Kategoriarkiv: Israel

Domedagsprofeter

Vi går en avgrundsmörk framtid till mötes. Det är en recension i Svenska Dagbladet idag som slutar med denna domedagsprofetia. Två böcker recenseras, Krim tillhör oss, imperiets återkomst, av Kalle Kniivilä, journalist på Sydsvenska Dagbladet, och Ukraina – gränslandet av Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius, två böcker som säkert kommer att hitta väg in i bibliotekets hyllor.

Putins diktatoriska regim i Ryssland är illvillig och oberäknelig. Thomas Engström som recenserar Kniiviläs bok menar att det kalla kriget, som vi trodde var förbi, är tillbaka. Om det är värre än när jag själv växte upp låter jag vara osagt, men det är allvarligt nog.

Inte blir det bättre av att ärkeskurken Netanyahu vann en stor seger i israeliska valet. Ett av hans argument i valspurten (i en ström av krigsretorik) var att Israel var utsatt för en ”konspiration av utländska regeringar, ledd av bland andra Sverige, var syfte ska ha varit att avlägsna honom från makten”, skriver journalisten Catrin Ormestad i Svenska Dagbladet, och kallar argumentet ”bisarrt”. Ilan Cohen, talesman för Judar för Israel-palestinsk fred säger i SvD att valet är ”en stor besvikelse”. Samtidigt utsätts det tidigare relativt lugna Tunisien för ett nytt vansinnigt islamist-attentat, med ett tjugotal döda.

På torsdag 26/3 uppträder i Stockholm en av Putins största kritiker, författaren Vladimir Sorokin på Kulturhuset i Stockholm klockan 19. Han har skrivit flera både skrämmande och vansinniga romaner om utvecklingen i Ryssland: Blått fett, I det heliga Rysslands tjänst, Is, Snöstormen, och den senaste: Tellurien. Hans maning kommer säkert att gå i samma tonläge som rubriken ovan. Om han och andra domedagsprofeter får rätt återstår att se. Men bara tanken att så skulle ske är mer än skrämmande.

Mats Myrstener

Hannah Arendt och den banala ondskan

Idag demonstrerade det nynazistiska partiet Svenskarnas parti på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Jag tittade bara en liten stund (precis som prins Eugen) och det var en märklig upplevelse, ett femtiotal nazister med gula fanor, en väldig cirkel runt dessa, och flera tusen motdemonstranter som skanderade ”inga nazister på våra gator”. Hela centrala Stockholm avstängt, det har nog inte hänt sedan president Obama besökte huvudstaden.

Häromkvällen såg vi Margarethe von Trottas spelfilm Hannah Arendt, med Barbara Sukowa som den kedjerökande huvudpersonen, den berömda filosofen som levde 1906-1975. Arendt var judinna och fängslades och satt i interneringsläger i Frankrike efter den nazistiska invasionen. Hon lyckades fly och emigrerade till USA och blev ett stort namn med boken ”The Origins of Totalitarianism”, påverkad av sin lärare Martin Heidegger, med vilken hon hade ett förhållande. Heidegger som senare skulle stödja nazismens övermänniskoideal.

I filmen reser Arendt till Jerusalem för att övervara rättegången mot nazisten Adolf Eichmann, som israelerna kidnappat i hans exil i Uruguay. (Många tyska nazister flydde efter kriget till Sydamerika.) Rättegången innehöll hundratals redogörelser av judiska vittnen som förlorat hela familjer i Förintelsen.  Året är 1961. Hon rapporterade om rättegången i tidningen The New Yorker, och väckte ont blod bland judar i USA och utanför, genom att inte beskriva Eichmann som ett monster utan en färglös pseudomilitär byråkrat som bara ”lydde order”. Han var en enkel men effektiv representant för vad Arendt kallade ”den banala ondskan”.

De nazister som terroriserar oss i Sverige idag kanske inte kan kallas ”banala”. Den typ av ondska som Arendt talar om administreras i Sverige istället av tjänstemän och byråkrater utan hjärta och hjärna. Att ”tänka” skiljer människor från djur på flera sätt, men medan djur inte kan hållas ansvariga för sina handlingar gäller motsatsen för oss människor. Det är en grundtanke hos existensialistiska filosofer som Arendt, Jaspers, Sartre, Kierkegaard eller Zygmunt Baumann. ”Cogito ergo sum”, jag tänker – därför är jag. Den som bara agerar utan att tänka på handlingarnas konsekvenser är ingen ”människa” i filosofiskt och humanistiskt hänseende. Inte enligt Hannah Arendts definition. Hennes dröm var att araber och judar skulle kunna leva sida vid sida i Palestina. Det var en kontroversiell tanke, som bröt mot den religiösa övertygelse som ligger bakom dagens terrorism.

Inte långt från Gustav Adolfs torg ligger Forum för levande historia, där man just nu har en utställning om de svenska romerna, en folkgrupp som nazisterna bestämde sig för att utrota. Det är en fin utställning som verkligen kan rekommenderas. Liksom den täta och verkligen upplysande filmen om Hannah Arendt, som distribueras av Folkets bio, som i år fyller fyrtio år.

Mats Myrstener

Var kommer allt hat ifrån? (2)

”-Vi har varit tillsammans i fem år och jag har aldrig tidigare upplevt en sådan rasism, säger Mahmoud Mansour, 26, till den israeliska tidningen Haaretz om vad han och hans [israeliska] fästmö fick utstå när det blev känt att de skulle gifta sig i den israeliska staden Rishon Letzion.”

De tvingades hyra in 33 livvakter när de gifte sig i helgen. Giftermålet har lett till vilda protester och till och med mordhot.

”Över 200 demonstranter, de flesta från en högerextrem judisk organisation, samlades utanför lokalen där de båda gifte sig. Paret hade försökt förmå den lokala domstolen att förbjuda demonstrationerna, men domaren avslog deras begäran.”

källa: Metro 19/8 2014

Läs också: www.etc.se/debatt/sahar-ska-ingen-behova-leva och www.aftonbladet.se/nyheter/article19387677.ab

Mats Myrstener

Var kommer allt hatet ifrån?

Krig i Gaza, Syrien, Irak. Höga israeliska politiker menar att palestinierna bör ”utrotas”. ISIS-milis korsfäster kristna i Syrien och Irak. Varför? Är det religionen, sociala konflikter, makt, rädsla, hat? Går det överhuvudtaget att förstå för en civiliserad nordbo som sluppit krig i 200 år?

Mats Myrstener, bild: electronicintifada.net

Gazawoman

En kväll på Kurdiska biblioteket

Riksdagsledamoten Fredrik Malm (fp) är medlem i Utrikesutskottet och en av hans specialiteter är frågor kring Kurdistan och dess historia. För några dagar sedan höll han ett spännande föredrag om judar i Kurdistan på Kurdiska Biblioteket i Stockholm. Lokalen var fylld till sista plats, ämnet är både lockande och lite udda. Kanske är det inte så många som känner till att en minoritet av judar levt i olika delar av Kurdistan i cirka 2500 år. Dessa judar är en av Israels tio försvunna stammar som enligt Bibeln fördes bort från Palestina av assyrierna under 700-talet f.Kr. Enligt Moseböckerna var det så att när israeliterna hade erövrat Kanaans land delades det upp i tolv delar eller stammar varav tio räknas till de försvunna. En annan grupp bland dessa är de etiopiska judarna.

Det finns något gemensamt i myter och sagor som knyter samman judisk och kurdisk historia som utspelas ofta på biblisk mark. Exempelvis lär Noaks ark ha strandat på toppen av berget Ararat, i turkiska Kurdistan.  I dag finns platsen inom en turkisk militär skyddszon så ingen arkeologisk expedition har vetenskapligt kunna undersöka hur det egentligen hänger ihop med den saken.

Fredrik Malm pekade i sin föreläsning på hur vi dag kan lära oss mycket av kurdernas och judarnas gemensamma historia. Han talade om hur integrering, assimilering och att leva i samförstånd under lång tid trots att etnicitet och religion är olika verkar ha fungerat relativt oproblematiskt för dessa grupper. Under alla 2500 år de levde tillsammans i Kaukasus finns inga belägg för större strider eller pogromer. Detta trots att en rad olika krigiska furstar som babylonier, assyrier och inte minst den mongoliske härskaren Djingis Khan i omgångar härjade och erövrade i dessa trakter. Trots allt detta hade judarna i Kurdistan en slags dubbel identitet i det att de var kurdiska judar, det fans ingen tydlig uppdelning i vi och dem, de var och betraktade sig helt enkelt som en naturlig del i det kurdiska samhället.

Den stora gruppen judar fanns främst i det irakiska Kurdistan men 1951 ändrades allt hastigt då de uppmanades att flytta till den nya staten Israel. 125 000 judar begav sig iväg mer eller mindre frivilligt till stora miljonprogram som i all hast byggdes upp i det nya landet Israel, sedan palestinierna fördrivits. Men snart kom många av dem tillsammans med de etiopiska judarna att känna sig som en andra klassens medborgare i landet då många var lågutbildade och kom från mycket enkla förhållanden och hade svårt att hävda sig mot exempelvis de europeiska judarna där flertalet var välutbildade och intellektuella.

Kurder liksom judar och romer är minoritetsfolk som under långa perioder i historien inte haft direkt egna territorier eller land. De har ständigt fått flytta eller anpassa sig till skilda förhållanden och platser. De främlingsfientliga politiska strömningar som idag växer och frodas i världen ser delvis fortfarande dessa grupper som ett problem och inte som en tillgång som berikar kulturliv och traditioner.

Kurdiska Biblioteket i Stockholm har på flera sätt en speciell roll i det sammanhanget. I ett internationellt perspektiv är det unikt med sina samlingar och sin speciella litteratur men också öppenheten inför nya tankar med en programverksamhet som visar på kvalitet och bredd gör det värt att besöka. Det som nämnts här motiverar mer än väl att Kurdiska Biblioteket bör ges ett permanent statligt stöd som garanterar dess fortlevnad och utveckling på längre sikt. Den kurdiska kulturen har därmed fått ett extra hemland – i Sverige.

Annsofi Lindberg (bild: http://www.commons.wikimedia.org)

Image