Kategoriarkiv: Latinamerika

Gabriel García Márquez död

Född 1928 i Aracataca i Colombia (bokens Macondo), nobelpris i litteratur 1982. Har skrivit böcker som Hundra år av ensamhet, Tolv långväga berättelser, Översten får inga brev (kort och lättläst), Den onda timmen, Patrarkens höst (diktatorsroman), Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor (noveller, innehåller även den berömda novellen om en nedstörtad ängel, ”En mycket gammal man med ett par enorma vingar”), Krönika om ett förebådat dödsfall (en sorts kriminalroman som börjar med mordet och sedan går bakåt i berättelsen), Kärlek i kolerans tid (utspelas i Venezuela början av 1900-talet, även filmad), Generalen i sin labyrint (om Símon Bolivár, Sydamerikas ”befriare”).

Mats Myrstener

Latinos

Vår spansk/latinamerikanska bokcirkel självdog efter sommaren. Då var bara jag och arkivassistenten Arne kvar. Arne, den säregne mannen från Åkersberga som lärt sig isländska för att kunna läsa sagorna på originalspråk men på min fråga om han någonsin varit på Island svarade: Varför då?

Så talar en riktig bokmänniska

När jag nu läser igenom litteraturlistan minns jag Don Quixote, den spanskspråkiga litteraturens ständiga referensfigur; Clarins ganska sega 1800-talsroman Presidentskan, ibland jämförd med Gustave Flauberts Madame Bovary; Celas magnifika kollektivistiska 1950-talsroman Bikupan; ständige nobelpristippade Fuentes tegelstensroman Terra nostra, en väldig men krävande text om Filip den andres Spanien och erövringen av Latinamerika. Jag kan rekommendera det mesta av Garcia Marquéz (läs t.ex. novellerna, eller den korta berättelsen Översten får inga brev, som är lättlästa) och allt av Vargas Llosa, eller Jorge Icazas Huasipungo (får nog fjärrlånas, en dråplig och ruskig berättelse om indianernas utsatthet i Venezuela), Carpentiers historiska roman från Kuba Riket av denna världen, Roa Bastos stora dokumentärroman om Paraguays förste diktator doktor Francia, Jag den högste, nobelpristagaren Asturias språkekvilibristiska indianberättelse Majsmänniskor, eller Cortazars många mästerliga och nervpirrande noveller, som nu finns i två tjocka band på svenska. Monica Zak har faktiskt skrivit flera böcker från Latinamerika också, kolla i Libris.

En riktig bokmänniska var också utan tvekan Jorge Luis Borges, den blinde väktaren till klosterbibliotekets labyrint i Umberto Ecos Rosens namn. Enligt Wikipedia hade alla Borges företrädare som riksbibliotekarie i Buenos Aires varit blinda, vilket låter som en skröna av Garcia Marquez eller av Borges själv, så jag kan inte konfirmera sanningshalten i påståendet.

Borges är framför allt känd för sina korta och magiska berättelser, som han skrev på 1940-talet. Den första samlingen, ”Fiktioner”, utkom i pocket 2007, och den andra ”Alefen”, 2011. Här ingår den klassiska berättelsen Biblioteket i Babel – ett bibliotek som är oändligt och labyrintlikt och innehåller inte bara allt som skrivits, utan även allt som kommer att skrivas. Där kan KB slänga sig i väggen!

Men det oändliga universum ryms också, enligt Borges, i en enda liten punkt, ”alefen”, och han upplever den en kväll på trappan i källaren till det hus där hans älskade Beatriz bodde med sin man Carlos Argentino. Lotta Lotass kallar det, i företalet till ”Alefen”, ”en förtätad kärna av den längtan efter allmakt som sorgen kan bringa”. ”Och på samma gång: ett lysande koncentrat av den tröst som dikten kan ge”.

Och visst känns det skönt att läsa Borges credo, enligt Lotass: ”För denna människa blir det kroppsliga resandet helt överflödigt. Världen leds in i och finns innesluten i det lilla rummet.” Kommentar överflödig!

Här följer vår förteckning av böcker som vi läst, som vi skulle velat läsa, och några som vi inte hann läsa:

1. Cervantes (1547-1616), Don Quixote, uppl. 2001 (övers. Jens Nordenhök) el. annan (denna upl. 940 s. men flera sidor presentation av bok och författare).

2. Clarín, Leopoldo Alas: Presidentskan (1880-tal), sv. uppl. 1986 (640 s.). Vicente Blasco Ibañez, Apokalypsens fyra ryttare (1916),

3. Cela, Camillo José: Bikupan(1951). Juan Goytisolo: De unga mördarna(1959). Antologi: Det svarta Spanien(1966, utdrag), dikter av Lorca. (sam. ca 400 s.).

4. Luis Goytisolo: Återsken (sv. 1981). (515 s,). Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga (2005), eller Ildefonso Falcones: Katedralen vid havet.

5-6. Mexiko: Juan Rulfo (Pedro Páramo, 1960), B. Traven Djungelgeneralen, Octavio Paz Varje dags eld och andra dikter (1985), Carlos Fuentes Terra nostra , Mariano Azuela Rebellerna. Två gemensamma, ev. en valfri.

7. Colombia, Peru, Venezuela: Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet, Patriarkens höst, Krönika om ett förebådat dödsfall, noveller, Mario Vargas Llosa Valparna (noveller), Staden och hundarna, Pantaleón och soldatbordellen, Miguel Otero Silva Döda hus.  Manuel Scorza Trumvirvel för Rancas/Garabombo, den osynlige. Två gemensamma, ev en valfri.

8. Ecuador, Kuba, Guatemala: Jorge Icaza Huasipungo, någon roman av Miguel Angel Asturias (t.ex. Majsmänniskor), Rodrigo Rey Rosa: Förtrollade stenar, dikter av José Martí, Alejo Carpentier Riket av denna världen, Rigoberta Menchú: I, Rigoberta Menchú (1984), Zoé Valdes Jag skänkte dig mitt liv (1995). Två gemensamma, ev en valfri.

9. Paraguay, Argentina: Augusto Roa Bastos Jag den högste, Julio Cortazar (en valfri novell), Jorge Luis Borges (en novell, t.ex. Biblioteket i Babel), Ernesto Sábato Hjältar och gravar, Tunneln (ny övers. 2011). Två gemensamma, ev en valfri.

10. Uruguay, Chile: Juan Carlos Onetti: Ta farväl, Eduardo Galeano Eldens minne, Sången vi sjunger, Latinamerikas öppna ådror , Isabel Allende Andarnas hus, Eva Luna, Pablo Neruda (dikter), Antonio Skármeta Il postino, Sandinistas, Jag drömde att snön brann. José Donoso: Platsen utan gränser. Roberto Bolaño: De vilda detektiverna. Två gemensamma, ev en valfri.

Vi läste de med fet kursiv stil markerade.

Mats Myrstener

Det regnar i Macondo

Idag har det regnat hela dagen. Mest har det nog regnat på påkostade nya Barnkulturcentret i gamla Riksarkivet, det som efter bara ett år gått i konkurs. Man hade tänkt ta 120 kronor i inträde för de besökande barnen, men hade behövt ta det dubbla. Och inte har de privata investerarna, som skulle stå för halva budgeten, ställt upp heller. Så går det när man för borgerlig kulturpolitik i Stockholm.

En gång regnade det i fyra år, elva månader och två dagar i Macondo. Det var bara ett år efter att den colombianska militären skjutit 3.000 demonstranter på torget, som uppeggade av lokala syndikalister protesterat mot det amerikanska bananbolaget. De mejades ner med kulsprutor och kropparna kördes i ett tåg med tvåhundra vagnar för att dumpas i havet. Den ende som överlevde var den storväxte men lindrigt begåvade José Arcadio Buendía Segundo. Fullständigt traumatiserad låste han in sig i Melchíades skattkammare för resten av livet, borta från världen, om och om igen läsande den gamle trollkarlens svårbegripliga pergament.

Hans tvillingbror, den gargantuanske storätaren och festprissen Aureliano Segundo återser däremot under den långa regnperioden sin gamla älskarinna Petra Cotes och alla hennes hundratals husdjur och upplever en plötsligt förälskelse på ålderns höst. Hans farfarsmor Ursula, hela romanens urmoder, är som hundrafemtonåring så liten och uttorkad att hon används av småbarnen i Macondo som lekdocka. Hon begravs i en liten spånkorg efter syndafloden, som följs av en ovanligt het sommar, som avslutas med att några bönder hittar en ängel med söndertrasade vingar som man fångat i en fälla i ett dike, spetsad på vassa pålar.När zigenarna återvänder på hösten finner de byn förfallen och dess invånare fullständigt isolerade från omvärlden.

Så går livet vidare i Macondo även efter regnet, precis som i vår egen värld. Fast bara lite mer fantastiskt.

Mats Myrstener

När tåget kom till Macondo

”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”

Romaner börjar på olika sätt, den här är den bästa i min mening. Hundra år av ensamhet (utgiven i Buenos Aires 1967) av Gabriel García Marquez. Jag läser nu om den och har lika roligt som när jag läste första gången på 1970-talet. Jag har svårt för författare som saknar humor (det finns allt för många, särskilt svenska), men här får man en skröna som slår det mesta. Som släktroman kan jag tänka lite på Thomas Manns Buddenbrocks, den är inte heller så tokig.

Kommen till sidan 195 kommer järnvägen till Macondo. Överste Aureliano Buendía, som på 1800-talet startade 32 inbördeskrig i Colombia utan att vinna ett enda, är nu en gammal man. Det är ett av hans många ”krigsbarn” Aureliano Triste, som i sann Buendiansk anda startar ett segelsällskap på det sunkiga träsk vid vilket Macondo befinner sig, mitt i colombianska djungeln. Han tar till sig historien om när zigenaren Melquiades kom med ett stort isblock till byn – zigenarna ansågs allmänt ha trolldomskrafter – och börjar tillverka isglass.

Tillslut kommer också tåget: ”Förhäxade såg de hur tåget, smyckat med blommor på sin jungfrufärd, anlände med åtta månaders försening: det lilla gula tåget som skulle tillföra Macondo så många svårigheter och sanningar [bl.a. de amerikanska fruktbolagen] , så många lockelser och missöden, så många förändringar och olyckor, och så mycken längtan!”

Med tåget kommer också det ”moderna” till Macondo – på gott och ont. Och historien tar en helt ny vändning – med nya unga män som vill erövra den nya världen, och nya kvinnor som vill hålla dem tillbaka. En riktigt klassisk pojkbok med andra ord. Fabulös, i min mening helt oöverträffad inom den moderna prosakonsten.

Mats Myrstener

Latinamerikanska författare

Juan Rulfo, B. Traven, Octavio Paz, Carlos Fuentes, Mariano Azuela, Gabriel Garcia Marquez, Miguel Otero Silva, Manuel Scorza, Jorge Icaza, Miguel Angel Asturias, José Martí, Alejo Carpentier, Zoe Valdes, Augusto Roa Bastos, Julio Cortazar, Ernesto Sábato, Jorge Luis Borges, Juan Carlos Onetti, Eduardo Galeano, Isabel Allende, Pablo Neruda, Antonio Skármeta, Roberto Bolaño….
och så min nya favorit: Mario Vargas Llosa. Har just börjat med Tant Julia och författaren, en härlig skildring av Lima på 1950-talet, där den nya flugan radioteater står i centrum. Vilken härlig berättare!
Mats Myrstener