Kategoriarkiv: klassamhället

Klass och bildning

Att begreppet klass inte bara har att göra med hur mycket pengar man tjänar vet väl varenda bibliotekarie. Bourdieu talar också om ”social kompetens” och ”kulturellt kapital”, något som blir allt viktigare på dagens slimmade arbetsmarknad. Idag måste man inte minst ha kunskap om det nya mångkulturella samhället för att kunna fungera i ett sådant.

Klass är ett ord som politiker sällan talar om. I mediadebatten hörs det allt mer, men politiker verkar ha väldigt svårt för det. Kanske anser man (som många socialdemokrater) att ”klassamhället” tillhör det förgångnas numera allt dammigare rekvisita, och att klassamhället försvann när folkhemmet och välfärden var utbyggd och färdig i början på 1980-talet. Kanske skäms man bara.

Att ett väl fungerande välfärdssamhälle snabbt kan raseras kan vi se på Nya Zeeland, som t.o.m. låg före Sverige i det hänseendet på 1970-talet. Sedan kom nya ekonomiska vindar med Milton Friedmans Chicagoskola, och Nya Zeeland omvandlades väldigt snabbt, och den offentliga sektorn privatiserades, låglöner infördes, och facklig verksamhet sågs som något negativt. Vindarna nådde också Sverige, introducerade i Sverige på 1980-talet av Kjell-Olof Feldt och hans ”grabbar” från Handelshögskolan: Klas Eklund, Björn Rosengren, Allan Larsson, Erik Åsbrink, Odd Engström.

Nu när klass är på väg tillbaka är det fortfarande ett pestsmittat ord. Ännu värre med ”bildning”. Att gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna hör utan tvekan dit. Och att inte veta vem Strindberg, Ibsen, Selma Lagerlöf, Dostojevskij, Freud eller Einstein är. Inte bara känna till namnen utan också veta vad de stod för. Politiker talar sällan om bildning (fast folkbildning en gång var ett socialdemokratiskt honnörsord), förmodligen för att de inte riktigt vet vad det är. Eller inte har.

Bildning handlar ju inte minst om att känna till sin omvärld, och att, på klassiskt manér, ”känna sig själv”. Känna sig själv som människa, och veta sina begränsningar. Det kallades ”humanism” när jag gick i skolan.

Utan språk och kunskaper ingen bildning. Den som inte får detta i hemmet har bara skolan kvar att lita på. Om skolan också misslyckas, vilket ofta förefaller vara fallet, återstår bara biblioteket. Många bibliotek ägnar sig idag (genom olika stödorganisationer) åt läxhjälp och det är bra. Det är en mycket konkret uppgift där man verkligen kan ”spela roll”.

Det är där biblioteket kommer ”in i bilden”, kan man säga. Det var ett uttryck som vår gamle lärare i litteraturvetenskap Olof Dixelius hatade. Det kunde bara användas i ämnen som konstvetenskap och film. Han var utan tvekan bildad, men så var han också pensionsmässig redan på 1970-talet. En av de sista universitetslärare som behärskade flytande latin och grekiska, som faktiskt var skolämnen på gymnasiet i Umeå, även om jag själv läste ”lättvarianten” allmän språkkunskap, som ingick i den humanistiska linje jag läste.

Olof Dixelius är idag borta, liksom latinet och grekiskan tror jag (och har ersatts av andra språk), och den humanistiska variant man kunde läsa på gymnasiet. Jag lärde mig mycket var våra ord och vårt språk kommer ifrån. Historia borde vara ett grundämne i skolan. Att vara ”bildad” är idag varken elitistiskt eller snobbigt, det är tvärtom en grundförutsättning för demokratin och för människans och samhällets utveckling. Det är inte bara färdigheter i hårda ämnen som naturvetenskap, medicin, teknik och matematik, utan lika viktigt som historia, samhällskunskap, kulturförståelse och läsfärdigheter.

Skolan och biblioteken är en nödvändighet, och hörde tidigare alltid ihop. Skolfrågorna kommer säkert att bli ett hett debattämne i kommande politiska val. Utbildningsministern (som alltid skyller på den flummiga ”socialdemokratiska skolan”) kommer att få det hett om öronen. Bättre en ”flumskola” där man faktiskt lärde sig något, än en Björklundskola där inte ens de högpresterande lär sig lika mycket som för åtta år sedan måhända?

Mats Myrstener

Om detta skriver idag i DN Qaisar Mahmood (ännu ej på webben)

Erotik och klass

ImageNu när Prideveckan går in på sista bullriga dagen, vi har den rakt utanför balkongen, så går både DN och SvD ut med rapporter om den nya litterära trenden, erotiska böcker. Den stora vågbrytaren sägs vara romanen Fifty shades of Grey, en lite mjukporrigare version av den sadomasochistiska franska klassikern Berättelsen om O som kom på svenska första gången 1968. Snart kommer Mr Grey i svensk översättning.

Det är väl gott och väl, men ingenstans nämns kopplingen mellan den erotiska litteraturen och samhällsklass, och att den nya trenden främst verkar rikta sig till medelklasskvinnor i övre medelåldern. Nå, det är ju folkbibliotekens främsta målgrupp, åtminstone sett över hela riket, så orsakssambandet verkar ju inte så konstigt. Och lätt blir det ju att hitta de nya romanerna när biblioteken genreindelar litteraturen, ”erotikhyllan” kommer alltså att växa väsentligt till hösten. Fast de nya erotiska romanerna är tydligen mest efterfrågade som e-böcker, av förklarliga skäl. Ett problem för den tryckta boken måhända. Jag minns med saknad när man alltid gick till Vnd-hyllan på biblioteket, och smygläste Fib-Aktuellt och Lektyr. Men det var ju förr i tiden, före Internet.

Själv underhåller jag mig just nu med Fältstudier i ukrainskt sex, av Oksana Zabuzjko, som visade sig vara en fantastiskt välskriven roman, med ett poetiskt och nervigt språk av högsta klass. Även den svenska Lacrimosa av Eva-Marie Liffner faller väl in i queergenren, och handlar bl.a. om Carl Jonas Love Almqvist och hans elev, den genusmässigt svårfångade Ros. En historiskt intressant och välskriven bok med väl fångade miljöer.

Mats Myrstener 

Vi lever i ett klassamhälle

Trettio procent av alla LO-medlemmar har inte råd att åka på semester, och har ingen sommarstuga, hörde jag på radionyheterna nyss. Den siffran har dessutom ökat under de senare åren med borgerligt styre.
Vi lever alltså i ett klassamhälle fortfarande, ett – låt oss kalla det – två-tredjedelssamhälle.
Och den som tiger, samtycker, eller?
För de som inte har någonstans att åka på sommaren (Stockholms kommun har t.ex. dragit in bidragen till populära kolonistugorna på Barnens ö) finns snart bara två icke-kommersiella alternativ – kyrkan och biblioteket – att gå till. Ett starkt argument för att biblioteket måste ha öppet även på sommaren!

Är bibliotekspersonal arbetare?

Kan man kalla bibliotekspersonal för arbetare?
Är det ens relevant?

Ska vi närma oss dessa frågor kan vi till en början tydligt se att personalen på folk-och skolbibliotek inte skapar mervärde. Vi producerar inga varor som sedan kan säljas för att generera vinst dvs. vi är inte produktiva i kapitalistisk mening. Däremot utför vi ett reproduktivt arbete – vi bidrar till skapandet av kompetent arbetskraft, till att den existerande arbetskraften kan reproduceras så att den kan gå till jobbet nästa dag genom att bidra med intellektuell stimulering och avkoppling som laddar batterierna. Med andra ord är vi arbetare, om än med olika grad av utbildning och inflytande över arbetssituationen beroende på om vi är assistenter eller bibliotekarier, som utför en väldigt viktig uppgift även om vi inte producerar mervärde.

Är det ett helt frivilligt val för oss att jobba? Nej. Att vi läser kulturdelen först i tidningen ändrar inte på detta faktum. Vi arbetar för att betala hyran, amortera lån och få mat på bordet (att sen biblioteksarbete är ett grymt givande arbete är en annan sak). Med andra ord måste vi jobba för att överleva då vi inte har några samlade förmögenheter att leva av och därmed inte kan leva av vårt ägande.

Om vi nu är (kultur)arbetare och tillhör den arbetande klassen (om än ett högutbildat skikt av denna – vanligen och i strikt marxistisk mening felaktigt kallad medelklassen) står vi i motsättning till samhällets andra klass, borgarklassen. Härur kommer relevansen för klassanalysen – är vi, biblioteksassistenter och bibliotekarier, del av den klass som har möjlighet att förändra samhället? Det är en viktig fråga att få svar på för att se vår roll som förändringskraft och vår styrkeposition. Om vi är (kultur)arbetare delar vi samma grundläggande intressen som hela klassen.

Som med alla andra som arbetar vill man få oss att jobba så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Att det inte finns tillräckligt med personal på biblioteken är helt enkelt för att personal är en kostnad för arbetsköparen, ofta kommunen. Kan man dra in, drar man in för att säkra budgeten. Bättre att färre jobbar mer i ett högre tempo för en mindre kostnad så att siffrorna går ihop. De reella konsekvenserna för oss som faktiskt jobbar ute i verksamheterna är sekundärt. Vi däremot vill jobba i vår egen takt, ha tillräckligt med personal för att klara alla uppgifter utan stress och ha en bra lön. Härur uppstår en konflikt, en konflikt som det talas tyst om, där nävar knyts i fickorna men ingen vågar bli en bråkmakare och aktivera sig och ställa krav (än). Denna konflikt är klasskamp. Helt enkelt.
Kristian Schultz

Hört i luren

”Small people”, småfolk? Ja, vad menade han egentligen?
När jag talade med min bror i Skellefteå i morse kom vi in på en av 60-talets skivhits, ”Simon Smith and his amazing dancing bear”, av Randy Newman, insjungen av Alan Price, från början organist i Animals (och den som nedtecknade House of the rising sun, en gitarrplågare för de som skulle lära sig spela detta stränginstrument).
Randy Newman, denne fantastiske låtskrivare, skrev också en sång som hette ”Short people”. Den handlade, tror jag, om ”trångsynta människor”. Men de som retades upp var en organisation i USA för ”kortväxta”, vilket inte är detsamma som ”dvärgar”.
Nog om detta. ”Småfolk” i Sverige var förr den vanlige enkle löntagaren, arbetaren, backstugsittaren, torparen, stataren, lantarbetaren. Det användes i politisk retorik, inte minst av socialdemokraterna, på 1940- och 1950-talet. Sen blev det ”folkhem”, alla var plötsligt lika mycket värda, och ordet ”arbetarklass” blev närmast ett fult tillmäle. Fortfarande är ”klass” något skribenter skyggar för (men det är på väg tillbaka).
Men småfolksbegreppet lever tydligen kvar, åtminstone inom näringslivet Och nog är ordet ”small people” en riktig klassmarkör. Inte minst i USA har det tagits illa upp, där är man mindre än här benägen att tala i klasstermer. Vår svenske BP-direktör råkade alltså ut för en språklig kulturkollision som han nog lär få äta upp så länge han lever. En verbal groda som knappast lär bli någon prinsessgemål, hur mycket sagans prinsessa än anstränger sig (för att anspela på dagens stora händelse!).
Mats Myrstener