Kategorier
film kolonialism

Avatar – en kamp för allmänningar?

The world is nearly all parceled out, and what there is left of it is being divided up, conquered, and colonised. To think of these stars that you see overhead at night, these vast worlds which we can never reach.I would annext the planets if I could; I often think of that. It makes me sad to see them so clear and yet so far. /Cecil Rhodes

Nu när så Avatar släppts på DVD hamnar den snart på ditt lokala bibliotek. Jag själv tog mig i kragen och sent om sider såg jag filmen – nåt annat vore nästintill tjänstefel.

För er som inte vet vad den här science fiction-filmen handlar om kan jag sammanfatta filmen i korthet: ett gruvbolag har i nyimperialistisk anda etablerat sig på den skogsklädda månen Pandora men hamnar snabbt i konflikt med urinvånarna, de blå utomjordingarna Na’vi, som enbart slåss med pilbåge och kniv. I ett försök att få kontakt med Na’vi har forskare fått fram Avatar-projektet där människor kopplas samman med en avatar, en hybridkropp skapad av mänskliga och Na’vis gener. Människorna kan sedan kontrollera dessa avatarer med tanken. Marinkårssoldaten Jake Sully får i uppdrag att lära kännas urinvånarnas seder och traditioner (och i hemlighet spionera på deras försvar) genom sin avatar men när han förälskar sig i hövdingens dotter börjar han tvivla på företagets rätt att hänsynslöst exploatera Pandoras naturresurser. Således hamnar han på kollisionskurs med gruvbolaget och dess inhyrda legosoldater i form av marinkåren.

Ni som tänkt att se filmen ska sluta läsa här. Jag kommer i nedanstående text brutalt avslöja filmens vändningar och dess slut. Alltså – spoilervarning!

Jag tyckte att det var en underhållande film med en i mina ögon klar politisk underton. Det intressanta är att övergreppen på Pandora inte förklaras med hjälp av någon inneboende mänsklig ondska eller ngt liknande utan i en nyckelscen säger bolagets chef på plats att aktieägarna må tycka illa om dålig PR i form av mördade urinvånare men de tycker ännu sämre om ett dåligt bokslut. Imperialismen är ekonomiskt driven – huvudpersonen Jake Sully säger i en scen att marinkåren försvarar friheten hemma på Jorden men här skyddar de bolagets intressen.
Alltså – för att parafrasera Marx kan man säga att profiten är Moses och profeterna och några utrotade Na’vi är collateral damage. De står helt enkelt i vägen. Man kan se bolagets aktiviteter på Pandora som en jättelik inhägnadsrörelse där man försöker omvandla Na’vis naturliga allmänningar till privat egendom. Na’vis kamp blir således en kamp för sina naturliga allmänningar mot dess exploatering av kapitalistiska intressen.

Filmen igenom sitter jag och undrar hur f-n Na’vi, enbart beväpnade med pilbågar och knivar, ska kunna slå gruvbolagets legostyrkor som är beväpnade med luftskepp, kulsprutor och jättelika robotdräkter. Det känns smått otroligt men jag tänker att manusförfattaren säkert har ett ess i rockärmen. Tyvärr blir jag besviken. I den episka slutstriden när allt ställs på sin spets visar det sig att Na’vi, trots att de är många fler, massakreras av människornas vapen. När allt verkar vara förlorat kommer då vändpunkten – genom ett gudomligt ingripande. Plötsligt ingriper Pandoras djur på Na’vis sida och mosar gruvbolagets styrkor.

Jaha, tänker jag, blev det inte mer?
I min värld, som den inbitna materialist jag är, väntade jag mig något i stil med att gruvarbetarna skulle göra gemensam sak med Na’vi mot gruvledningen och legostyrkorna. Det hade varit mer realistiskt (materialistiskt) och betydligt mer hoppingivande.

Kristian Schultz

Kategorier
Förenta staterna Haiti jämställdhet kolonialism tredje världen

Klassbävning

I veckans nummer av Arbetaren finns en artikel som knyter an till mitt inlägg Haitis lidande. Den heter Jordbävning slår efter klass och pekar på hur olika följderna i själva Haiti blivit beroende på om man är rik eller fattig. De fattigas skjul faller ihop som korthus medan överklassområdet Petionville i Port-au-Prince kan ståta med öppna apotek och affärer fyllda med importerad ost och vin även efter katastrofen. Med hjälp av tidigare etablerade kontakter med utländska företag och myndigheter kan överklassen tillskansa sig en stor del av biståndet medan fattiga haitier fortfarande tvingas vänta på vård.

Här kan det vara dags att damma av det gamla 70-talsbegreppet ”klassbävning”. Hur en jordbävning drabbar efter klasstillhörighet, men också hur klyftorna mellan rika och fattiga kan öka efter en jordbävning.

-Hur bönder som efter en privatiseringsdriven, nyliberal chockpolitik tvingas in till städernas slum i jakt på en försörjningskälla och trängs ihop i undermåligt byggda hus – hus som lätt blir dödsfällor om det blir en jordbävning.

-Hur välbyggda överklassvillor på högre mark kan stå emot jordbävningar betydligt bättre än skjul eller dåligt byggda hus som trängs på bergssidor. Arbetaren citerar en bok av Mike Davis där han säger att ”[…] jordbävningar slår vanligtvis med kuslig träffsäkerhet mot undermåliga hem av tegel, lera eller betong”.

-Hur rika får ta del av biståndet utan problem medan fattiga får vänta på stöd av rädsla för ”plundring”. I Arbetaren-artikeln konstaterar den amerikanska TV-kanalen Democracy Now att biståndsgivarnas överdrivna krav på säkerhet i den haitiska staden Leogane (en stad där 80% av husen förstörts) medfört att drabbade får vänta på hjälp. Själva förstår de inte vad som är så riskabelt när de besöker staden utan menar att de drabbade haitierna visar anständighet och medmänsklighet trots sitt desperata läge.

Ska man sammanfatta kan man säga att alla är jämlika inför en jordbävning men vissa är mer jämlika än andra.

Stick nu till biblioteket och läs senaste numret av Arbetaren. När du ändå är i farten så låna Mike Davis bok Slum – Världens storstäder. Det vet jag att jag ska göra!

Kristian Schultz

Ps. För vidare läsning se Haiti’s Classquake av Jeb Sprague Ds.

Kategorier
Förenta staterna Haiti kolonialism tredje världen

Haitis lidande

I jordbävningens spår har världens blickar (tillfälligt) riktats mot det urfattiga Haiti. Stödgalor anordnas och pengar samlas in till de katastrofdrabbade haitierna. Det är så dags.

Problemet är bara att det riktigt upprörande inte är jordbävningen eller de hemska scener av våld och plundring av hjälpsändningar. Det började långt innan – något Peter Hallward påpekar i Aftonbladet för några dagar sedan. I en utmärkt artikel kallad Haiti – ett våldtaget land sparar han inte på krutet.

”Alldeles klart är dock att följderna [av jordbävningen] är resultatet av en mycket lång historia av medveten utsugning och översitteri. Haiti omtalas, närmast rutinartat, som ”det fattigaste landet på västra halvklotet”. Denna fattigdom är ett direkt arv av den kanske mest brutala koloniala exploatering som världen har sett, förenad med decennier av postkolonialt förtryck.”

Jordbävningen sker alltså inte i ett socioekonomiskt vakuum. Det är ingen slump att det fattiga Haiti drabbas så extremt hårt eller att det råder ett sådant tillstånd av misär att man slåss i ett allas krig mot alla för att få del av hjälpsändningarna. Jag hade gjort precis samma sak om jag upplevt vad haitierna upplevt.

USA med vänner har blandat sig i landets styre ända sedan den amerikanska ockupationen av landet 1915. Alla försök att på politisk väg upphäva fattigdomen och avskaffa misären har mötts med ovilja och våldsamma ingripanden (som kuppen mot Aristide 2004).

Sedan kom nyliberalismen som ett brev på posten med ett dråpslag mot det haitiska jordbruket, ett dråpslag som tvingade tiotusentals människor från deras jord och in till städernas miserabla kåkstäder. Hundratusentals människor bor nu i dessa slumområden. Det är inte konstigt att en jordbävning slår extra hårt mot dessa människor som inte har råd att bygga jordbävningssäkra hus (jämför med det rika Japans science fiction-höghus) eller att desperata matkravaller utbryter. Inga fungerande offentliga institutioner kan samordna hjälp i en infrastruktur som redan från början är under all kritik. Det är inget naturligt över detta utan ett resultat av ”decennier av nyliberal ”anpassning” och neoimperialistisk inblandning” (Hallward).

Det räcker inte med tillfällig nödhjälp bara för att det rullas dramatiska bilder på TV. Det krävs radikala åtgärder på en strukturell nivå, omfördelning av resurser från företag till befolkning och kamp mot nyliberalismens järngrepp, att haitierna tillåts bygga upp offentliga institutioner och en social rättvisa värd namnet. Inte ännu en stödgala.

Kristian Schultz

Kategorier
Forum för levande historia kapitalism kolonialism kommunism

Det fula k-ordet

SvD:s ledarskribent Claes Arvidsson retade upp mig i morse, han vill utvärdera Forum för levande historia, som han tycker ägnar alldeles för lite tid åt det fula k-ordet. Ni förstår nog vilket ord jag menar?
Jag kan tänka mig andra fula k-ord. Kapitalismens fördärvande av miljoner människoliv, i historisk tillbakablick, på osunda och hälsovidriga industrier runt om i världen. Kolonialismens mördande av miljoner människor i slavhandelns Afrika och Asien. Katolska kyrkans förföljelse och mord på kättare och folkmord på indianer i Sydamerika. Listan kan göras lång.
Men det var nog inte det Arvidsson menade?
Forum för levande historia ligger i Gamla stan i Stockholm och har ofta intressanta utställningar och ett trevligt bibliotek. Man har öppet hela veckan och tar emot många studiebesök från skolor. Det är väl värt ett besök.
Mats Myrstener