Jag läste Hundra år av ensamhet, en ganska sliten (läst säkert tio gånger) småtrasig pocket med gulnade sidor och liten text (förstoringsglas hade behövs för en 50+are). Det var ingen höjdare, den hade jag hellre läst på läsplatta med stor text. Erkänner att där finns vissa förtjänster. Om de är lätta att bära med sig.
Nu har jag fått Gabriela Melinescus sista roman. En bra bok om hennes barndomsminnen från Bukarest och äktenskapet, det måste väl vara René Coeckelbergh? De som är i min ålder minns vilken oerhörd skatt av böcker som producerades både av Coeckelberghs och Cavefors förlag. Båda blev obekväma, och motarbetades starkt av dåtidens borgerliga regering under Fälldin och Ullsten.
Det är en helt annan bok: Mamma som Gud. En liten behändig sak, rena vita sidor, en kolteckning på omslaget av Käthe Kollwitz. I sin förra bok, Hemma utomlands, berättade Melinescu hur hon återvänder till Rumänien idag. Klarsynt, och med en verbaliserad sorg som faktiskt tröstar.
Ja, ”habent sua fata libelli”, böcker hava sina öden sa redan de gamla romarna. Mitt pocketexemplar av Hundra år av ensamhet sparar jag bara av sentimentala skäl. I en anständig bokhylla med ”snygga” bokryggar ser den ut som en riven bondkatt bland hermelinerna.
Mats Myrsteener.
PS Glöm in att besöka Rumänska kulturinstitutet i Stockholm nästa gång,
BiS 