Kategoriarkiv: Malmö stadsbibliotek

Välkommen till Prylioteket!

Som vi tidigare skrivit här på bloggen: Ett bibliotek kan användas till mycket. 8/4 läste jag i DN följande notis (från Malmö):

”I ett av Malmös stadsbibliotek, Garaget, kan man sedan ett och ett halvt år tillbaka låna fler saker än vad man brukar kunna på ett bibliotek. Verktyg, symaskiner och sällskapsspel får man ta hem, bara man har ett lånekort.

– Folk kommer från hela stan och vill låna verktyg, säger Lisa Jansson på Garaget.

Förra året provade man också på att låna ut kläder och skor.

– Vi testar lite olika grejer, säger Lisa Jansson.

En enkät delas varje år ut till besökarna, där de får komma med önskemål om vad som kan förbättras. Därifrån kom idén att låna ut verktyg till de som behövde det.

– Vi har utökat lite nu också, med takräcken och en sekatör bland annat, säger Lisa Jansson.

Ett annat förslag var att ha några träningsredskap till hands på biblioteket.

– Då det kom upp tänkte vi okej, låt oss prova, så nu har vi några hantlar och en balansplatta i ett hörn här, säger Lisa Jansson.

Någon boom i antalet lånekortstagare har man inte märkt av efter förändringarna.

– Nja, inte så att det är direkt kopplat till fler lånekort. Det är mer att folk upptäcker det när de kommer hit och ser vad mer vi har.”

I Danmark kunde man för ett antal år sedan låna en ”muslim” på biblioteket för att lära känna, en ”skinnskalle, och en ”präst”.

Sedan läser jag i en av Gävles dagstidningar, Arbetarbladet, 7 juni, om en föreslagen ”sportbibbla”. I Sandviken funderar Kultur- och fritidsnämnden just på ett förslag om ett bibliotek som ska låna ut fritidsutrustning som ”pjäxor, skidor och skridskor”. Vidare kan det finnas golfdiscset, brännboll, krocket, kubb, boule, badminstonset, kritor osv. Möjligheterna är oändliga, bara fantasin sätter gränser.

Förslagsställaren ser det främst ”ur barnens synvinkel. En del har jättemycket saker och andra ingenting.”

Idén sägs komma från Värmland, från biblioteken i Grums och Munkfors. Redan i sommar ska man även i Sandviken kunna låna sportredskap med sitt bibliotekskort. Om man nu vill ”spontansporta i Stadsparken”?

I Sandviken finns ca 1.000 barn som lever under fattigdomsstrecket. Om just dessa kommer att använda sig av bibliotekets nya tjänster vet man dock inte. Romska barn som spelar golf i Stadsparken. Kanske det?

Kanske ett bra sätt att höja utlånestatistiken? Men ska pengarna tas från bibliotekets mediaanslag?

Och bara för att biblioteket lånar ut media, betyder det att man måste låna ut allt mellan himmel och jord? Tyder inte det på en viss respektlöshet gentemot bibliotekets personal? Eller bara ett fräscht nytänk?

Men det kanske rimmar med kulturministerns nya Biblioteksstrategi? Jag vet inte. Jag känner bara en väldigt stor oro att det biblioteken en gång, tillsammans med skolan, var tänkta att göra håller på att trivialiseras. Kulturhustanken som vi hade på 1970-talet var nog bra. Men att bli prylbank? Ja, varför inte. Vi är ju blott, i grund och botten, skummet på tidens våg.

Mats Myrstener

sekatör

Språkförbistring igen

Vilken är årets värsta månad kan man ju fråga sig? Min kollega Hans brukar säga att november är årets mest ”onödiga” månad, och det kan nog stämma. I Johans jul började alltid första sidan med pappans hemkomst från arbetet i strilande regn och med texten: ”November är mycket lång och grå …”. Barnmorskorna på Jägargatan kallade den ”oxmånaden”.

Men själv håller jag nog juli för ett strå vassare. Antingen regnigt – och brustna och grusade förhoppningar. Eller storkvarmt som i år, där alla journalister tar semester efter Almedalsveckan och meteorologen Per-Erik t.o.m. får hoppa in och vikariera som nyhetsuppläsare på ABC-nytt i TV. Värmen lägger sig som en kladdig fuktig vante över allt, och det blir inte acceptabelt på balkongen förrän kl 22 när solen går ner.

Oss sommarmisantroper emellan – men jag förstår Ingmar Bergman som påstod att demonerna aldrig visar sig på natten, det är en ren missuppfattning, utan i skarpt dagsljus – vitt, stekhett dagsljus, och gärna på sommaren.

Nåväl, vi tog oss i varje fall (trots sommarvärmen) från Nordens Venedig till Skåne, och njöt av utsikten från Smygehuk, Böste havsbad, och Dag Hammarskjölds Backåkra – säkert några av Sveriges vackraste platser i fullsommarskrud. Och apropå språkförbistring, vilket man ibland kan uppleva som nordlänning i Skåne och Danmark, så minns jag häromåret när jag på Malmös fina stadsbibliotek (öppet även söndag) stötte ihop med min gamle studiekamrat från BHS, Örjan (namnet fingerat). En i min vänkrets smått legendarisk person som aldrig arbetat som bibliotekarie men däremot är en mycket skicklig sol och vårare. Inget ont om det, han är fortfarande en god vän (tror jag), liksom kollegan Håkan från Höganäs, som hade sitt första vikariat i västerbottniska Holmsund. Där blev det språkförbistring, lita på det!

Min sommarläsning har varit allt annat än systematisk: först var det cigarettböcker (Per Hagmans ”Cigarett” den absolut bästa), sedan biografier av Birgitta Holm (om Rut Hillarp), PO Enquist, Stig Larsson och Jörn Donner, rysare av Camilla Rydberg (ojojoj vilken berättare), en släng religiös litteratur (via en bok av Inger Edelfeldt med detta tema) , bl.a. ett härligt återseende med Herman Hesses 70-talsklassiker Siddharta (väl värd omläsningen) och Per Lagerkvists fantastiska Ahasverus död. Försökte läsa Främlingen av Camus på franska, gick ganska bra, och nu är cirkeln sluten med ständige följeslagaren Turgenjevs En jägares dagbok, en fantastisk följetongsberättelse från livegenskapens sista år i Ryssland.

Och apropå klassiker så frågade min svägerska Helena mig varför små pojkar som hennes Matteus är så fascinerade av Star Wars. Det är ju jag med förklarade jag – det är på grund av berättelsen! Och att skapa sig en egen, helt privat, värld, långt borta från föräldrarnas styrmedel. Sådant bör uppmuntras!

När min vän Håkan från Höganäs var i Stockholm skulle han åka tunnelbanan till (även för en stockholmare) svåruttalade Skärmarbrink. På hans skånska idiom blev det omöjligt för spärrvakten, som höll upp en färdbiljett och desperat frågade utlänningen:

-Ticket! Ticket to WHERE?

Ja, det kan man undra. Ticket to where?

Mats Myrstener. Bild: Boktorn på fina Trelleborgs stadsbibliotek

PS. Har nu börjat följa med min tid och fått en läsplatta i föd. present. Med benägen hjälp av datakunnig dotter (alla e-bokhandlarna har ju olika modeller på plattorna), med konfigurering osv., och hjälp att kunna låna ur SSB:s bestånd, så lyckades jag till slut efter ett dygns hårslitande ladda ner Johan Svedjedals Almqvist-biografi, 975 sidor för 145 :- på AdLibris. Fungerar alldeles utmärkt, än så länge! Och billigt var det också.

Vi kunde också notera att Malmö konsthall reade Christer Hermansson-böcker för 10 kronor styck. Tänkte då att nästa steg är hyllvärmarhyllan som biblioteken säljer för halva priset (5 :- i en gammal bokvagn). Eller tunnan för recyclade pocketböcker som Hornstulls bibliotek ståtar med, alldeles gratis. Sedan är det bara KB och (i bästa fall) pliktleveransbiblioteken som gäller. Och nu har jag också ffg testat KB:s kopiator, en scanner som man också måste vara tekniskt bevandrad för att förstå. Allt färre personal i lånedisken; det är som Greta Linder konstaterade redan 1928: att det allmänna nu ska lyftas över på de mångas axlar, och det blir ju bara mer och mer av det som det förefaller – likt en boktitel av Falstaff, fakir som jag tror hette Enhvar sin egen doktor. Envar sin egen bibliotekarie? Tur att man har den rätta utbildningen då, så det blir rätt fason på bokryggarna när de ska rätas ut av en som aldrig någonsin funderat på att bli kiropraktor.

Bild

Läst i BBL

Läser i senaste BBL, som blivit riktigt bra de senaste åren. T.ex. om reorganiserade Malmö stadsbibliotek, där ledningen verkat ha tagit personalens oro på allvar. Chefen Elsebeth Tank erkänner att hon nog gått ”för fort fram”. Men hon erkänner också att ”det var därför hon blev anlitad för uppdraget”.
”Tempot har betydelse” fortsätter hon. Vi måste ha ”en viss dynamik och en god förändringstakt.” Hon nämner bibliotekets ”kapacitetsutvecklingsprojekt”, som innebär att ”vi blir bättre på att anpassa oss till den dynamiska och föränderliga verklighet som biblioteket idag befinner sig i.”
Att ”förändra” verkar alltså närmast ha blivit ett självändamål. Bättre kan det väl inte sägas: den moderna världens förhållande till tradition och stabilitet är ambivalent, till det som Horkheimer och Adorno kallar det modernas förtrollande och lockande ”sirensång”.
Kritiken: den har inte varit verklighetsanknuten, menar Tank, utan ”mer baserad på mytologi”. Apropå Odysseus bunden vid masten, alltså. (Jag referear alltså till Odysséen av Homeros, en av världens mest spännande och mest lästa böcker.)
Samtidigt erkänner projektledaren Åse Lugnér att man i Malmö vill jobba uppsökande för barn. Gå ut, söka upp föreningar, visa vad man har att erbjuda. Jobba med språket och med barnlitteraturen.
Det låter ju bra. Men varför gäller detta inte den vuxna publiken? Har inte den lika stort behov av att ”jobba med språket och med litteraturen”? Och bistro-tanken i Malmö stadsbibliotek har man inte övergivit, säger Elsebeth Tank. (Som om det inte fanns nog med caféer i stan.) Bara ”saktat ner på farten lite”.
Man undrar varför det är så bråttom?
Mats Myrstener

Missnöjets vinter

p { margin-bottom: 0.21cm; }

Det finns ett dokumenterat, men inte så ofta artikulerat, missnöje med arbetssituationen och utvecklingen vid flera av landets största bibliotek. Stora förändringar genomdrivs utan att vara förankrade bland personalen, som anses förändringsobenägen. Nu ska det åter pekas med hela handen och vara rättning i leden och systemet med individuella löner tycks funka effektivt som både piska och morot och därtill kommer hotet om outsourcing, entreprenad och utförsäljning som extra piska. Däremot tycks detta med upphandling inte vara en lockande morot för personalen. De är inte bara bakåtsträvade utan också ointresserade av att bli entreprenörer, alltså helt ute på den marknad som blåa laget försöker skapa. Men man gnetar vidare utan att organisera och formulera sig. Situationen är en perfekt illustration till Barbara Ehrenreichs budskap i boken ”Gilla läget : hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.

I både Stockholm och Malmö har ledningen stora visioner, många bra idéer och tycks veta vart man vill och varför, det är vägvalet som är problemet. I Göteborg har man valt väg utan att ha något gemensamt mål. Kommunfullmäktige har beslutat att lägga alla mediapengar i Stadsbibliotekets kassakista. Man har alltså kört över alla stadsdelsnämnderna och genomfört en centralisering. Det var nog en god tanke någonstans, men det saknas dessvärre en inköpspolicy och nu har Stadsbibliotekets ledning kört över alla stadsdelsbiblioteken och centraliserat en stor del av mediainköpen och infört floating collection. För personalen känns det nog som allt fast har förflyktigats, eftersom man samtidigt halverat antalet stadsdelsnämnder och tvingat på alla de som blev kvar en enhetlig organisation. Så gick det med den demokratireformen!

Det sägs så mycket högtidligt och klokt om biblioteket som en demokratisk arena, en nödvändig institution för utveckling av ett demokratiska samhälle, men hur ska det kunna förverkligas om det brister i biblioteksorganisationens interna demokrati? Hur påstå sig vara en garant för det fria ordet om man inte själv vågar använda sig av det?

Ingrid Atlestam

Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?

Stolthet och fördom
Jag önskar och vill arbeta för ett solidariskt samhälle. Det är en av anledningarna till att jag ville jobba på ett folkbibliotek från första början. Idag har jag varit anställd bibliotekarie sedan 2006 och jag kan bara konstatera att jag har förmånen att få jobba med något som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Detta kan jag säga trots alla problem som vi vet finns i vår verksamhet och de nya utmaningar som Sveriges alla bibliotek ställs inför. Jag är stolt över att jobba på bibliotek.


Jag vill inte heller hymla med att jag ibland tycker att mitt arbete som bibliotekarie på ett mindre folkbibliotek känns tungt. Det är inte speciellt flexibelt, att ge god service kräver både tålamod och motivation (svårt att alltid möta alla med ett leende) och lönen kunde ha varit bättre. Det finns kreativa inslag i jobbet, men det finns också andra moment som är tråkiga och själsdödande. Man klamrar sig fast vid de kreativa och stimulerande inslagen under arbetsdagen allt vad det går, men det blir svårare med en krympande personalstyrka och allmänt knapra tider. Vissa av oss känner en gnagande känsla av ett ständigt tilltagande förfall. Det är kanske någonstans i den känslan som den här texten börjar. Jag tänkte göra en slags lägesbeskrivning med utgångspunkten i mina egna och andras upplevelser: hur är det att jobba på ett bibliotek 2010 och vilka är framtidens utmaningar?

Vi pratar för sällan om hur det vardagliga arbetet på ett bibliotek är. När de s
er på utifrån får de flesta människor uppfattningen att vi som jobbar på bibliotek i stor utsträckning har en lugn och stressfri vardag. Den populära bilden av oss hos människor jag möter är att biblioteksarbetaren mest står och bläddrar i en bok i ett stillsamt vardagslunk. Vi är många som på olika sätt försöker problematisera den här fördomsfulla bilden av oss och miljön vi jobbar i, och jag tror också på en förändring av hur vi blir uppfattade på lång sikt.
En av förra årets mest omskrivna företeelser på biblioteken i Sverige har varit just missnöjet med arbetsmiljön. Personalen har slagit larm för att de upplever en vardag som är allt annat än lugn och stressfri. Under det gångna året har missnöje signalerats i några av landets stora institutioner som Stockholm Stadsbibliotek, Kungliga biblioteket och Malmö stadsbibliotek. Rapporterna om missnöje liknar varandra, man pratar om dåligt ledarskap, orimlig arbetsbörda och dålig stämning i arbetsgruppen. När så många rapporter sammanfaller finns det fog för att prata om en trend. Både Stockholm och Malmö har ju nyligen omorganiserat sina biblioteksorganisationer och jag som själv under min korta bibliotekskarriär har varit med om två sådana kan förstå att sådant inte är lätt och att det skapar en massa stress och kan påverka personalen negativt. Men det finns också oroväckande tendenser i den här utvecklingen. Det finns till exempel frågetecken i hur missnöjet har hanterats av de politiker och tjänstemän som styr Stockholm Stadsbibliotek. Läser man vad som skrivits om konflikten får man en bild av ett styre som bemött personalens klagomål på ett sätt som inte alls står över kritik. Ledningen talar i media om sin personal med ett rätt hårt tonfall. I en artikel i Biblioteksbladet (“Nya neddragningar i Stockholm” 2010:3 s. 30 – 31) så låter man Elisabeth Adelsten, chef inom SSB, komma till tals om ämnet och jag citerar:

…om att många anställda upplever att de knäar under allt för stora arbetsbördor och nya arbetsrutiner säger hon följande: – Det är nog så att passar inte galoscherna att arbeta under dessa förutsättningar får man nog se sig om efter ett nytt jobb, säger Elisabeth Aldstedt och i samma andetag betonar hon vikten av att alla – både ledningen och medarbetare – i ett skarpt läge anammar en öppen och kritisk hållning när det gäller dessa förutsättningar.

Antingen har man varit tyst utåt om problemen eller hållit en rätt hård ton som exemplet ovan. Med en ogynnssam arbetsmarknad och en yrkeskår -som jag upplever det- lite på defensiven, så har det inte blivit så stor diskussion som det kanske borde. Samtidigt är det i ett allmänt missnöje sporrat av omorganisationer och hårdnande klimat relevant att inte bara älta vad som är fel eller klaga över “de som bestämmers” orimliga resonemang. Vad är egentligen vårt ideal, och nu riktar jag min fråga till oss som klagar, till oss som älskar våra jobb men sliter hjärtat ur oss för att få biblioteken att fungera i nedskärnings- och omorganisationstider. “Passar inte galoscherna kan du dra” säger Elisabeth Adelstedt men vi vet ju att den där frasen bara är en grov förenkling och åtminstone jag själv uppfattar den inställningen från en chef till sina anställda som rätt så provocerande. Som socialist och lönearbetare bör man kanske inte förvänta sig någon lösning på våra problem från chefernas håll. För att finna svaret, eller snarare kunna formulera rätt fråga, måste vi själva fundera lite mera på utvecklingen i vår samtid.

En ödesfråga att återta biblioteket?

En sak som är tydlig när man läser redogörelserna från missnöjet på Malmö stadsbibliotek är att personalen inte längre känner sig delaktiga, att de i själva verket känner ett avstånd till sitt jobb och själva biblioteket: de känner alienation (“jag känner mig som en spelpjäs/bricka i systemet, man går och betar” av sitt pass, håller tummarna att man inte bara skall känna sig ensam, utsatt och oproffsig.” Sydsvenskan 29 april 2010 “
Kraftigt missnöje på biblioteket”). Man beklagar att Malmö stadsbibliotek blivit så toppstyrt, hela 80 procent av personalen säger sig inte kunna påverka bibliotekets utveckling (“Krisen blir politisk frågaSydsvenskan 30 april 2010). Reduceras biblioteksarbetaren från en kreativ medarbetare till en serviceinriktad betjänt? Vi vet ju att den borgerligt patenterade lösningen på vår tids problem inom ekonomi och arbetsmarknad är att tvinga in folk i lågavlönade tjänstejobb med få egna möjligheter att påverka det egna arbetslivet. Är vår situation ett symptom på detta?

Även en annan typ av problem på bibliotek har dokumenterats nyligen. I det kollektiva medvetandet ses ju biblioteket som en lugn och trygg plats, men man reflekterar sällan över att bibliotekets karaktär av att vara publik gör att det fungerar lite som en park. Och precis som i parken kan det uppstå situationer med bråk, stök och allmänt hotfulla situationer. Lokaltidningen Södra Sidan dokumenterar de här problemen i en artikel om bland annat Bredängens nyöppnade tunnelbanebibliotek (19/6 2010 “
Vad gör du med en hotfull tioåring”). Den här utvecklingen är ett symptom på att de offentliga utrymmena i samhället minskar och även på att till exempel fritidsgårdar läggs ner. Att möta andra människor är ett uppdrag som är både vackert och svårt. Men när folkbiblioteken får allt fler och fler uppgifter att uppfylla blir grunduppdraget allt svårare. Skyddsombud Annika Maaranen beskriver hur biblioteken i Stockholm ofta får uppfylla funktioner både som fritidsgårdar och medborgarkontor (Nyheter P4 Radio Stockholm 3/5 2010 “Larm om tuffa arbetsvillkor”) och hur medarbetare inte orkar gå till jobbet på grund av den extra belastning som detta innebär.

När kritiken angående detta når ledningen i Stockholm möts även denna synpunkt med oförståelse:

Den nya informationstekniken har påverkat bibliotekariens roll; besökarna har ofta mer komplicerade frågor och söker handledning. I och med att information ofta finns tillgänglig med ett knapptryck hemifrån blir det sammanhang som biblioteket kan erbjuda allt viktigare: samtalet, det gemensamma kunskapssökandet, det individuella bemötandet och vägledning av bildad personal. I reportaget liknas detta vid fritidsgårdsverksamhet, det tycker vi är en omodern inställning. Stockholms bibliotek eftersträvar en roll som knutpunkt för medborgarnas informationssökande och lärande, och vill att fler ungdomar skall söka sig dit på sin fritid. (ur kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg Från huvudstad till världsstad 3/5 2010 “
Medborgaren måste stå i fokus då biblioteken förnyas”)

Det låter ju bra. Mig veterligen så hävdar dock ingen som lyft denna fråga att problemet är att ungdomar kommer till biblioteket. Problemet är att ungdomar kommer till biblioteket och förväntar sig en fritidsgård vilket skapar en väldigt otillfredsställande situation både för ungdomarna, andra besökare och personal på biblioteket. Som kommentatorn Dewi svarar Sjöstedt på hennes inlägg:

Med fritidsgårdsverksamhet avses i det här fallet en situation då biblioteksverksamheten blir allvarligt lidande och många besökare blir bortskrämda pga av stök och hög ljudvolym. Det är en situation som alltmer blir permanent i många bibliotek över hela SSB och kan inte jämföras med förhållanden på de flesta andra håll ute i landet. Biblioteksverksamheten övergår sucessivt till att bli en ordningkontrollerande fritidsgårdverksamhet där personer över 30 år känner sig ovälkomna. Bibliotekarier är inga ordningsvakter och kommer inte heller att bli några men det är en av dom yrkesgrupperna som får panta upp för samhällets/politikernas misslyckande. Det vi ser är resultatet av en långdraget samhälleligt haveri med sociala problem och spänningar som följd. Vi pratar tunga samhällsfrågor som invandringspolitik, integrationsfrågor, ungdomsarbetslöshet, neddragning av aktiviteter och mötesplatser för unga, tilltagande fattigdom, psykvårdens sammanbrott samt skolans problem för att nämna några områden vars effekter vi nu ser resultatet av i det allmänna rum som kallas bibliotek. Biblioteken har verktygen för att göra skillnad men då krävs gott om personal och framförallt lokalt förankrad personal som känner till lokalaförhållandena. En flashig yta hjälper föga mot desperata människor med ett enormt hjälpbehov på alla nivåer. (kommentator “Dewi” 7/5 2010 på Madeleine Sjöstedts inlägg “Medborgaren måste stå i centrum då biblioteken förnyas”)

Jag instämmer inte fullkomligt med signaturen som jag tycker är onödigt dystopisk angående problemen med de ungdomar som besöker biblioteken. Men jag håller helt med “Dewi” om att samhällets problem i viss mån blivit folkbibliotekens problem. Det är vi som får moppa upp efter den nedskärningspolitik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört sedan 90-talet. Och med -som det ser ut när jag skriver det här- ett fortsatt alliansstyre så kommer problemen bara bli värre, djupare och svårare att reparera. Biblioteken kanske inte kommer ha möjlighet att vara bibliotek längre för att lokalsamhällena kommer kräva att vi är så mycket mer när annan verksamhet läggs ner. Som arbetandes i en offentlig verksamhet måste man ju alltid förhålla sig till politiken som en självklar makt, men ibland kan anfall vara bästa försvar. Och det bästa sättet att motverka ett förslag, är att komma med ett annat förslag och kämpa för det. Just nu verkar det som att vi tycker att det ligger ett flertal dåliga förslag ut från politiker och tjänstemän högre upp i hierarkin. Så vad vill vi?

Tobias Willstedt
(texten kommer att diskuteras på BiS-salong 4/11 i Stockholm)