag kan känna att det skulle vara svårt, om inte omöjligt, att skapa ett BTJ 2.0 idag, utan inblandning av någon kommersiell aktör. Jag håller med Atlestam, och kan visst se en vinst när det gäller samordning av vissa delar. Till exempel skulle jag vilja ha en utvecklad inköpsvägledningstjänst, där lektörer inte tvingas tona ner negativ kritik på grund av rädsla för att bli påhoppade av förlag eller upphovspersoner. Där det utgår rimlig ersättning till de som skriver recensioner och där dessa är relevanta för oss i branschen där kvalitetsbedömning och bokens form görs relevant. 

För problemet är inte bibliotekariernas kompetens. Problemet är inte leverantörerna. Problemet är att vi jobbar i en sektor som gång på gång drabbas av nedskärningar. En sektor där vi ständigt blir färre som ska göra mer. Kanske skulle en nationell samordning, såsom Atlestam önskar, underlätta, det är fullt möjligt. Men jag skulle hellre vilja att vi slåss för mer pengar till varje bibliotek. Så att vi alla kan ha tid att arbeta med omvärldsbevakning, hålla oss uppdaterade och få kännedom om den litteratur vi ska förmedla. Ge oss pengarna så kan vi använda vår kunskap och få tid till att bibehålla den bredd och djup som faktiskt redan idag finns.

Eleonor Pavlov

Tillbaka till ruta ett!

Adlibris är nu huvudleverantör av böcker till de flesta biblioteken i landet. För några veckor sedan meddelade de att de kräver att alla förlag och egenutgivare måste ha en extern distribution för att kunna sälja via Adlibris. Detta ledde till protester från bibliotekens sida. Man sa att det blir såväl dyrare som mer arbetskrävande om inte Adlibris kan leverera som nu. Biblioteken hotade med att inte upphandla Adlibris i fortsättningen. Varpå Adlibris gjorde någon slags pudel.

Men problemet med bibliotekens bristande inköpskompetens och frihet att välja inköpskanaler har nu exponerats offentligt. Nu är det väl uppenbart för alla att biblioteken inte kan förlita sig på och lämna över sitt viktigaste arbete, att välja, till de kommersiella marknadskrafterna. Biblioteken har ett ansvar att ta ställning till hela utbudet av media och därur välja det som ryms inom urvalspolicy och ekonomi.

För att rationellt och effektivt klara detta startades 1936 Bibliotekens försäljningcentral som 1952 gick upp i BTJ. Genom sambindningen erbjöds biblioteken ett kvalitetsurval av för folkbiblioteken relevant litteratur m m. Därtill bevakade biblioteken själva utgivningen av lokal litteratur och de större biblioteken gick igenom svensk bokförteckning allteftersom den publicerades i Svensk Bokhandel. Man hade alltså järnkoll på utgivningen och tog ansvar för urval, beståndsuppbyggnad och tillgängligörandet av detta vilket är bibliotekets uppdrag och bibliotekariens främsta arbetsuppgifter.

Men BTJ, som ägdes av SAB, nuvarande SB, dvs var ”vårt” företag, såldes till riskkapitalister vars främsta syfte givetvis är att tjäna pengar och inte att gagna bibliotekens utveckling. Sambindningen utarmades och allt färre bibliotek nyttjade den. Inköpen via BTJ ska numera upphandlas i konkurrens med t ex Adlibris, en konkurrens som BTJ inte klarat. Därtill kommer nu att rådande ideologi är att man ska köpa på efterfrågan, inte behov eller ta ansvar att tillgängliggöra hela bredden i utgivningen.

Upphandlingstvånget, egenutgivningen, alla de små förlagen, minskade resurser till biblioteken etc gör det omöjligt för biblioteken att idag erbjuda det breda och välgenomtänkt urval på såväl svenska som andra språk som läses på i Sverige i dag, som borde vara självklart

Dags att börja om, för biblioteken att gå samman och starta en ny samordning av bevakning, inköp, utrustning mm. Dags för Svensk Biblioteksförening eller KB att ta initiativet till BTJ 2.0!

Bibliotekarierna måste återta makten över inköpen och skaffa sig den tid och kunskap som krävs för att återskapa bredden och djupet i bestånden!

Ingrid Atlestam

Bibliotek, automatisering och artificiell intelligens

Uppdatering:
Samtalet om Bibliotek, automatisering och artificiell intelligens kommer inleda BiS årsmöte. Man kan delta i samtalet utan att delta i resten av årsmötet. Samtalet är öppet för alla, även dig som inte är medlem i BiS. Anmäl dig till christian_forsell@telia.com.

Den tekniska utvecklingen innebär nya möjligheter till automatisering och ”smarta” verktyg i biblioteksvardagen. Vad innebär AI för bibliotek och biblioteksarbete, i form av möjligheter och risker? Vem har makten över de digitala redskapen, och hur knyter utvecklingen inom bibliotek an till övrig automatisering och användande av AI inom offentlig sektor? Utifrån färska exempel samtalar Martin Persson från BiS med Charlotte Högberg, BiS-medlem och doktorand vid Institutionen för teknik och samhälle, Lund Tekniska Högskola.

Samtalet kommer äga rum på BiS årsmöte lördag 27 mars. Mötet genomförs digitalt och är öppet för alla medlemmar.

Bli medlem i BiS

Som medlem får du tidskriften bis som kommer ut med 4 nummer om året.

Ett vanligt medlemskap kostar bara 250 kronor per år, eller 160 kronor för dig som är student/pensionär/person utan full inkomst. Du kan betala enkelt med Swish.

Styrelsen

Samtal om bibliotek och juridik efter JO-besluten på BiS-salong

Omslag till bis 201802.

Årets salong på BiS årsmöte ägnades åt bibliotek och juridik. Martin Persson rapporterar i bis 2018:02 från en diskussion om hur bibliotekens arbete förhåller sig till författningen och till den diskussion om spänningen mellan olika demokratiska värden som uppenbarar sig inte minst i biblioteksvardagen.

Text: Martin Persson

I samband med BiS årsmöte den 10 mars 2018 hölls en salong med rubriken ”Efter JO-besluten: Hur kan en förståelse för den svenska författningen påverka ett arbete på bibliotek utifrån en bibliotekslag?”. Inbjuden till salongen var Johan Hirschfeldt, erfaren jurist som bland annat varit rättschef i Statsrådsberedningen, JK och president i Svea hovrätt. Nick Jones, Konst- och bibliotekschef i Huddinge och BiS-medlem ledde ett samtal mellan honom och Johan, som kretsade kring de aktuella JO-besluten med koppling till folkbibliotek och deras urvalsarbete, samt om den bredare frågan om relationen mellan biblioteken, juridiken, värderingar och demokrati.

Lena Lundgren från BiS hälsade åhörarna välkomna med en reflektion om att det förr var mindre diskussion på biblioteken om hur man skulle ställa sig i olika frågor, på biblioteken bestämde man hur det skulle vara, och sedan gjorde man så. Lenas bild var att det idag är mycket mer aktiv diskussion kring olika beslut, vilket är ett tecken på en ökad medvetenhet. Men med detta följer också högre krav på en juridiskt informerad professionell diskussion, vilket BiS med sin salong ville bidra till.

Nicks utgångspunkt var att sätta frågorna som JO-besluten aktualiserat i ett större sammanhang och genom ett prövande samtal göra några nedslag i en större diskussion, som inte bara berör folkbiblioteken, utan även andra delar av offentlig sektor och samhällsdebatten kring demokrati i stort. Han tog fasta på ett citat från Johan och hans kapitel i den nationella biblioteksstrategins delrapport Den femte stadsmakten, där Johan skriver om hur hans egen profession – juridiken – till slut gav honom ”mindre ledning” i de avvägningar som behöver göras, eftersom de fordrar bibliotekarieprofessionens kunnande. Nick menade att det är nu jobbet börjar, utmaningen att ta över stafettpinnen från juridiken, att försöka på allvar förstå bibliotekens uppdrag och ansvar och fylla de juridiskt ställda frågorna med bibliotekariernas profession och expertis.

Som sagt utgick samtalet från två JO-beslut från 2017, som båda handlade om två biblioteks nekande att köpa in eller fjärrlåna tre titlar med främlingsfientligt innehåll som biblioteken och deras huvudmän (kommunernas kultur- och fritidsnämnder) menade brast i kvalitet och kränkte andra människors mänskliga rättigheter. JO kritiserar i båda fallen biblioteket och kommunen för att ha beaktat åsikterna och värderingarna i böckerna, vilket JO menar strider mot objektivitetskravet som ställs i både bibliotekslagen och regeringsformen.

Nick frågade Johan vad ett JO-beslut har för konsekvenser och hur man ska förhålla sig till det. Johan påpekade att JO tar in yttranden, läser förarbeten och andra offentliga tryck och sedan tolkar lagen, men att JO-beslut inte är bindande rätt, utan snarare vägledande uttalanden. Om man följer dem är man ”på den säkra sidan”, men besluten ska kunna vara föremål för diskussion. Uttalandena har en pedagogisk uppgift, men de kan också bli kontraproduktiva, eller sprida rädsla. Johan tyckte att det finns poänger med de aktuella besluten, men trodde att ett av skälen till att JO ”går ut så hårt” är att JO hade problem med sättet att utforma värdegrundsdokumenten och mediepolicyerna i de aktuella kommunerna (det var på dessa dokument bibliotekens beslut att neka inköp vilade och där var bland annat respekt för mänskliga rättigheter och principen om allas lika värde formulerade som kvalitetskrav).

Men om yttrandefrihet och fri åsiktsbildning har en så stark ställning i den svenska författningen, hur står den sig i relation till en annan tung paragraf i regeringsformen, nämligen paragraf två?

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

[…]

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. (RF, 1 kap., 2 §)

Foto från BiS årsmöte 2018

Nick berättade att just den här paragrafen var en stor anledning till att han vill jobba i offentlig sektor, och påminde också om hur mycket som görs i kommuner för att redovisa värdegrunder, bevekelsegrunder, kärnvärden, och så vidare. Johan, som också varit involverad i arbetet med den senaste uppdateringen av regeringsformen, menade att det är en viktig målsättningsparagraf, men som alltid måste läsas tillsammans ”fri åsiktsbildning”, en princip som formuleras redan i §1 och också väger mycket tungt.

Spänningarna mellan olika värden i lagtexterna – inte bara i grundlagarna utan också exempelvis bibliotekslagen, internationella konventioner, etc. – kokar ju till slut ner till beslut av enskilda tjänstemän eller enskilda kommuner, och det kommunala självstyret är starkt. Johan sa att professionen kanske inte alltid tänker på sig själv som att man utövar makt, men att tjänstemannarollen ofta innebär ett stort ansvar, som ska genomsyras av ”saklighet och opartiskhet” (RF, 1 kap., 9 §). Han påminde om att enskilda tjänstemän dömts i domstol för att de varit osakliga och partiska. Nick undrade vidare hur Johan tänkte om det faktum att JO-besluten endast går in i en liten del av en större biblioteksvardag, som handlar om så mycket mer om att välja att ta in eller bort ett enskilt verk. Johan svarade att JO:s uppgift inte är att ta helhetsgrepp över någon verksamhet, men att han trodde att besluten varit kortare och försiktigare om inte värdegrundsdokumenten åberopats i kommunernas yttranden.

Ett genomgående tema för salongen var reflektioner kring ett antal ord och begrepp, som exempelvis ”kvalitet”, ”neutralitet”, ”censur”. Bristen på (eller mängden av) definitioner och otydlig användning av dessa och andra termer komplicerar frågorna. När Nick sa att han tyckte det var olyckligt att ”censur” dyker upp i förarbetena till bibliotekslagen höll Johan med om att ett bibliotek som bestämmer sig för att inte köpa in en bok inte sysslar med censur och att censur ofta används som ett ”falskt trumfkort”. Men Johan tillade att man behöver vara uppmärksam på att det ibland skulle kunna vara ett ”riktigt trumfkort”, eftersom diskrimineringsskyddet är svagare än yttrandefriheten i författningen.

Avslutningsvis diskuterades riskerna med juridifiering, där balansen mellan politik och juridik väger över åt juridiksidan, vilket kan vara ett problem. Nick betonade att arbetet med de här frågorna måste ta fart och att det till stor del ligger framför oss i den professionella diskussionen, något vi inte passivt kan lämna över till juridiken, trots frågornas hisnande komplexitet. Johan höll med om att det är professionen i första hand som ska tolka ”saklighet”, och då får JO ”hålla tassarna borta”.

Samtalet övergick sedan i diskussion tillsammans med publiken, som bland innehöll biblioteksföreträdare från en av de i JO-besluten aktuella kommunerna, vilket gav en intressant dimension. Det diskuterades hur urvalsfrågorna komplicerades vid biblioteksprivatiseringar, åberopandet av FN-konventioner (som Johan påpekade inte är svensk lag) i kommunala värdegrundsdokument och bibliotekspolicyer, och utvecklingen i Norge med biblioteken som debattarenor för att stötta en demokratisk diskussion där olika åsikter kan mötas och bemötas. Även kopplingen mellan JO-besluten och en högerextrem hatkampanj mot bibliotek, inklusive hot mot enskilda bibliotekstjänstemän, togs upp.

Angående framtiden tyckte Johan att biblioteken skulle hålla på sin profession och känna sig relativt fria i förhållande till JO-besluten, vars inhopp han trodde skulle bli färre framöver. Nick konstaterade att biblioteksprofessionen nu har bollen och behöver göra jobbet med en grundlig reflektion kring de här frågorna, grundad i bibliotekens uppdrag och de demokratiska principer och värden som ställs upp i lagtexter och styrdokument. Sammanfattningsvis kan man konstatera att salongen var ett lyckat tillfälle i början av en sådan process.

Läs mer

Nick Jones har efter salongen också publicerat en debattartikel på temat i Biblioteksbladet. Den finns tillgänglig på: http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/efter-jo-besluten/.

Johan Hirschfeldts bidrag i den nationella biblioteksstrategins delrapport, Den femte stadsmakten. Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering (2017), finns tillgänglig via http://nationellbiblioteksstrategi.blogg.kb.se/rapporter/.

De två JO-besluten från 2017 (diarienummer 4650-2016 och 2654-2016) finns att ladda ned från JO:s webbplats: https://www.jo.se/.

Regeringsformen (SFS 1974:152) finns att läsa på exempelvis http://rkrattsbaser.gov.se/sfst?bet=1974:152.

Martin Persson

Bibliotekssamlingarnas politik

forgreaterknowledgelibraryHur ska biblioteken och bibliotekarierna förhålla sig till begrepp som neutralitet i en tid av ideologiska konflikter?

Att vissa biblioteksorganisationers ställningstagande vad gäller urval debatterats på sistone har väl inte undgått någon av den här bloggens läsare. Två eventuellt motstridiga idéer figurerar i det politiska tänkandet om bibliotek och bibliotekarier idag:

  1. Biblioteken är, och ska vara neutrala. Enligt en viss tolkning innebär det att bibliotekens samlingar ska innehålla böcker som representerar hela åsiktsregistret i Sverige. I samma anda får biblioteken exempelvis inte referera till värdegrund om de nekar en främlingsfientlig grupp att låna bibliotekets lokaler.
  2. Bibliotekarierna som profession ska förmedla kunskap och lära ut källkritik. Biblioteken är motgiftet mot filterbubblor (om nu sådana finns), populism, ”fake news” och ”alternativa” fakta.

Både dessa idéer genomsyrar exempelvis förarbetena till den Nationella biblioteksstrategi som KB håller på att ta fram, eller för all del våra riksdagspartiers bibliotekspolitik.

Hur ska det här funka egentligen? För bibliotekarien som profession verkar neutralitet innebära att man med viss auktoritet hävdar objektiva fakta. På grund av skeenden i samtiden har bibliotekariens profession uppvärderats. Men vad gäller bibliotekens samling så verkar neutralitet innebära något annat – att man köper in det användarna tycker ska finnas där. Där kommer bibliotekariernas kompetens få spela mindre roll, eftersom man i praktiken inte har resurser att faktagranska varje enskild bok som det kommer ett inköpsförslag på.

I grunden är de här idéerna om neutralitet märkliga eftersom en sann neutral position inte är möjlig. Kanske behövs de för att legitimera bibliotekens verksamhet – men finns det andra och bättre vägar till att uppnå detta?

För den som vill läsa få en tankeställare angående hur biblioteken hanterar sin samling vill jag hänvisa till Simon XIX som menar att vägen framåt för biblioteken i den här eran av ideologiska kamper och polariserad propaganda snarast är ännu tydligare transparans, eftersom inget urval är neutralt:

[..]Libraries often strive to be apolitical and neutral especially with regards to library collections. A library collection is viewed as a neutral set of books: the meaning of those works is ascribed by the user but the collection itself is politically inert and can make no political statements.

But in reality a value-judgement is made by the acts of choosing which books to include, which to exclude, and how to represent those books within the collection. A library expresses a political viewpoint by virtue of the perceived educational authority of the library institution. In a society ever more suffused with falsification, ‘post-truth’, ‘alternative facts’, and so forth, I argue that libraries need to acknowledge the political value-judgements made by their library collections.

Läs hela texten!

Läs mer

Tobias Willstedt