Kategori: klassamhället

Kategorier
bibliotek klassamhället klasskamp

Är bibliotekspersonal arbetare?

Kan man kalla bibliotekspersonal för arbetare? Ska vi närma oss denna fråga kan vi till en början tydligt se att personalen på folk-och skolbibliotek inte skapar mervärde. Vi producerar inga varor som sedan kan säljas för att generera vinst dvs. vi är inte produktiva i kapitalistisk mening. Däremot utför vi ett reproduktivt arbete – vi bidrar till skapandet av kompetent arbetskraft, till att den existerande arbetskraften kan reproduceras så att den kan gå till jobbet nästa dag genom att bidra med intellektuell stimulering och avkoppling som laddar batterierna.

Med andra ord är vi arbetare, om än ofta högutbildade med inflytande över vår arbetssituation och arbetande inom den offentliga sektorn, som utför en väldigt viktig uppgift även om vi inte producerar mervärde. Vi måste jobba för att överleva då vi inte har några samlade förmögenheter att leva av. Är det ett helt frivilligt val att arbeta för oss eller måste vi för att betala hyran och få mat på bordet (att sen biblioteksarbete är ett grymt givande arbete är en annan sak)? Nej. Att vi läser kulturdelen först i tidningen ändrar inte på detta faktum.

Om vi nu är (kultur)arbetare och tillhör den arbetande klassen (om än ett högutbildat skikt av denna – vanligen och i strikt marxistisk mening felaktigt kallad medelklassen) står vi i motsättning till samhällets andra klass, borgarklassen. Som med alla andra som arbetar vill man få oss att jobba så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Att det inte finns tillräckligt med personal på biblioteken är helt enkelt för att personal är en kostnad för arbetsköparen, ofta kommunen. Kan man dra in, drar man in för att säkra budgeten. Bättre att färre jobbar mer i ett högre tempo för en mindre kostnad. Vi däremot vill jobba i vår egen takt, ha tillräckligt med personal för att klara alla uppgifter utan stress och ha en bra lön. Härur uppstår en konflikt, en konflikt som det talas tyst om, där nävar knyts i fickorna men ingen vågar bli en bråkmakare och organisera sig och ställa krav (än). Denna konflikt är klasskamp helt enkelt.
Kristian Schultz

Kategorier
klassamhället valrörelsen

Det som göms i tö kommer upp i snö

Tak rasar in, tåg står still, ortopeden är överfull av brutna människor. Klimatet har bottenfrusit klimatdebatten, pga avsmältning som frös inne. Den blåfrusna alliansen kämpar för att även frysa löneutvecklingen och utanförskap har blivit till utfrysning.
Måtte tillräckligt många se rött, nu när det återigen är bevisat att ett jämlikt samhälle är bättre än ett med stora klyftor. Detta borde höja temperaturen, åtminstone i valdebatten, även om det inte är alliansens fel att tågen inte går, vilket sossarna hävdar!
Biblioteket är till för att överbrygga kunskaps- och informationsklyftor, för att ge alla en fri och jämlik tillgång, när ska alla insnöade politiker och andra makthavare fatta det?

Ingrid Atlestam

Kategorier
biblioteksanvändning bokhandel bokläsning klassamhället

Läsning – en klassfråga i juletid

Att bokläsning och biblioteksbesök är en klassfråga är väl ingen nyhet. I år köper folk dyra böcker i julklappar, enligt bokhandlarnas talesman Pär Svärdson, vd på adlibris.com. En historisk roman till pappa, en Herta Müller till mamma, ”och något av Martin Widmark till syrrans barn”. Ljudböcker i mp3-format är årets kioskvältare.
-Vid jul vill vi dock gärna ha något fysiskt som går att lägga under granen. Det är roligare att få en bok som man kan sitta och hålla i.
Samtidigt säljer adlibris bokklappar för 41 kronor, t.ex. Ann Eberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara leva”, eller Karin Fossums deckare ”Den onda viljan”.
41 kronor är väl ungefär vad en middag kostar hemmavid. Att folk från LO-kollektivet inte köper böcker beror nog inte på pengarna bara. Men är det så, då är biblioteket den sista utvägen. Den utmaningen borde alla kommuner anta.
Mats Myrstener
källa: metro.se

Kategorier
integration Internet klassamhället mångspråkighet Vad är ett folkbibliotek?

Klyftigt?

Folkbibliotekets uppdrag har alltid varit och bör fortsatt vara att minska och motverka klyftor vad gäller tillgång till kunskap och information. I dagens samhälle, med ökande klyftor, har folkbiblioteket två uppdrag vars fullföljande är avgörande för bibliotekets framtid, det handlar om ett vägval, att ställa upp för dem som riskerar att hamnar utanför eller att ge mer till dem som redan har.
Det gäller att förverkliga det mångspråkiga biblioteket, biblioteket som väg in i det svenska språket och samhället och biblioteket som en möjlighet att hålla kontakt med och vidareutveckla den kultur och det språk man fört med sig hit.
Den andra utmaningen är att motverka den digitala klyftan. Självklart är detta ett folkbiblioteksuppdrag. Min tioåriga erfarenhet av att anordna enkla datakurser på förortsbibliotek är att man måste börja ännu enklare än med Internet, faktum är att många aldrig suttit vid en dator och ännu mindre vid en skrivmaskin, det kan alltså inte var för elementärt. Vi har haft kö till kurserna i alla år och har vid det här laget gett flera tusen personer en första introduktion till windows, word och internet.
Studiecirklar är oftast inget alternativ, de är för dyra och går ofta för fort fram. Här måste folkbiblioteken ta sitt ansvar och ställa upp för dem som kan minst istället för detta ständiga strävande och blickande mot högskolevärlden och underhållningsnischen.
Back to basic innan det är för sent!

Ingrid Atlestam

Kategorier
klassamhället språk

Kampen om språket

Vilka ord man tillskriver olika problem eller grupper bär på en ideologisk laddning. Kallar man företaget där man jobbar för arbetsgivare eller arbetsköpare? Är nedskärningar reformer eller privatiseringar? Är alla politiska aktivister i Palestina frihetskämpar eller terrorister? Kallar vi bibliotekens besökare brukare eller kunder?

Det finns många exempel och det är viktigt att förstå språkets laddning – hur ens tal är del i en politisk kamp om hegemoni och utrymme. Att hur man formulerar sig är en liten pusselbit av något större. Därför är det väldigt viktigt att inom biblioteksvärlden mota den nyliberala diskursen i dörren. Vi ger inte service åt kunder i en ständig jakt på marknadsandelar. Vi måste våga vägra vara ett företag och istället föra fram biblioteket som en allmänning, som en demokratisk mötesplats där gratisprincipen råder och klassamhället motverkas. Och det kan börja med något så obetydligt som vad vi kallar våra besökare.

Kristian Schultz