Kategorier
Kungliga biblioteket Malmö stadsbibliotek Stockholms stadsbibliotek Vad är ett folkbibliotek?

Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?

Stolthet och fördom
Jag önskar och vill arbeta för ett solidariskt samhälle. Det är en av anledningarna till att jag ville jobba på ett folkbibliotek från första början. Idag har jag varit anställd bibliotekarie sedan 2006 och jag kan bara konstatera att jag har förmånen att få jobba med något som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Detta kan jag säga trots alla problem som vi vet finns i vår verksamhet och de nya utmaningar som Sveriges alla bibliotek ställs inför. Jag är stolt över att jobba på bibliotek.


Jag vill inte heller hymla med att jag ibland tycker att mitt arbete som bibliotekarie på ett mindre folkbibliotek känns tungt. Det är inte speciellt flexibelt, att ge god service kräver både tålamod och motivation (svårt att alltid möta alla med ett leende) och lönen kunde ha varit bättre. Det finns kreativa inslag i jobbet, men det finns också andra moment som är tråkiga och själsdödande. Man klamrar sig fast vid de kreativa och stimulerande inslagen under arbetsdagen allt vad det går, men det blir svårare med en krympande personalstyrka och allmänt knapra tider. Vissa av oss känner en gnagande känsla av ett ständigt tilltagande förfall. Det är kanske någonstans i den känslan som den här texten börjar. Jag tänkte göra en slags lägesbeskrivning med utgångspunkten i mina egna och andras upplevelser: hur är det att jobba på ett bibliotek 2010 och vilka är framtidens utmaningar?

Vi pratar för sällan om hur det vardagliga arbetet på ett bibliotek är. När de s
er på utifrån får de flesta människor uppfattningen att vi som jobbar på bibliotek i stor utsträckning har en lugn och stressfri vardag. Den populära bilden av oss hos människor jag möter är att biblioteksarbetaren mest står och bläddrar i en bok i ett stillsamt vardagslunk. Vi är många som på olika sätt försöker problematisera den här fördomsfulla bilden av oss och miljön vi jobbar i, och jag tror också på en förändring av hur vi blir uppfattade på lång sikt.
En av förra årets mest omskrivna företeelser på biblioteken i Sverige har varit just missnöjet med arbetsmiljön. Personalen har slagit larm för att de upplever en vardag som är allt annat än lugn och stressfri. Under det gångna året har missnöje signalerats i några av landets stora institutioner som Stockholm Stadsbibliotek, Kungliga biblioteket och Malmö stadsbibliotek. Rapporterna om missnöje liknar varandra, man pratar om dåligt ledarskap, orimlig arbetsbörda och dålig stämning i arbetsgruppen. När så många rapporter sammanfaller finns det fog för att prata om en trend. Både Stockholm och Malmö har ju nyligen omorganiserat sina biblioteksorganisationer och jag som själv under min korta bibliotekskarriär har varit med om två sådana kan förstå att sådant inte är lätt och att det skapar en massa stress och kan påverka personalen negativt. Men det finns också oroväckande tendenser i den här utvecklingen. Det finns till exempel frågetecken i hur missnöjet har hanterats av de politiker och tjänstemän som styr Stockholm Stadsbibliotek. Läser man vad som skrivits om konflikten får man en bild av ett styre som bemött personalens klagomål på ett sätt som inte alls står över kritik. Ledningen talar i media om sin personal med ett rätt hårt tonfall. I en artikel i Biblioteksbladet (“Nya neddragningar i Stockholm” 2010:3 s. 30 – 31) så låter man Elisabeth Adelsten, chef inom SSB, komma till tals om ämnet och jag citerar:

…om att många anställda upplever att de knäar under allt för stora arbetsbördor och nya arbetsrutiner säger hon följande: – Det är nog så att passar inte galoscherna att arbeta under dessa förutsättningar får man nog se sig om efter ett nytt jobb, säger Elisabeth Aldstedt och i samma andetag betonar hon vikten av att alla – både ledningen och medarbetare – i ett skarpt läge anammar en öppen och kritisk hållning när det gäller dessa förutsättningar.

Antingen har man varit tyst utåt om problemen eller hållit en rätt hård ton som exemplet ovan. Med en ogynnssam arbetsmarknad och en yrkeskår -som jag upplever det- lite på defensiven, så har det inte blivit så stor diskussion som det kanske borde. Samtidigt är det i ett allmänt missnöje sporrat av omorganisationer och hårdnande klimat relevant att inte bara älta vad som är fel eller klaga över “de som bestämmers” orimliga resonemang. Vad är egentligen vårt ideal, och nu riktar jag min fråga till oss som klagar, till oss som älskar våra jobb men sliter hjärtat ur oss för att få biblioteken att fungera i nedskärnings- och omorganisationstider. “Passar inte galoscherna kan du dra” säger Elisabeth Adelstedt men vi vet ju att den där frasen bara är en grov förenkling och åtminstone jag själv uppfattar den inställningen från en chef till sina anställda som rätt så provocerande. Som socialist och lönearbetare bör man kanske inte förvänta sig någon lösning på våra problem från chefernas håll. För att finna svaret, eller snarare kunna formulera rätt fråga, måste vi själva fundera lite mera på utvecklingen i vår samtid.

En ödesfråga att återta biblioteket?

En sak som är tydlig när man läser redogörelserna från missnöjet på Malmö stadsbibliotek är att personalen inte längre känner sig delaktiga, att de i själva verket känner ett avstånd till sitt jobb och själva biblioteket: de känner alienation (“jag känner mig som en spelpjäs/bricka i systemet, man går och betar” av sitt pass, håller tummarna att man inte bara skall känna sig ensam, utsatt och oproffsig.” Sydsvenskan 29 april 2010 “
Kraftigt missnöje på biblioteket”). Man beklagar att Malmö stadsbibliotek blivit så toppstyrt, hela 80 procent av personalen säger sig inte kunna påverka bibliotekets utveckling (“Krisen blir politisk frågaSydsvenskan 30 april 2010). Reduceras biblioteksarbetaren från en kreativ medarbetare till en serviceinriktad betjänt? Vi vet ju att den borgerligt patenterade lösningen på vår tids problem inom ekonomi och arbetsmarknad är att tvinga in folk i lågavlönade tjänstejobb med få egna möjligheter att påverka det egna arbetslivet. Är vår situation ett symptom på detta?

Även en annan typ av problem på bibliotek har dokumenterats nyligen. I det kollektiva medvetandet ses ju biblioteket som en lugn och trygg plats, men man reflekterar sällan över att bibliotekets karaktär av att vara publik gör att det fungerar lite som en park. Och precis som i parken kan det uppstå situationer med bråk, stök och allmänt hotfulla situationer. Lokaltidningen Södra Sidan dokumenterar de här problemen i en artikel om bland annat Bredängens nyöppnade tunnelbanebibliotek (19/6 2010 “
Vad gör du med en hotfull tioåring”). Den här utvecklingen är ett symptom på att de offentliga utrymmena i samhället minskar och även på att till exempel fritidsgårdar läggs ner. Att möta andra människor är ett uppdrag som är både vackert och svårt. Men när folkbiblioteken får allt fler och fler uppgifter att uppfylla blir grunduppdraget allt svårare. Skyddsombud Annika Maaranen beskriver hur biblioteken i Stockholm ofta får uppfylla funktioner både som fritidsgårdar och medborgarkontor (Nyheter P4 Radio Stockholm 3/5 2010 “Larm om tuffa arbetsvillkor”) och hur medarbetare inte orkar gå till jobbet på grund av den extra belastning som detta innebär.

När kritiken angående detta når ledningen i Stockholm möts även denna synpunkt med oförståelse:

Den nya informationstekniken har påverkat bibliotekariens roll; besökarna har ofta mer komplicerade frågor och söker handledning. I och med att information ofta finns tillgänglig med ett knapptryck hemifrån blir det sammanhang som biblioteket kan erbjuda allt viktigare: samtalet, det gemensamma kunskapssökandet, det individuella bemötandet och vägledning av bildad personal. I reportaget liknas detta vid fritidsgårdsverksamhet, det tycker vi är en omodern inställning. Stockholms bibliotek eftersträvar en roll som knutpunkt för medborgarnas informationssökande och lärande, och vill att fler ungdomar skall söka sig dit på sin fritid. (ur kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg Från huvudstad till världsstad 3/5 2010 “
Medborgaren måste stå i fokus då biblioteken förnyas”)

Det låter ju bra. Mig veterligen så hävdar dock ingen som lyft denna fråga att problemet är att ungdomar kommer till biblioteket. Problemet är att ungdomar kommer till biblioteket och förväntar sig en fritidsgård vilket skapar en väldigt otillfredsställande situation både för ungdomarna, andra besökare och personal på biblioteket. Som kommentatorn Dewi svarar Sjöstedt på hennes inlägg:

Med fritidsgårdsverksamhet avses i det här fallet en situation då biblioteksverksamheten blir allvarligt lidande och många besökare blir bortskrämda pga av stök och hög ljudvolym. Det är en situation som alltmer blir permanent i många bibliotek över hela SSB och kan inte jämföras med förhållanden på de flesta andra håll ute i landet. Biblioteksverksamheten övergår sucessivt till att bli en ordningkontrollerande fritidsgårdverksamhet där personer över 30 år känner sig ovälkomna. Bibliotekarier är inga ordningsvakter och kommer inte heller att bli några men det är en av dom yrkesgrupperna som får panta upp för samhällets/politikernas misslyckande. Det vi ser är resultatet av en långdraget samhälleligt haveri med sociala problem och spänningar som följd. Vi pratar tunga samhällsfrågor som invandringspolitik, integrationsfrågor, ungdomsarbetslöshet, neddragning av aktiviteter och mötesplatser för unga, tilltagande fattigdom, psykvårdens sammanbrott samt skolans problem för att nämna några områden vars effekter vi nu ser resultatet av i det allmänna rum som kallas bibliotek. Biblioteken har verktygen för att göra skillnad men då krävs gott om personal och framförallt lokalt förankrad personal som känner till lokalaförhållandena. En flashig yta hjälper föga mot desperata människor med ett enormt hjälpbehov på alla nivåer. (kommentator “Dewi” 7/5 2010 på Madeleine Sjöstedts inlägg “Medborgaren måste stå i centrum då biblioteken förnyas”)

Jag instämmer inte fullkomligt med signaturen som jag tycker är onödigt dystopisk angående problemen med de ungdomar som besöker biblioteken. Men jag håller helt med “Dewi” om att samhällets problem i viss mån blivit folkbibliotekens problem. Det är vi som får moppa upp efter den nedskärningspolitik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört sedan 90-talet. Och med -som det ser ut när jag skriver det här- ett fortsatt alliansstyre så kommer problemen bara bli värre, djupare och svårare att reparera. Biblioteken kanske inte kommer ha möjlighet att vara bibliotek längre för att lokalsamhällena kommer kräva att vi är så mycket mer när annan verksamhet läggs ner. Som arbetandes i en offentlig verksamhet måste man ju alltid förhålla sig till politiken som en självklar makt, men ibland kan anfall vara bästa försvar. Och det bästa sättet att motverka ett förslag, är att komma med ett annat förslag och kämpa för det. Just nu verkar det som att vi tycker att det ligger ett flertal dåliga förslag ut från politiker och tjänstemän högre upp i hierarkin. Så vad vill vi?

Tobias Willstedt
(texten kommer att diskuteras på BiS-salong 4/11 i Stockholm)
Fler länkar om detta ämne
Kategorier
BiS föreningen Bok- och biblioteksmässan Malmö stadsbibliotek

The Daring Library

Såväl den ovanstående rubriken som innehållet i årets BiS-seminarium på bokmässan har väckt debatt, en debatt som det inte fanns utrymme för under den mycket begränsade seminarietiden. Elsebeth Tank, ansvarig för The Darling Library har känt sig provocerad och kommenterat seminariet i Malmö Stadsbiblioteks blogg. Bra, då är syftet nått, att få igång en debatt.

Tydligen är det i dag kontroversiellt att hävda, som Göran Greider och Annina Rabe gjorde i seminariet, att bibliotek ska vara i viss mening ganska traditionella och tillhandahålla det folk enligt alla undersökningar faktiskt förväntar sig. Sammanfattningsvis handlar det primärt om text, tillgänglighet och tystnad. Sedan bör givetvis varje bibliotek även vara, eller vara del av, ett kulturhus, med ett brett utbud.
I boken ”Där människor och tankar möts – bibliotek som folkbildning” (BTJ 2010) skriver Göran Greider och även några av de andra kapitelförfattarna om bibliotekets och demokratins framväxt ur och genom konflikt. Tyvärr var inte Greider på bettet i seminariet och tog tag i den tråden, så läs boken!
Ingrid Atlestam

Kategorier
Göteborgs stadsbibliotek Malmö stadsbibliotek Stockholms stadsbibliotek

Dystra siffror för Stockholm

Trots satsningar på nya bibliotekslokaler i Stockholm sjunker besöksantalet och utlåningssiffrorna. Samtidigt har 44 årsverken försvunnit förra året. Och den stora satsningen uteblev helt.
Samtidigt har utlåningen i Göteborg ökat med 13 procent de fyra senaste åren. Personalbudgeten har samtidigt ökat där med tjugo procent.
Malmö satsar 450 kr per inv på folkbiblioteken, Stockholm bara 365.
Stockholm hamnar på efterkälken, och det är en nedåtgående spiral under alltför många år nu.
Mats Myrstener

Kategorier
Kungliga biblioteket Malmö stadsbibliotek medbestämmande

Dåligt ledarskap?

Sent omsider får jag möjlighet att läsa Biblioteksbladet nr 5 (maj). Och här får Malmös omstridda bibliotekschef Elsebeth Tank sina fiskar varma, ojojoj.
”Stark misstrivsel”, ”medarbetarna känner sig överkörda och vilsna”, ”personalen håller på att dräneras på motivation och arbetsglädje”.
En majoritet av de som svarat på en trivselenkät (95 procent av personalen svarade!) pekar på låg delaktighet i förändringsarbetet, otydliga beslutsvägar, oklara mål och visioner, för att nämna det milt. Nästan hälften av de anställda uppger att de inte trivs på arbetsplatsen.
Tank kritiseras också för sin ”danskt” auktoritära ledarstil, som många anställda på stadsbiblioteket i Malmö inte känner sig bekväma med. Organisationen fungerar inte, erkänner Elsebeth Tank. Hon lovar nu sakta ner på tempot i förändringsarbetet, som dock kommer att fortsätta.
Även på Kungliga biblioteket är personalen missnöjd enligt BBL. ”Allt är inte bra” erkänner riksbibliotekarien bekymrat. Medarbetarna är missnöjda med ledningen, den interna kommunikationen och en otydlig besluts-
struktur.
”Nu måste vi undersöka hur vi vrider klockan rätt”, medger Gunnar Sahlin. Så sant, så sant. Särskilt gäller det den ”interna kommunikationen”.
Har man hört talas om Internet? E-mail? Lokalt nätverk? Eller är det ”stormöte” som gäller från och med nu?
Mats Myrstener

Kategorier
Malmö stadsbibliotek Vad är ett folkbibliotek?

Mera om Malmö

En dag under vår Malmösejour tog vi oss ut till beryktade Rosengårds centrum, faktiskt gångavstånd från centrum. En av sommarens varmaste dagar, men mycket folk på det stora biblioteket i stadsdelens köpcentrum. Lugnt, tyst (vi började t.o.m. viska till varandra, man vill ju visa de andra besökande respekt) och full aktivitet. Stort, rymligt och ljust. Imponerande.
På eftermiddagen besökte vi en annan av Malmös åtta filialer, det nyöppnade Garaget på Lönngatan 30. En stor lokal i ett gammalt bussgarage. Ligger tillsammans med ett centrum för ungdomsaktiviteter som teater och musik. Lite ungdomsprägel, ganska lite böcker, mest ”nyheter”. Den unge mannen som verkade basa över det hela var inte bibliotekarie.
Vi fikade och trivdes. Under sommarlovet satsar man på barn- och ungdomsverksamhet som TV-spel, pärlplattor och -stickning, film, sagoläsning, uppträdanden från en stor scen (halva lokalens utrymme), Internet (många av låntagarna är invandrare) osv. Utan tvivel en ”mötes-
plats”, och även en och annan vanlig boklåntagare sågs också förlänga lån och hämta ut fjärrlånade böcker.
Framtidens bibliotek? Med ganska lite böcker? Snarare den s.k. kulturhusmodellen som var inne på 1970-talet. Som nu verkar få en välförtjänt renässans. Passar ganska bra för en filial med dagens teknik och möjlighet till fjärrlån. Besöket var positivt, det tyckte vi allesammans. En spännande miljö.
Mats Myrstener