Nu när jag snart går in i ett stadium av ”ex-bibliotekarie” (och tänker då på den klassiska Monthy Python-sketchen) så blir kvällarna i TV-soffan allt vanligare och allt mer efterlängtade. Jag tänker t.ex. på ”Allt för Sverige”:  visst är det underbart att se dessa fantastiska svenskamerikaner som bara älskar Sverige, kanske ett Sverige som bara finns i deras fantasi, men ändå? Vår inneboende film- och genusvetare Dagmar från Tyskland  älskar också Sverige. precis som de flyktingar som i vårt land får möjligheten att skapa sig ett nytt liv. Ändå ser jag själv mest de negativa sidorna av ett samhälle jag egentligen borde älska och tycka om. Det blir lätt så när man växte upp på 1960- och 1970-talet då problemen i Sverige var mindre (eller var det bara jag som var yngre?), allt var långsammare och mindre tekniskt,  snödrivorna var högre, motståndet var mer organiserat, framtiden ljusare, och vänsterkrafterna satte dagordningen? Idag känner jag mig mest som den bortglömde norske poeten Sigbjörn Obstfelder, han som tyckte han var född på ”feil klode”, dvs fel planet ungefär. Å andra sidan – det finns väl inte så många andra planeter som är beboeliga? Kanske därför jag älskar sagor som Sagan om Ringen, eller Star Wars? Verklighetsflykten i litteratur och film ska inte underskattas. Musikens förmåga att lugna sinnet och få det att meditera. Men också att ställa obekväma frågor som man kan göra i teater och bildkonst.

Årets upplaga av ”Stjärnorna på Slottet” var i vilket fall det bästa hittills, och det blir som Özz Nujjen sa i sista avsnittet, svårt att slå i framtiden. Kanske bortsett från Helena Bergström så var det fyra fantastiska karaktärer som verkligen försökte slå varandra i tunga uppväxtminnen, där konst och kultur säkert räddade några av dem från ett betydligt vanskligare och tristare liv.

Det var också fyra livsberättelser som visade på alla olika sidor av dagens liv i Sverige. Flykting- och invandrarproblematik, våld mot barn och vuxna och inte minst av vuxna, hbtq-frågor, och kvinnors och mäns eviga problem med att få ihop det s.k. ”livspusslet”. Bara det att Harriet Andersson så tydligt berättade om hur hon aldrig velat föda barn och när hon väl gjorde det, inte kunde förmå sig att älska sin dotter. Det sas många fler saker som fick de fem på slottet att börja gråta, t.ex. när Özz Nujjen i programmet iscensatte sin familjs flykt från det belägrade Kurdistan, mitt i kolmörka natten, över ett fält som var pepprat med minor. Helena Bergström började gråta, och det är förståeligt. Harriet Andersson konstaterade i sin tur att hon haft många anledningar att gråta, men att hon oftast gjorde det i duschen – vatten som vatten, och man dämpar ljudet effektivt. I dagens Sverige finns många anledningar att gråta i duschen, inte minst för den allt sämre offentliga servicen, som effektivt monterats ner och sålts av till näringslivet (fråga sjukvården i Stockholm, tack för det Filippa Reinfeldt). Och skolans – och i förlängningen bibliotekens – problem med att producera goda resultat med allt mindre resurser (tack för det Jan Björklund, Lena Adelsohn Liljeroth och alla kommunpolitiker som aldrig besöker ett bibliotek).

Då blir det fantastiskt att se ett civilkurage som det journalisten Fredrik Önnevall visar. I ett land som översvämmar av uteliggare, psykiskt sjuka som inte får hjälp, tiggare och pseudorasister är det fantastiskt att se något sådant på TV (genomslaget, att problemet öppet debatteras). Mest förbannad blir man nog ändå på våra (icke-)politiker som låter allt detta ske med öppna ögon, bara för att man är så livrädd för fulordet ”skattehöjning”. Det gäller hela Europas framtid, och den känns just nu ganska så skakig.

Som tur är finns det fortfarande goda böcker att tillgå, just nu fördjupar jag mig i Arnaldur Indridasons Nätter i Reykjavik (som handlar om uteliggare för övrigt), den ghananske författaren Ayi Kwei Armah De vackra är ännu inte födda som är en bister uppgörelse med kolonialismen i Afrika (översättare är en annan ex-bibliotekarie och BiS-aktivist, Jan Ristarp), och Lasse Bergs oerhört folkbildande berättelse Gryning över Kalahari. Tänk att vi alla härstammar från några tusen afrikaner som utvandrade från Etiopien och Somalia, över det smala sundet mellan Djibouti och Jemen, för ca 80.000 år sedan.

Det är, om något, en tanke att bita i för Sverigedemokraterna och deras väljare?

Mats Myrstener