Kategoriarkiv: islamofobi

Missuppfattningar och lögner om invandringen

Jag läser i Dagens etc (26/1) om överdrifter och missuppfattningar vad gäller invandringen i Västeuropa. I Storbritannien tror de tillfrågade i en undersökning i oktober att landet består av 24 procent invandrare. Rätt siffra ska vara 13 procent. Andelen muslimer (2010) tror man är 21 procent när den är fem.

Samma missuppfattningar finns i alla EU-länder. I Storbritannien sprider tabloid-tidningar som The Sun ständigt missvisande uppgifter, t.ex. om tonårsgraviditeter, arbetslöshet (s.k. ”arbetssökande”) och kriminalitet. Belägg för detta hittar man i en ny bok av Owen Jones, The Establishment, som visar hur den politiska eliten oavsett partifärg vuxit samman med kvällstidningarnas sensationsjournalistik.

En forskare kommenterar för Dagens etc: ”Medier accepterar de ramar som högerextrema sätter genom sin skrämselpropaganda och går inte utanför dem. Stereotyper förmedlas ofta på ett aggressivt sätt och det finns t.ex. inget sådant som den ”muslimska befolkningen”. Man sammanklumpar alla muslimer och blandar ihop religion och kultur”.

Den invandrarfientliga organisationen Pegida i Tyskland har ansökt om att få demonstrera i Malmö. Det låter som upplagt för bråk? Men dagens etc:s krönikör Nabila Abdul Fattah tycker sig ändå se ”ljus i mörkret”. I många länder inom EU börjar man inse det allvarliga i situationen och att det nu gäller att ”stå upp mot hatet”.

Mats Myrstener

 

En fråga om yttrandefrihet?

Jag kan inte hjälpa att jag återkommer till ämnet – men vad ger en konstnär som Lars Vilks ”rätten att kränka” 1,5 miljarder muslimer? (som Åsa Linderborg skriver i dagens Aftonblad, hon skriver att Vilks som konstnär har ”rätten att kränka”, men inte ”skyldigheten”.)
Vad ger överhuvud taget någon människa rätten att kränka en annan? Och det måste väl också innefatta religionsutövare och konstnärer?
Att vi i Sverige inte längre är särskilt religiösa ger oss väl inte heller rätten att kränka människor som har en annan, och betydligt starkare, tro?
Nu är det ju inte ”muhammedanerna” som Vilks kränkt med sina plumpa PR-mässiga utspel, utan ”islam som religion” säger någon? Men den som är något så när religionshistoriskt bevandrad vet att inom många religioner skiljer man inte på detta: individen, tron och kyrkan är ett. Och Muhammed är väl hela islams profet, inte bara fundamentalisternas?
Att driva med religioner är ett gammalt fenomen, inte minst i Sverige, det har judar, katoliker, hinduer, kristna och frikyrkopastorer av alla chatteringar ständigt blivit utsatta för – i yttrandefrihetens namn.
Jag har aldrig tyckt att den sortens skämt varit särskilt roliga (frånsett kanske slutscenen i Life of Brian med refrängen ”Always look at the bright side of life”). Oftast är det bara ett sätt att inhösta billiga och tarvliga poäng. Nu försvarar samtliga kulturchefer på våra stora tidningar Vilks islamofobi – i ”yttrandefrihetens namn”. Sitt största stöd har han hos andra islamofober, i Danmark och i Holland, där han nu ska få göra en stor skulptur enligt tidningarna.
Men handen på hjärtat: hur många bibliotekarier skulle ställa sig upp och släppa in en islamofobisk utställning av Lars Vilks i biblioteket – i yttrandefrihetens namn? Och inte skylla på ”hotbild”, ”trångt om plats” osv. utan rakryggat stå upp och med glädje öppna bibliotekets dörrar – för rondellhundar och homosexuella män som kopulerar iförda Muhammed-masker – i yttrandefrihetens namn?
Mats Myrstener
http://www.aftonbladet.se/kultur/article7116752.ab

Vilks, yttrandefriheten och islamofobin

Jag har ibland funderat på varför främlingsfientligheten inte fått riktigt fotfäste i Sverige, till skillnad från i våra grannländer Danmark och Norge. Det finns säkert regionala skillnader i Sverige också, men Sverigedemokraterna verkar ändå nått det s.k. taket. I senaste valundersökningarna har de ramlat under fyraprocentspärren, och jag hoppas att de stannar där.
Att som Lars Vilks gömma sig bakom yttrandefriheten när man provocerar islams främste profet, är ett slag i luften. Det är en otillständig provokation mot miljoner muslimer, en onödig provokation, ja en grav förolämpning.
Jag såg igår ett program om Senegals store sångare Yossou N’Dour, som i sina sångtexter sjunger islams och Allahs lov. Det har han fått äta upp av de religiösa i sitt hemland, inte minst sedan han fick en Grammy för albumet Egypt. Han är knappast någon fundamentalist,tvärtom, men skulle nog bli oerhört kränkt av Vilks rondellhund.
USA:s gigantiska porrindustri gömmer sig också bakom yttrandefrihetsparagrafen. Det är en viktig paragraf, en självklarhet för oss i Sverige. Men varför då missbruka den med meningslösa provokationer och spridande av pornografi?
I Stockholm kan en beryktad lastbil åka runt och göra reklam för sexklubben Club Privé, bara för att man gömmer sig bakom rätten till yttrandefrihet. Var går gränsen för den friheten? Får man förolämpa vad och vem som helst?
Vi borde nog vara mer rädda om yttrandefriheten. Det hedrar t.ex. Svenska dagbladet att man ännu inte publicerat den beryktade hunden på bild.
För man behöver ju inte ha varit i Auschwitz för att förstå vidden av nazismens monstrositet?
Här har folkbiblioteken och skolan ett jättestort ansvar för folkbildning och information, för spridande av historisk kunskap, demokratiska värderingar och jämställdhet.
Mats Myrstener

Boktips från Leopard

Min kollega Hans gick igår och hämtade en bokpacke från förlaget Leopard, med adress på Södermalm i Stockholm. Förlaget, som numera ger ut Henning Mankells böcker, har en vänsterprofil på sin utgivning, och i den nya packen hittade jag överst andra delen av Kjell Östbergs nya Palmebiografi, vackert illustrerad.
Den andra delen, När vinden vände, behandlar samma tid som BiS första sjutton år i verksamhet: 1969-1986. Tillsammans med den första delen, I takt med tiden, ger den en bred och mångfacetterad bild av Olof Palme och hans tid, i politisk uppgång och nedgång.
I bokhögen från Leopard hittade jag också ofrånkomligen två böcker om finanskrisen: ekonomnobelpristagaren Paul Krugmans bok Krisen, en vass vidräkning med kapitalismens framgångar och misslyckanden, framförallt dess oförmåga att lära av sina egna misstag. Men också Loretta Napoleonis bok Skurkkapitalismen, hur ”bedragare, hallickar och maffiakungar påverkar världsekonomin”. Titeln talar för sig själv. Det är ju rofferiets och de höga bonusarnas tid.
Men här finns också ett uppfordrande ”brev till socialdemokraterna” med den ödesmättade titeln: Snart går vi utan er. Till partiets 120-åriga jubileum kommer en allt annat än smickrande bok . Redaktörer är Jens Lundberg och Daniel Suhonen från SSU:s tidning Tvärdrag, författarna aktivister och politiskt intresserade av alla schatteringar. Den socialdemokratiska kräftgången och förmågan att fjärma sig från sina egna gräsrötter upplevs av författarna som högst bekymrande.
Underst i högen ligger finske historikern Aapo Roselius bok om finska inbördeskrigets eftermäle, när den vita armén massakrerade över tjugo tusen människor, civila och soldater som haft kontakter med de röda. En ”straffaktion som i hänsynslöshet söker sin like i Europas moderna historia”. Nu kan den äntligen berättas i all sin grymhet. Boken heter I bödlarnas fotspår.
Dessutom puffar jag härmed för Andreas Malms bok Hatet mot muslimer (Atlas förlag), om islamofobin i världen, och Jan Jörnmarks vackra fotobok om det söndervittrande folkhemmet: Övergivna platser, två (Historiska media). Sällan har det svenska folkhemmets sönderfall skildrats så vackert som i denna bok.
Mats Myrstener