Kategoriarkiv: läsfrämjande

Till den tryckta bokens försvar

Ju äldre jag blir, desto mer tror jag på den tryckta boken. För läsförståelse, läsbarhet, allmänbildning, omvärldsförståelse, och självinsikt. Jag ska förklara varför.

Valfrid Palmgren var kvinnan som lanserade den moderna amerikanska idén om folkbibliotek med öppna hyllor, samhällsägda, med gratis utlåning. Hon propagerade ständigt (hon dog 1967, 90 år gammal) för bokens och läsningens värde. För folkbildare av hennes generation fanns det inga problem som inte en god bok kunde lösa, om det så gällde kriminalitet, social oro eller ökade klassklyftor.

Tiderna har förändrats sedan dess, men grundtankarna finns kvar i 2013 års bibliotekslag. Biblioteken ska främja litteratur och läsning, men också ”bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”. Lite längre ned i lagtexten påpekas på nytt att folkbiblioteken ska ”särskilt främja läsning och tillgång till litteratur”. Varje kommun ska ha (minst ett) bibliotek, och en särskild biblioteksplan. Men precis som när det gäller skolan så vet vi att detta tummas på: många kommuner har bara ett bibliotek, och bara hälften av Sveriges kommuner har en giltig biblioteksplan.

I den bästa av världar hade både skola och bibliotek fortfarande varit ett statligt ansvarsområde. I den bästa av världar hade biblioteken lagt huvuddelen av sina resurser på bokinköp och läsfrämjande. Varje skola skulle ha ett fungerande bibliotek, integrerat i undervisningen, med översyn av utbildad personal. Men vi lever inte i den bästa av världar, och kommer kanske aldrig att nå dithän.

När jag var ung på 1960-talet såg nästan alla bibliotek likadana ut. Böckerna var ordnade efter ett visst system och var lätta att hitta. Personal fanns tillgänglig som hjälpte en osäker skolelev fram till rätt hylla. Idag ser biblioteken mycket olika ut i olika kommuner (också kvalitetsmässigt) och deras verksamheter kan variera stort. Avsaknaden av nationella riktlinjer är stor. Kampen om fritiden har blivit allt tuffare. Den tryckta boken lever ett farligt liv och kringgärdas allt mer av andra media.

I den hypermoderna tidsåldern, den som filosofen Zygmunt Baumann skrivit så mycket om, tror man till skillnad mot vad Valfrid Palmgren trodde, att den tekniska utvecklingen ska frälsa världen. Istället för att anställa mer personal på biblioteket så satsar man på klatschiga hemsidor på nätet, gärna kombinerat med ”meröppet”, det vill säga öppet utan personal. Det är att göra det bästa av en ansträngd situation, men på fel sätt enligt mig.

Jag är fortfarande övertygad om att det är den tryckta boken som kan frälsa människan. Att få möjlighet att sitta med en bok i en lugn vrå, ensam och koncentrerad, tror jag gynnar den moderna rastlösa människan. Förpackningen är genialisk, en pocketbok kostar inte mer än ett supermeal på Macdonalds. Den kan läsas över hela Sverige, även där mobilen inte har någon täckning. Det leder inte minst till den viktiga ”självbildning” som den socialdemokratiske folkbildaren Oscar Olsson talade så varmt för.

Idag sjunker utlånen av tryckta böcker på biblioteken, stadigt sedan 1980-talet. Bokförsäljningen håller ganska jämn nivå, tack vare försäljningen på nätet. Allt fler ungdomar går ut skolan utan att kunna läsa och förstå en längre text. Jag tror inte att den tekniska utvecklingen kan hindra detta. Men mer personal på biblioteken, i samverkan med skolan, kan vara en lösning som statens utredare Erik Fichtelius och Kungliga biblioteket kan fundera på.

Och inriktningen bör vara på litteratur- och läsfrämjande. Det räcker långt. ”Var bibliotek, det räcker”, har en kollega till mig, Ingrid Atlestam, sagt. Om inte så får vi ett ännu större klassegregerat litterärt samhälle där några få kan läsa och förstå komplicerad text, några läsa bara kortfattad kvällstidningstext, och resten i värsta fall bara kan sms:a och läsa korta inlägg på sociala medier.

Själv lärde jag mig läsa genom Frisco Kid, en seriefigur i 1960-talets dagstidningar. Jag konsumerade barnböcker, kiosklitteratur, tidningar, seriemagasin, läromedel, romaner och fackböcker. Men boken var grunden i läsprocessen. Läsningen var en stegvis trappa, där man mödosamt klättrade, ett steg i taget. Det är en komplicerad process som tar tid. Man klarar den inte utan hjälp av utomstående och stor tro på sig själv. Läsningen är i mångt och mycket en kollektiv process. Den är livsavgörande och kan till och med rädda liv.

Därför är det dags att se under allmänna, till intet förpliktande, floskler om hur ”viktigt det är att läsa”, och fördjupa diskussionen. Det borde genomsyra både diskussionerna i Almedalen, och på den kommande Bok- och biblioteksmässan.

Mats Myrstener

 

Södermalmsmodellen

I tidningen Södermalmsnytt – var annars? – läser jag om lässtimulans för förskolebarn, som i Stockholm nu går under namnet Södermalmsmodellen. Katrin Forsmark på Nicolaigården intervjuas, hon är läsombud med ansvar att få upp intresset för läsning, böcker och berättande bland barnen.

På Södermalms sextio kommunala förskolor samlar hon alla läsombuden till studiecirklar och föreläsningar om barn och böcker, i samarbete med Stockholms stadsbibliotek. Man startar med femåringarna, och alla ska involveras.

-Det blev ett redskap för oss att göra mer än bara läsa, säger Katrin Forsmark. Vi pratade om böckerna, vad som är bra och dåligt, vilka böcker barnen gillade bäst och vilken typ av böcker vi skulle låna. Just att barnen fick rösta gjorde att de kände att det var viktigt och spännande.

Man har gjort teater, dramatiserat böckerna, använt surfplattor, byggt landskap med lerfigurer, och man besöker biblioteket ofta.

-Att sextio förskolor satsar så här tillsammans, att läsning hamnar på agendan på alla möten och att alla chefer varit involverade, det har varit en enorm skjuts som verkligen gett resultat, säger Agneta Forsberg på förskoleavdelningen på Södermalms stadsdelsförvaltning.

I marginalen på tidningssidan frågar man fem Södermalmsbor när de läste en bok senast? Fyra läser faktiskt varje dag! Kan det vara den fysiska närheten till bibliotek och bokhandel som spelar roll? Eller något annat?

(Sedan läser jag att Science fiction-bokhandeln i Gamla stan, en av Sveriges få så vitt jag vet, i år firar trettio år i samma lokal.  Firandet kulminerade faktiskt i augusti läser jag, men det kan vara värt att kolla in hemsidan www.sfbok30.se. Bokhandeln finns även i Göteborg och Malmö, och man kan e-bokhandla på sidan www.sfbok.se.

För övrigt känns det lite onödigt att tala om böcker och bibliotek just den här helgen. Helst skulle man vilja att det var bok- och biblioteksmässa året runt. Och inte bara i Göteborg!)

Mats Myrstener

barnstund-biblioteket_2

Visst läser pojkar böcker!

På Svensk biblioteksförenings biblioteksdagar i Umeå handlade några seminarier om pojkars läsning. Det som leddes av Kulturrådet var ganska ljumt och intetsägande, men mer handfast var det som hölls av biblioteket i Pajala.

Där har biblioteket närmat sig pojkarna – många väldigt väldigt macho – genom deras största intresse i Norrbotten: jakten. För att bli jägare måste man ta jaktlicens, och för att ta jaktlicens måste man kunna läsa (det ingår en teoretisk del också). Man drog de unga jägarna till biblioteket för vidare studier, och se – de upptäckte en helt ny värld och började snart läsa böcker hej vilt. Även högt – för varandra.

Inte nog med det – de drog också med sig sina fäder, som upptäckte att det fanns jägartidningar på biblioteket som man fick läsa helt gratis. Det hade dom ju ingen aaaaning om!

En solskenshistoria som det ligger mycket arbete bakom vilket föredragshållarna kunde intyga: det är en ordentlig backe av misstro man måste komma över innan resultatet nås. Nu går de unga jägarna gärna in i biblioteket, kokar själva kaffe, och botaniserar bland hyllorna.

Den här typen av samarbete förekommer säkert bland många av våra kommuner. Exemplet från Pajala motsäger med råge den dåliga stämpel pojkars läsning fått. Kanske för att vi inte riktigt begriper dess komplexitet?

Annsofi Lindberg

Läshjälp på biblioteket

Lyckligtvis finns idag en rad tekniska hjälpmedel som möjliggör studier för funktionshindrade. Det finns även en relativt god medvetenhet kring hur dessa problem påverkar möjligheten skaffa sig en yrkesutbildning och ett fullvärdigt liv. Men trots den dokumenterade betydelsen av att kunna tillgodose de funktionshindrades behov ville alliansens politiker i Stockholms län så sent som i somras dra in på resurserna för skolbarn med dessa diagnoser men efter en mängd protester från föräldrar och rapportering i media bestämdes till slut att barnen skulle få behålla sina bidrag och få en anpassad skolgång.

En viktig åtgärd för att tillgodose de funktionshindrades behov är att skolor och lärosäten har samordnare, speciallärare och studievägledare. Ytterligare en yrkesgrupp som aktivt arbetar med att göra det möjligt för de funktionshindrade att tillägna sig kunskap och utveckla språklig förmåga är bibliotekarierna. Biblioteken har på flertalet universitet och högskolor ett övergripande ansvar för att tillgodose behov som skapas i samband med kognitiva funktionsnedsättningar. Förutom diagnosen dyslexi finns även personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som Aspbergers syndrom och ADHD, dvs funktionshinder som påverkar hjärnans sätt att hantera information samt kommunicera med andra människor. I bibliotekarieutbildningen trycker man gärna på läsfrämjande åtgärder i samband med folkbibliotek, men även inom universitetsvärlden är den rent praktiska läshjälpen till t.ex. dyslektiker, ett tidskrävande arbete som omfattar allt mer kunskap från bibliotekarierna men tyvärr inte tas på fullt allvar av politiker, och inte heller av alla bibliotekarier. Den här typen av läshjälp kräver tid och resurser, speciella bidrag behövs, och borde budgeteras.  

En rad studier visar att i ett längre perspektiv är besparingar i utbildningen en dyr lösning eftersom möjligheten för funktionshindrade personer att skaffa utbildning och jobb därmed minskar drastiskt.

Annsofi Lindberg

http://www.studeramedfunktionshinder.nu/

http://www.1177.se/Regler-och-rattigheter/Hjalpmedel-och-samhallsstod-om-man-har-funktionsnedsattningar/

Sök på ”funktionshinder och bibliotek”.

 

Läsfrämjeri hursa?

Med femton miljoner som Liljeroth gav

Läsfrämjeri, läsfrämjera

För att läsa för livet, det är ju så bra

Läsfrämjeri, hursa?

Men hur ska det göras, och vem skall det nå?

Vem gör det? Det ordnar sig, det måste gå!

Läsfrämjeri, läsfrämjera

Läsfrämjeri, hurra!

”Att politiskt ta sig an att främja läsandet av skön- och facklitteratur är ingen lätt sak- En så vag och svårgripbar uppgift leder ofta till improvisationer, regionala avvikelser och hänsynstagande till den mängd olika aktörer som på ett eller annat sätt är inblandade i det vi kallar Litteraturen.”

Så skriver DN:s kulturredaktör Jonas Thente i en kommentar till kulturministerns utspel om ökade bidrag till läsförståelse, läskunnighet, läsförmåga och läsfrämjande (kärt barn har många namn). ”Vägbibliotek” nämns, men då glömmer väl Liljeroth att hon för ett år sedan skar bort det statliga bidraget till LO:s satsning på vägkrogsbibliotek? Öronmärkta pengar till studieförbunden kritiseras också av de berörda. För det är också pengar som redan försvunnit i minskade bidrag till folkhögskolor och studieförbund. Man tar med den ena handen och ger med den andra således. Slutresultat: Plus minus noll.

När jag hade mitt första vikariat i Gävle 1983, i förorten Sätra så imponerades jag av filialföreståndaren Conny Persson. Hans ambition var att kartlägga ALLA invånare i stadsdelen, socialt och ekonomiskt och etniskt, och sedan med bibliotekets utbud få alla invånarna att komma till biblioteket åtminstone en gång om året. Det kallar jag ambitioner! Alla skulle med, ingen lämnas utanför.

Då kallades det ”uppsökande verksamhet”, det att lämna bibliotekets trygga bokhyllor och bege sig ut i djungeln av arbetsplatser, ålderdomshem, daghem och fritidsgårdar. Haninge kommun där jag praktiserade hade mycket stora ambitioner, man hade en musikbibliotekarie, en ungdomsbibliotekarie, en bibliotekarie som bara sysslade med uppsökande verksamhet, en PR-bibliotekarie, en arbetsplatsbibliotekarie osv. Sen gick kommunens bostadsföretag i konkurs, kommunen fick en ny politisk ledning, och bibliotekets storslagna visioner smälte bort som is på våren.

Biblioteken skulle helst vara ”kulturhus” då, jag minns att jag som sjukhusbibliotekarie även fick låna ut konst, vilket kunde ha sina sidor. När besparingarna inleddes, i slutet på 1980-talet blev bibliotekariernas stridsrop ”åter till boken”. Nu var det böcker man skulle syssla med, inget annat. Och den uppsökande verksamheten, kontakten med yttervärlden, den försvann mer och mer.

Idag skall biblioteket, med minskade resurser, göra lika mycket och dessutom ännu mer. En kollega i Norrland berättade att biblioteket där också var turistbyrå och yrkesvägledning för ungdomar, efter inspiration från USA. Men någon extra personal anställdes inte.

En annan kollega berättade hur man bokstavligt talat gick på knäna. Mest tid tog högskolestudenterna med sina långa listor med akademisk litteratur, ofta ofullständigt ifyllda, som skulle fjärrlånas. Tjänsten som bibliotekschef utlystes flera gånger, utan att få några sökande. Det var, säger han ”en hopplös uppgift”. Sjukskrivningsfrekvensen hos bibliotekarierna var ovanligt hög.

Nu får biblioteket alltså ännu en ny uppgift, som egentligen skulle skötas av skolan. Eller ny? Folkbiblioteken har väl ALLTID arbetat läsfrämjande? Är det inte en av hörnpelarna i yrkesrollen? Kalla det sedan läscoach, läspedagog, lästerapeut, läsfrämjare, eller det nya fina ordet ”läsambassadör” (varav det bara finns en i hela landet, så det borde vara något riktigt fint). Borde inte en av huvuduppgifterna för denna läsambassadör vara att samordna alla dessa improviserade plåster och lapptäcken som produceras i kommunerna?

Den riktigt knepiga uppgiften, som den nya läsambassadören Johanna Lindbäck formulerar, är: ”Pojkarna ser att läsning inte är något som män ägnar sig åt, det är där problemet ligger”.

Radioteaterchefen Stina Oscarson uttryckte det mera brutalt, på ett av mässans seminarier på torsdagen: Regeringens kulturpolitik är ett ”spackel för en redan havererad kulturpolitik”. Och så är det ju: Det är oerhört svårt att bygga upp något som raserats under så många år. Det är lätt att förskingra ett bibliotek, men nästan omöjligt att bygga upp ett nytt, lika bra.

Läsfrämjeri, hurra!

Mats Myrstener