”Det är lätt att förstå kritikernas oro. I ett Europa där högerextrema och nationalistiska rörelser befinner sig på stark frammarsch bör vi vara särskilt vaksamma på vilka bilder som förmedlas i media och kultur. Samtidigt riskerar ett alltför ängsligt förhållningssätt att få förödande konsekvenser. Om öppenhet, dubbeltydighet och komplexitet är poetiska kvaliteter, är en dikt som inte går att missförstå helt enkelt ingen dikt. Och om den personliga subjektiva upplevelsen är det som utgör poesins kärna vore det ett allvarligt misstag att avkräva dikten representativitet. En sådan dikt blir politisk i meningen propagandistisk, en utveckling som nog ingen önskar sig. Lika alarmerande är ropen på självcensur ur ett politiskt perspektiv, då de utgör symptom på ett debattklimat där budskapen anpassas efter den minst reflekterande mottagaren.
Kanske kräver denna situation i sig en politisk lösning: Istället för att begära att dikten anpassar sig till en bedrövlig verklighet bör vi kräva av verkligheten att den lär sig hantera dikten. Ett samhälle som inte tål komplexa och motsägelsefulla budskap, som inte klarar provokation, förtjänar heller ingen poesi.”
(Naima Chahboun recenserar Yahya Hassans diktsamling ”Yahya Hassan”, övers. Johanne Lykke Holm, Norstedt, 2014, i Statsvetenskaplig tidskrift, 2014, nr 3.)
Uppmärksamma också nättidningen politiken.se (fyra nr per år ges ut på papper) som skriver populärt om politik och samhälle, och också innehåller många recensioner. Finns på nätet, tillsammans med databasen forskningen.se som uppmärksammar vetenskaplig forskning inom olika områden.
Detta är blogginlägg nr 1.247 av BiS-bloggen, som startade 2008, och idag har 1.647 följare. Gamla inlägg kan sökas i Arkiv, eller sökas på ämnesord. Gå med du med! Läs, skriv och bidra till debatten om kultur, politik och biblioteksverksamhet där du bor.
Mats Myrstener
BiS 