Kategoriarkiv: klassamhället

Klass och bildning

Att begreppet klass inte bara har att göra med hur mycket pengar man tjänar vet väl varenda bibliotekarie. Bourdieu talar också om ”social kompetens” och ”kulturellt kapital”, något som blir allt viktigare på dagens slimmade arbetsmarknad. Idag måste man inte minst ha kunskap om det nya mångkulturella samhället för att kunna fungera i ett sådant.

Klass är ett ord som politiker sällan talar om. I mediadebatten hörs det allt mer, men politiker verkar ha väldigt svårt för det. Kanske anser man (som många socialdemokrater) att ”klassamhället” tillhör det förgångnas numera allt dammigare rekvisita, och att klassamhället försvann när folkhemmet och välfärden var utbyggd och färdig i början på 1980-talet. Kanske skäms man bara.

Att ett väl fungerande välfärdssamhälle snabbt kan raseras kan vi se på Nya Zeeland, som t.o.m. låg före Sverige i det hänseendet på 1970-talet. Sedan kom nya ekonomiska vindar med Milton Friedmans Chicagoskola, och Nya Zeeland omvandlades väldigt snabbt, och den offentliga sektorn privatiserades, låglöner infördes, och facklig verksamhet sågs som något negativt. Vindarna nådde också Sverige, introducerade i Sverige på 1980-talet av Kjell-Olof Feldt och hans ”grabbar” från Handelshögskolan: Klas Eklund, Björn Rosengren, Allan Larsson, Erik Åsbrink, Odd Engström.

Nu när klass är på väg tillbaka är det fortfarande ett pestsmittat ord. Ännu värre med ”bildning”. Att gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna hör utan tvekan dit. Och att inte veta vem Strindberg, Ibsen, Selma Lagerlöf, Dostojevskij, Freud eller Einstein är. Inte bara känna till namnen utan också veta vad de stod för. Politiker talar sällan om bildning (fast folkbildning en gång var ett socialdemokratiskt honnörsord), förmodligen för att de inte riktigt vet vad det är. Eller inte har.

Bildning handlar ju inte minst om att känna till sin omvärld, och att, på klassiskt manér, ”känna sig själv”. Känna sig själv som människa, och veta sina begränsningar. Det kallades ”humanism” när jag gick i skolan.

Utan språk och kunskaper ingen bildning. Den som inte får detta i hemmet har bara skolan kvar att lita på. Om skolan också misslyckas, vilket ofta förefaller vara fallet, återstår bara biblioteket. Många bibliotek ägnar sig idag (genom olika stödorganisationer) åt läxhjälp och det är bra. Det är en mycket konkret uppgift där man verkligen kan ”spela roll”.

Det är där biblioteket kommer ”in i bilden”, kan man säga. Det var ett uttryck som vår gamle lärare i litteraturvetenskap Olof Dixelius hatade. Det kunde bara användas i ämnen som konstvetenskap och film. Han var utan tvekan bildad, men så var han också pensionsmässig redan på 1970-talet. En av de sista universitetslärare som behärskade flytande latin och grekiska, som faktiskt var skolämnen på gymnasiet i Umeå, även om jag själv läste ”lättvarianten” allmän språkkunskap, som ingick i den humanistiska linje jag läste.

Olof Dixelius är idag borta, liksom latinet och grekiskan tror jag (och har ersatts av andra språk), och den humanistiska variant man kunde läsa på gymnasiet. Jag lärde mig mycket var våra ord och vårt språk kommer ifrån. Historia borde vara ett grundämne i skolan. Att vara ”bildad” är idag varken elitistiskt eller snobbigt, det är tvärtom en grundförutsättning för demokratin och för människans och samhällets utveckling. Det är inte bara färdigheter i hårda ämnen som naturvetenskap, medicin, teknik och matematik, utan lika viktigt som historia, samhällskunskap, kulturförståelse och läsfärdigheter.

Skolan och biblioteken är en nödvändighet, och hörde tidigare alltid ihop. Skolfrågorna kommer säkert att bli ett hett debattämne i kommande politiska val. Utbildningsministern (som alltid skyller på den flummiga ”socialdemokratiska skolan”) kommer att få det hett om öronen. Bättre en ”flumskola” där man faktiskt lärde sig något, än en Björklundskola där inte ens de högpresterande lär sig lika mycket som för åtta år sedan måhända?

Mats Myrstener

Om detta skriver idag i DN Qaisar Mahmood (ännu ej på webben)

Erotik och klass

ImageNu när Prideveckan går in på sista bullriga dagen, vi har den rakt utanför balkongen, så går både DN och SvD ut med rapporter om den nya litterära trenden, erotiska böcker. Den stora vågbrytaren sägs vara romanen Fifty shades of Grey, en lite mjukporrigare version av den sadomasochistiska franska klassikern Berättelsen om O som kom på svenska första gången 1968. Snart kommer Mr Grey i svensk översättning.

Det är väl gott och väl, men ingenstans nämns kopplingen mellan den erotiska litteraturen och samhällsklass, och att den nya trenden främst verkar rikta sig till medelklasskvinnor i övre medelåldern. Nå, det är ju folkbibliotekens främsta målgrupp, åtminstone sett över hela riket, så orsakssambandet verkar ju inte så konstigt. Och lätt blir det ju att hitta de nya romanerna när biblioteken genreindelar litteraturen, ”erotikhyllan” kommer alltså att växa väsentligt till hösten. Fast de nya erotiska romanerna är tydligen mest efterfrågade som e-böcker, av förklarliga skäl. Ett problem för den tryckta boken måhända. Jag minns med saknad när man alltid gick till Vnd-hyllan på biblioteket, och smygläste Fib-Aktuellt och Lektyr. Men det var ju förr i tiden, före Internet.

Själv underhåller jag mig just nu med Fältstudier i ukrainskt sex, av Oksana Zabuzjko, som visade sig vara en fantastiskt välskriven roman, med ett poetiskt och nervigt språk av högsta klass. Även den svenska Lacrimosa av Eva-Marie Liffner faller väl in i queergenren, och handlar bl.a. om Carl Jonas Love Almqvist och hans elev, den genusmässigt svårfångade Ros. En historiskt intressant och välskriven bok med väl fångade miljöer.

Mats Myrstener