Kategoriarkiv: läsfrämjande

Om lästid

Text och illustration: Eleonor Pavlov

Jag får alltid dåligt samvete när jag läser på arbetstid. Det spelar ingen roll att det är lite att göra, eller att jag läser något som jag ska använda på jobbet, det känns ändå som att jag inte jobbar på riktigt. 

Bibliotek är mer än bara böcker, men böcker är fortfarande en stor del av vardagen på de allra flesta bibliotek. Själv arbetar jag med inköp av barnböcker på folkbibliotek. Rent teoretiskt skulle jag kunna sköta det jobbet utan att ens se en fysisk bok. Men jag vill påstå att jag skulle göra ett betydligt sämre jobb om jag inte åtminstone tittade på böckerna som jag köper in.

Självklart kan jag inte läsa alla böcker som jag köper. Jag köper in mer än 1000 titlar om året och det säger sig självt att det är omöjligt. Dessutom har jag intresse för böcker utanför mina inköpsområden och vill gärna hinna läsa lite för nöjes skull också. 

Men mycket av det jag läser är faktiskt egentligen jobbläsning. Jag läser för att kunna bokprata, för att kunna tipsa kollegor, för att se om jag vill komplettera med fler exemplar och så vidare. Det är svårt att göra om jag inte läser böckerna.

Person som läser en bok.

”Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.”

Men ändå sitter jag där med dåligt samvete när jag läser på arbetstid.

En kollega till mig berättade att hen hade åkt tåg tillsammans med en vän som arbetade som jurist. Så fort juristen kollade sina mejl eller läste något kopplat till jobbet sattes taxametern igång, medan kollegan läste sin bok utan att få en krona för det.

Att få ersättning för varenda lästimme är så klart en utopi, men det är viktigt att fundera kring detta att vi faktiskt arbetar utan lön, i vissa fall i ganska stor utsträckning. Och även om vi läser böcker som ligger utanför vårt egentliga arbetsområde har vi ofta användning även för detta i vårt jobb. Jag kanske hoppar in i vuxendisken för något pass och behöver kunna tipsa om en bra vuxenbok, jag kanske har läst den perfekta boken till kollegans bokcirkel eller kan tipsa om en författare som skulle passa till en programserie.

”Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?”

Och helt ärligt, hur bra skulle biblioteksverksamheten bli om ingen i personalen någonsin läste en bok?

Ändå är det inte självklart att vi har ”lästid”, möjlighet att kunna läsa på arbetstid. Vissa har det, många har det inte, och ingen har så mycket att det motsvarar tiden som vi faktiskt lägger ner på att läsa. De av oss som har lästid har dessutom inte alltid möjlighet att ta ut den. Det finns alltid något annat som måste prioriteras.

Att arbeta med något som också är ens intresse kan vara klurigt. Gränsen mellan arbete och fritid är inte alltid skarp. Det händer att jag läser artiklar om bibliotekspolitik när jag är ledig. Jag skriver upp titlar på böcker som jag vill köpa in till jobbet. Och jag läser. 

Det kan tyckas som en struntsak. Det går att – som många chefer gör – sucka och säga att det väl måste finnas viktigare saker att prata om. Men när välfärden monteras ner, när det skärs i bibliotekens budgetar, när vi blir färre som ska göra mer, då är det viktigare än någonsin att utföra arbetet på just arbetstid. Vi ska inte täcka upp för minskade resurser. Vi ska inte göra arbete som vi inte får betalt för.

Kämpa för lästiden och se till att ta ut den. Och ha inte dåligt samvete för att du tar en läspaus ibland. För även om ett av dina fritidsintressen är läsning så kan det också vara en arbetsuppgift.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Till den tryckta bokens försvar

Ju äldre jag blir, desto mer tror jag på den tryckta boken. För läsförståelse, läsbarhet, allmänbildning, omvärldsförståelse, och självinsikt. Jag ska förklara varför.

Valfrid Palmgren var kvinnan som lanserade den moderna amerikanska idén om folkbibliotek med öppna hyllor, samhällsägda, med gratis utlåning. Hon propagerade ständigt (hon dog 1967, 90 år gammal) för bokens och läsningens värde. För folkbildare av hennes generation fanns det inga problem som inte en god bok kunde lösa, om det så gällde kriminalitet, social oro eller ökade klassklyftor.

Tiderna har förändrats sedan dess, men grundtankarna finns kvar i 2013 års bibliotekslag. Biblioteken ska främja litteratur och läsning, men också ”bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”. Lite längre ned i lagtexten påpekas på nytt att folkbiblioteken ska ”särskilt främja läsning och tillgång till litteratur”. Varje kommun ska ha (minst ett) bibliotek, och en särskild biblioteksplan. Men precis som när det gäller skolan så vet vi att detta tummas på: många kommuner har bara ett bibliotek, och bara hälften av Sveriges kommuner har en giltig biblioteksplan.

I den bästa av världar hade både skola och bibliotek fortfarande varit ett statligt ansvarsområde. I den bästa av världar hade biblioteken lagt huvuddelen av sina resurser på bokinköp och läsfrämjande. Varje skola skulle ha ett fungerande bibliotek, integrerat i undervisningen, med översyn av utbildad personal. Men vi lever inte i den bästa av världar, och kommer kanske aldrig att nå dithän.

När jag var ung på 1960-talet såg nästan alla bibliotek likadana ut. Böckerna var ordnade efter ett visst system och var lätta att hitta. Personal fanns tillgänglig som hjälpte en osäker skolelev fram till rätt hylla. Idag ser biblioteken mycket olika ut i olika kommuner (också kvalitetsmässigt) och deras verksamheter kan variera stort. Avsaknaden av nationella riktlinjer är stor. Kampen om fritiden har blivit allt tuffare. Den tryckta boken lever ett farligt liv och kringgärdas allt mer av andra media.

I den hypermoderna tidsåldern, den som filosofen Zygmunt Baumann skrivit så mycket om, tror man till skillnad mot vad Valfrid Palmgren trodde, att den tekniska utvecklingen ska frälsa världen. Istället för att anställa mer personal på biblioteket så satsar man på klatschiga hemsidor på nätet, gärna kombinerat med ”meröppet”, det vill säga öppet utan personal. Det är att göra det bästa av en ansträngd situation, men på fel sätt enligt mig.

Jag är fortfarande övertygad om att det är den tryckta boken som kan frälsa människan. Att få möjlighet att sitta med en bok i en lugn vrå, ensam och koncentrerad, tror jag gynnar den moderna rastlösa människan. Förpackningen är genialisk, en pocketbok kostar inte mer än ett supermeal på Macdonalds. Den kan läsas över hela Sverige, även där mobilen inte har någon täckning. Det leder inte minst till den viktiga ”självbildning” som den socialdemokratiske folkbildaren Oscar Olsson talade så varmt för.

Idag sjunker utlånen av tryckta böcker på biblioteken, stadigt sedan 1980-talet. Bokförsäljningen håller ganska jämn nivå, tack vare försäljningen på nätet. Allt fler ungdomar går ut skolan utan att kunna läsa och förstå en längre text. Jag tror inte att den tekniska utvecklingen kan hindra detta. Men mer personal på biblioteken, i samverkan med skolan, kan vara en lösning som statens utredare Erik Fichtelius och Kungliga biblioteket kan fundera på.

Och inriktningen bör vara på litteratur- och läsfrämjande. Det räcker långt. ”Var bibliotek, det räcker”, har en kollega till mig, Ingrid Atlestam, sagt. Om inte så får vi ett ännu större klassegregerat litterärt samhälle där några få kan läsa och förstå komplicerad text, några läsa bara kortfattad kvällstidningstext, och resten i värsta fall bara kan sms:a och läsa korta inlägg på sociala medier.

Själv lärde jag mig läsa genom Frisco Kid, en seriefigur i 1960-talets dagstidningar. Jag konsumerade barnböcker, kiosklitteratur, tidningar, seriemagasin, läromedel, romaner och fackböcker. Men boken var grunden i läsprocessen. Läsningen var en stegvis trappa, där man mödosamt klättrade, ett steg i taget. Det är en komplicerad process som tar tid. Man klarar den inte utan hjälp av utomstående och stor tro på sig själv. Läsningen är i mångt och mycket en kollektiv process. Den är livsavgörande och kan till och med rädda liv.

Därför är det dags att se under allmänna, till intet förpliktande, floskler om hur ”viktigt det är att läsa”, och fördjupa diskussionen. Det borde genomsyra både diskussionerna i Almedalen, och på den kommande Bok- och biblioteksmässan.

Mats Myrstener

 

Södermalmsmodellen

I tidningen Södermalmsnytt – var annars? – läser jag om lässtimulans för förskolebarn, som i Stockholm nu går under namnet Södermalmsmodellen. Katrin Forsmark på Nicolaigården intervjuas, hon är läsombud med ansvar att få upp intresset för läsning, böcker och berättande bland barnen.

På Södermalms sextio kommunala förskolor samlar hon alla läsombuden till studiecirklar och föreläsningar om barn och böcker, i samarbete med Stockholms stadsbibliotek. Man startar med femåringarna, och alla ska involveras.

-Det blev ett redskap för oss att göra mer än bara läsa, säger Katrin Forsmark. Vi pratade om böckerna, vad som är bra och dåligt, vilka böcker barnen gillade bäst och vilken typ av böcker vi skulle låna. Just att barnen fick rösta gjorde att de kände att det var viktigt och spännande.

Man har gjort teater, dramatiserat böckerna, använt surfplattor, byggt landskap med lerfigurer, och man besöker biblioteket ofta.

-Att sextio förskolor satsar så här tillsammans, att läsning hamnar på agendan på alla möten och att alla chefer varit involverade, det har varit en enorm skjuts som verkligen gett resultat, säger Agneta Forsberg på förskoleavdelningen på Södermalms stadsdelsförvaltning.

I marginalen på tidningssidan frågar man fem Södermalmsbor när de läste en bok senast? Fyra läser faktiskt varje dag! Kan det vara den fysiska närheten till bibliotek och bokhandel som spelar roll? Eller något annat?

(Sedan läser jag att Science fiction-bokhandeln i Gamla stan, en av Sveriges få så vitt jag vet, i år firar trettio år i samma lokal.  Firandet kulminerade faktiskt i augusti läser jag, men det kan vara värt att kolla in hemsidan www.sfbok30.se. Bokhandeln finns även i Göteborg och Malmö, och man kan e-bokhandla på sidan www.sfbok.se.

För övrigt känns det lite onödigt att tala om böcker och bibliotek just den här helgen. Helst skulle man vilja att det var bok- och biblioteksmässa året runt. Och inte bara i Göteborg!)

Mats Myrstener

barnstund-biblioteket_2

Visst läser pojkar böcker!

På Svensk biblioteksförenings biblioteksdagar i Umeå handlade några seminarier om pojkars läsning. Det som leddes av Kulturrådet var ganska ljumt och intetsägande, men mer handfast var det som hölls av biblioteket i Pajala.

Där har biblioteket närmat sig pojkarna – många väldigt väldigt macho – genom deras största intresse i Norrbotten: jakten. För att bli jägare måste man ta jaktlicens, och för att ta jaktlicens måste man kunna läsa (det ingår en teoretisk del också). Man drog de unga jägarna till biblioteket för vidare studier, och se – de upptäckte en helt ny värld och började snart läsa böcker hej vilt. Även högt – för varandra.

Inte nog med det – de drog också med sig sina fäder, som upptäckte att det fanns jägartidningar på biblioteket som man fick läsa helt gratis. Det hade dom ju ingen aaaaning om!

En solskenshistoria som det ligger mycket arbete bakom vilket föredragshållarna kunde intyga: det är en ordentlig backe av misstro man måste komma över innan resultatet nås. Nu går de unga jägarna gärna in i biblioteket, kokar själva kaffe, och botaniserar bland hyllorna.

Den här typen av samarbete förekommer säkert bland många av våra kommuner. Exemplet från Pajala motsäger med råge den dåliga stämpel pojkars läsning fått. Kanske för att vi inte riktigt begriper dess komplexitet?

Annsofi Lindberg

Läshjälp på biblioteket

Lyckligtvis finns idag en rad tekniska hjälpmedel som möjliggör studier för funktionshindrade. Det finns även en relativt god medvetenhet kring hur dessa problem påverkar möjligheten skaffa sig en yrkesutbildning och ett fullvärdigt liv. Men trots den dokumenterade betydelsen av att kunna tillgodose de funktionshindrades behov ville alliansens politiker i Stockholms län så sent som i somras dra in på resurserna för skolbarn med dessa diagnoser men efter en mängd protester från föräldrar och rapportering i media bestämdes till slut att barnen skulle få behålla sina bidrag och få en anpassad skolgång.

En viktig åtgärd för att tillgodose de funktionshindrades behov är att skolor och lärosäten har samordnare, speciallärare och studievägledare. Ytterligare en yrkesgrupp som aktivt arbetar med att göra det möjligt för de funktionshindrade att tillägna sig kunskap och utveckla språklig förmåga är bibliotekarierna. Biblioteken har på flertalet universitet och högskolor ett övergripande ansvar för att tillgodose behov som skapas i samband med kognitiva funktionsnedsättningar. Förutom diagnosen dyslexi finns även personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som Aspbergers syndrom och ADHD, dvs funktionshinder som påverkar hjärnans sätt att hantera information samt kommunicera med andra människor. I bibliotekarieutbildningen trycker man gärna på läsfrämjande åtgärder i samband med folkbibliotek, men även inom universitetsvärlden är den rent praktiska läshjälpen till t.ex. dyslektiker, ett tidskrävande arbete som omfattar allt mer kunskap från bibliotekarierna men tyvärr inte tas på fullt allvar av politiker, och inte heller av alla bibliotekarier. Den här typen av läshjälp kräver tid och resurser, speciella bidrag behövs, och borde budgeteras.  

En rad studier visar att i ett längre perspektiv är besparingar i utbildningen en dyr lösning eftersom möjligheten för funktionshindrade personer att skaffa utbildning och jobb därmed minskar drastiskt.

Annsofi Lindberg

http://www.studeramedfunktionshinder.nu/

http://www.1177.se/Regler-och-rattigheter/Hjalpmedel-och-samhallsstod-om-man-har-funktionsnedsattningar/

Sök på ”funktionshinder och bibliotek”.