Kategoriarkiv: Landsorganisationen LO

Det är synd om Bergslagen

Det är synd om Bergslagen. Först gick popfestivalen Peace & Love i Borlänge i konkurs, och nu läggs arbetarrörelsens äldsta folkhögskola i Brunnsvik ner. Arbetarrörelsens arkivs filial i Grängesberg försvinner 2015, och ett företag som sysslande med filmrestaurering har också lagts ner. (Folkhögskolan fortsätter till namnet, med kurser i Borlänge, Häggvik och Sollentuna.)

De svenska folkhögskolorna, som funnits sedan mitten av 1800-talet (då var de knutna till landsbygden och utbildade framförallt ungdomar från bondesamhället som bara gått sex år folkskola) drabbas hårt när glesbygden avfolkas. Och ”glesbygd”, då talar vi i Brunnsviks fall om ett samhälle bara 20 mil från Stockholm. Men det räcker. Folkhögskolor som ligger närmare Stockholm har lättare att finna elever. De gamla internatskolorna ute i landet är ofta för dyra att hålla i drift idag.

Bildningsförbund som ABF har också ekonomiska problem. Det stora tappet av medlemmar har fortsatt att rasa sedan den borgerliga regeringen tog makten 2006. Det är svårt att propagera för studiecirklar i konkurrens med TV, radio och Internet, och den kroppskultur och individualism som vuxit sig stark som en del i den moderata strukturomvandlingen av Sverige. De humanistiska och konstnärliga ämnena i skolan premieras inte heller och väljs ofta bort av elever som bara kämpar för höga betyg . Det missgynnar också en skola som Brunnsvik.

Min lärare på BHS, Åke Åberg, brukade säga att folkbiblioteken och folkbildningsorganisationerna slutade samarbeta på 1980-talet, en anledning var att organisationer som ABF slutade att arbeta med böcker, för att istället ägna sig åt kompendier och praktiskt inriktade kurser som korgflätning och folkdans. Det var säkert ett tecken i tiden, kulturbegreppet vidgades och kom tillslut att innehålla allt mellan himmel och jord.

Redan när BiS gav ut antologin ”Boken åter i centrum”, om folkbildning och folkbibliotek i samverkan 1983, var utvecklingen på gång. Idag har begrepp som ”bildning” och ”folkbildning” fallit i vanrykte och ses som lite suspekta. Och nu när bokcirklar blivit allt populärare  så verkar studieförbund som ABF ha missat det tåget också, trots att man ju var med och introducerade studiecirklar i Sverige. Istället har många gamla Folkets hus kunnat överleva som kulturhus med mycket brokig verksamhet, där man bl.a. satsat på bio, bingo och direktsända operaföreställningar på storbildsskärm.

Legendariska bibliotekschefer som Sigurd Möhlenbrock i Göteborg och Ulf Dittmer i Stockholm hade starka rötter inom den gamla folkbildningen, så även förre kulturministern Bengt Göransson. Men det var då det.

Brunnsvik hade nog kunnat bli en viktig aktör för att utbilda invandrare och flyktingar, och ungdomar som av olika anledningar fallit genom utbildningssystemen. Men varken stat, kommun eller fackföreningsrörelse verkar intresserade. Kanske ligger det geografiska läget helt enkelt Brunnsvik i fatet? Bristen på engagemang från huvudägarna LO och ABF är tydlig. LO har stora problem med medlemsrekryteringen och försöker liksom staten spara sig ur krisen. Med känt resultat.

Det måste väl ändå finnas något mellan utbildning och underhållning för en organisation som ABF att ägna sig åt, även utanför storstäderna? Arbetarrörelsen har ett historiskt arv att förvalta, som nu försvinner när Brunnsvik säljs till högstbjudande. Det fantastiska biblioteket (”Bokstugan”) som i många år sköttes av eldsjälen Christina Garbergs-Gunn, stoppas nu ner i lådor, och fraktas till Ludvika för en osäker framtid. Hela lokalen, som en mötesplats för kulturlivet i Bergslagen, försvinner. Hur många författare och socialdemokratiska politiker och förtroendevalda som gått på Brunnsvik är oöverskådligt, så nog lämnar skolan ett tomrum efter sig, ungefär som när man la ner tidningen Arbetet, eller sålde Tidens förlag.

Det där med kultur och arbetarrörelse verkar inte vara en så lyckad kombination.

Mats Myrstener

Aftonbladets Ingvar Persson minns sitt Brunnsvik.

Bild

Den enda vägens bibliotekspolitik

Det är journalisten Martin Aagard i gårdagens (27/10) Aftonbladet kultur som berömmer Expressens granskning av skolbibliotekens standard och nedmontering. Men han konstaterar också mycket riktigt att skolbarns läsvanor grundläggs i hemmet.

Därför är det skandal (men ganska symptomatiskt) att regeringen dragit in alla pengar till det som förr kallades ”Kultur i arbetslivet”. Däribland bidragen till de populära s.k. vägkrogsbiblioteken, vars målgrupp inte minst kom från LO. Inte heller inom LO tycker man det är värt att slösa med kulturpengarna, så vägkrogarnas bibliotek drivs vidare av idealister och entusiaster. Aftonbladet Kultur har adopterat ett av dessa, i Töre utanför Kalix. ”Det är en skam” skriver Aagard, ”att läsfrämjande åtgärder 2011 måste bedrivas på samma sätt som biblioteksentusiasterna gjorde på 1800-talet”.

Snart blir det kanske så att vi som vill ha kvar våra gamla bibliotek måste hjälpa dom med att ragga böcker och annan media, ungefär som vi i BiS stöder bibliotek i Sydafrika och Västsahara. Så blir det naturligtvis när stat och kommun drar sig undan sitt ansvar. Vi blir en nation av boklösa, utan minne, utan historia.

Med tanke på regeringens dokumenterat bristfälliga historiekunskaper, och sossebossens Juholt slarvande med fakta, kanske man kunde uppmana sagda beslutsfattare att ta en tur till biblioteket för att läsa på. Så länge det finns kvar.

Mats Myrstener