Kategoriarkiv: kärlek

Kärlek på bibliotek

När Rose i Alice Munros prisbelönta novell Tiggarflickan arbetar i collegebiblioteket träffar hon sin blivande man. Hon känner med en gång att de inte passar ihop: han är rik, hon fattig, han tämligen grå och fantasilös, hon osäker på sig själv, skuld- och komplextyngd. Peripetin i novellen uppstår när hon länge betraktar honom liten och ensam i forskarcellen på biblioteket. Han har föreslagit att de ska gifta sig. Hon betraktar hans böjda rygg och väger ångestfyllt för och emot. Hon säger (lite överraskande för läsaren) ja, trots att hon känner på sig att äktenskapet inte kommer att bli lyckligt.

Jag kommer att tänka på en av svensk lyriks stora kärleksberättelser (som inte har med bibliotek alls att göra), Gunnar Ekelöfs diktsvit Diwán över fursten av Emgión. Den borde finnas på alla bibliotek, åtminstone Ekelöfs samlade verk som finns i pocket.

Fursten av Emgión är en kurdisk furste som infångas av de misstänksamma bysantinska härskarna i Konstantinopel (Istanbul). Han grips redan som ung, får sitta många år i fängelse tills han blivit en gammal man, innan han tillslut ”bländas” (dvs får ögonen utstuckna) och släpps, vilket var vanligt med fångar av högre börd. Hela diktsviten är en serie kärleksbrev till furstens ungdomskärlek, skriven under många år i fångenskap. En ohygglig verklighet som blir till den vackraste dikt. Dikt som överträffar verkligheten. Det är gripande och fantastiskt, tidlöst, precis som hos Alice Munro.

Ja hur många är vi inte som upplevt kärlek på bibliotek. Lycklig, olycklig, besvarad, obesvarad, blind, vansinnig? Som gör ont, men också är total hänryckning. Czeslaw Milósz sa att bibliotekarier är ett märkligt släkte därför att de arbetar hängivet ”för nästan ingenting”. Han menade nog lönekuvertet, till vilket bidrar bristen på uppskattning (utom från låntagarna), utsvettningen, både den fysiska och psykiska, osynliggörandet, hela den utmattande känslan av att likt Sisyfos rulla en stor otymplig sten uppför en brant backe om och om igen, ett stenblock som sedan alltid alltid rullar tillbaka nerför backen, varpå arbetet får startas om igen nästa dag.

Och ändå: kärleken till yrket! Kärleken till biblioteket. Till låntagarna och böckerna. Tjänandets ljuva plåga. Det kompenserar mycket, nästan allt, men inte riktigt allt.

Mats Myrstener 

bild: Woody Allen och Romy Schneider i filmen ”What’s new Pussycat?” från 1965

Image

Kristian Lundberg tänker högt


… i dagens Svenska dagblad. T.ex. om att han när han vill fly verkligheten ser på dvd-filmer och läser kärleks-
romaner med garanterat lyckligt slut. Apropå ett tidigare blogginlägg alltså. Själv skulle jag gärna läsa en morgontidning med bara goda nyheter, åtminstone något mer positivt vinklade än dagens misärjournalistik.
Jag studsar också något, men ler sen igenkännande vid följande utfall:
”Ända sedan jag var liten har jag fyllts av en längtan så fort jag hör kyrkklockor. Kyrkan representerar en förtröstan bortom allt rimligt hopp. När allt annat är försent framhärdar församlingen i det som är kärlek och nåd.”
Ett fint påskbudskap eller hur? Till det förslagsvis musik av Johann Sebastian Bach eller Antonio Vivaldi, vad som helst, eller varför inte Arvo Pärts ”In memoriam Benjamin Britten” för stråkar och rörklocka. Kyrkklockor är ständigt närvarande i estländaren Pärts musik.
Klockor som tröstar, men också varnar, när miljöklockan slår på kvart i tolv.
Mats Myrstener

Med Theo på KB

Jag har suttit några kvällar på Kungliga biblioteket och läst in mig på Theodor Kallifatides tidiga romaner, och upptäckt vilken fantastiskt bra författare han är. Läs t.ex. den självbiografiska romanen Utlänningar från 1970, om när den unge Theo arbetade som diskare på restaurang och hotellportier i Helsingborg. Eller Kärleken från 1978, eller Lustarnas herre från 1986. Först nu förstår jag varför Kallifatides tillhör våra mest utlånade författare.
I nästa nr av bis intervjuar jag honom om vad han tycker om invandrarförfattare, och invandrarlitteratur. Samt recenserar Magnus Nilssons bok Den föreställda mångkulturen, om det ”mångkulturella” litterära Sverige – sant eller falskt?
Mats Myrstener

"Sjuttiotalsvänstern roligare än sitt rykte!"

Malena Rydell recenserade i DN 9 juli en nyutgåva av en sjuttiotalsklassiker, Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydbergs Historieboken. Ordfront gav ut den första gången 1970, och ger nu ut denna ”seriebok” av några Konstfackselever i ny uplaga.
Världshistorien berättad underifrån, och i tecknade serier, det var något nytt 1970. ”Det visar sig att sjuttiotalsvänstern hade mer rätt än fel”, skriver Malena Rydell. Dessutom är den mycket ”roligare” än sitt rykte(!) Idag är mycket av vänsterns historieskrivning, särskilt den som behandlar tredje världen, allmänt accepterad. De brittiska och amerikanska företag som kallade ANC ”terrorister” i Sydafrika betraktas däremot idag som historieförfalskare.
Ett erkännande, om än i senaste laget, kan man väl säga.
Mats Myrstener
PS Igår visades Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963, fotograferad av Jan Troell, på TV. Inspelad i Malmö, med en lång scen från stadsbiblioteket. Vilket påminner mig att Widerberg också deltog i en antologi BiS gav ut (år?) med litterära skildringar av bibliotek. Hans bidrag hette Kärlek på bibliotek. En aspekt av vårt arbete som är alldeles för underskattad.