Kategoriarkiv: informationssamhället

Det surrar om FI

FI tar allt större plats på sociala medier, det visar Svenska dagbladets valtjänst som mäter hur mycket det talas om politik på Twitter, Facebook, instagram, bloggar och forum. Av de politiska partierna är det bara S som är större på nätet.

Samtidigt kommenterar kolumnisten Isabelle Ståhl i dagens SvD Åsa Beckmans debattartikel i DN om ”kulturmannens död”. Mannen är inte alls död, menar Ståhl, utan hävdar sig tvärtom ganska bra. Och bakom varje stor kulturman står som bekant minst en trogen kulturkvinna. Det är, skriver Ståhl, ”en struktur med djupa rötter i det rådande systemet”.

Under strecket skriver Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap och uttalad socialdemokrat att nätet är en ”outnyttjad politisk kraftkälla”. Det handlar om s.k. ”crowdsourcing”, där läsare på nätet kan kommentera och diskutera och kritisera och på så sätt utveckla forskning, kommersiella produkter, politiska lösningar, nya idéer. Digitaliseringen har medfört helt nya möjligheter att delta i politiska processer, ”ett helt nytt landskap för kommunikation, kreativitet och problemlösning vars konsekvenser vi ännu bara kan ana”, skriver professorn.

Själv ska jag, precis som hela min familj, rösta på FI den 25:e. Jag tror definitivt att världen sett helt annorlunda ut om den styrts av kvinnor.

Mats Myrstener

 

Bibliotek är att välja

I BiblioBuster för Anna-Stina Takala samman diskussionen, som rasat på BIBLIST, för och emot inköp av den rasistiska boken Världsmästarna och det fruktansvärda terrorangreppet i Norge till en viktig diskussion om bibliotekets demokratiska uppdrag. Anna-Stina sammanfattar och länkar till debatten om inköp, som sedan med anledning av hennes inlägg fortsatt på BiblFeed – på fejjan .
Den eviga och viktiga diskussionen om vad biblioteket ska stå för och hur det ska visa sig i vad som erbjuds är lika gammal som folkbiblioteken själva och det blir ständigt samma argument som upprepas och som måste dissikeras av varje bibliotek och bibliotekarie. Alla måste kunna argumentera för och försvara de beslut man gjort och kunna hänvisa till en inköpspolicy som finns tillgänglig för var och en att ta del av.
De flesta bibliotek som har en mediapolicy, vilket t ex Göteborgs Stadsbibliotek inte har, har någon skrivning om att inte köpa in media som spekulerar i våld, propagerar för rasism eller annat som strider mot FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Dessa principer gäller givetvis även gåvor.

Det nya, som tillkommit under senare år, är internet och dess oändliga utbud som väller in på biblioteken som en kombination av friskt källsprång, kloak, brusten damm, bred mäktig flod och små udda rännilar, alltså en enorm mångfald som biblioteket givetvis bejakar och ska så göra enligt IFLAS Internetmanifest , som av någon anledning inte finns översatt till svenska.

Detta att ”allt finns på nätet” gör bibliotekets inköpsöverväganden både lättare och mer komplicerade. Å ena sidan kan man resonera som så, att eftersom allt ändå är tillgängligt så spelar det ingen roll vad som köps in, skit i kvalité, värderingar och följ bara den heliga efterfrågan, för att maxa utlåningen. Detta leder i sin förlägning till att man sviker bibliotekets samhällsuppdrag, till förmån för kundtillfredställelse, och därmed undergräver gratisprincipen.

Men å andra sidan kan man argumentera för att den tekniska utvecklingen och det därigenom obegränsade utbudet, gör bibliotekets inköpspolicy viktigare än någonsin, inte bara på grund av de allt färre slantarna. Vad biblioteket står för är vad man aktivt köper in, skyltar med, vägleder till och propagerar för. Många förväntar sig att det som finns i bibliotekets hyllor står för visst mått av kvalité och vederhäftighet, att det är att lita på. Denna tillit måste biblioteket vårda och ständigt bevisa sig leva upp till och kunna ta debatten när urvalet ifrågasätts. Och givetvis ompröva när det visar sig lämpligt. Biblioteken som arenor för folkbildning och demokrati har ett viktigt arv att förvalta och vidareutveckla. det gäller också att få politiker, biblioteksnyttjare och alla andra att inse att det är just det biblioteken är och ska vara.

Biblioteket har inte någon skyldighet att för våra gemensamma medel köpa in produkter som står i strid med de mänskliga rättigheterna eller ”vetenskap och beprövad erfarenhet” i mycket vid bemärkelse.

Det finns bibliotek som i dessa dagar stått upp och visat på biblioteket som ett värn för demokratin och det öppna samhället, andra har nöjt sig med möjligtvis en tyst minut, andra har bara haft ”buisness as usual”.
Men från och med idag skyltar väl alla upp med böcker om terrorism, fundamentalism, politiska ideologier, länkar till allt klokt som skrivits de senaste dagarna av massor av lugna analyserande personer.

Bibliotek är att välja och visa vad som valts och varför!

Ingrid Atlestam

Rätten att vara anonym på internet

Samtidshistorikern Rasmus Fleischer skriver ofta intressant om bibliotek på sin blogg Copyriot. Han har ofta ett något annorlunda perspektiv på bibliotek än vad vi som arbetar på dem har. Hans kritiska blick kan ibland irritera och uppröra men han lyfter fram viktiga och relevanta frågor: Ämnen som har berört är exempelvis e-böcker på svenska folkbibliotek, inköpsprinciper och informationssamhällets konsekvenser för litteraturvärlden.

Fleischers intresse för bibliotek är jämsides, eller kanske ett snarare en del av, ett intresse för internet i stort. Jag fann den här artikeln i Arbetaren Zenit intressant om kontroll på internet. Jag klipper lite fritt:
– Det är en fördom i väst att diktaturer bara jobbar med att stänga ute information. Det smartaste är inte att stänga av kommunikationen, en välfungerande diktatur leder in informationen på kanaler där man kan kontrollera den. Till exempel är den kinesiska brandväggen inte så monolitisk som man kan tro. Det är snarare så att staten signalerar vad som inte är tillåtet i generella termer, sedan censurerar bredbandsleverantörerna godtyckligt utifrån det.

Rasmus Fleischer tror att tekniken inom några år kommer att möjliggöra en nätcensur som ännu mer effektivt kan hålla informationen borta utan att reta upp medborgarna eftersom den kan bli skräddarsydd efter var nätanvändare.
– Precis som Google anpassar resultaten av en sökning till dig som individ så kan nätcensuren bli personlig. Om du är en affärsman i Shanghai kan det finnas en legitim anledning för dig att läsa artiklar om hur upproren i Libyen påverkar oljepriserna. Censurfiltret vet vem du är eftersom den har registrerat att du ofta läser The Economist. Men du får inte läsa den där artikeln om upproren om du är en vanlig människa.


I Sverige lyfter både politiker och underhållningsindustrin krav på att det ska bli svårare att vara anonym på nätet. Ipredlagen, som skulle skjuta fildelarna i sank, förutsätter att bredbandsleverantörerna för logg över användarnas beteende. När företagen kontrade med att inte spara de uppgifterna gick lagstiftarna i taket. Oavsett vad man tycker om fildelning så har den frågan kommit att spilla över på hur alla använder internet. Rasmus Fleischer tycker att etablissemangets viktigaste strid kring vanliga människors internetvanor nu handlar om rätten att vara anonym – för den rätten undergräver kontrollen över medborgare och konsumenter.
– Det finns en stark rädsla för anonymitet på internet, en rädsla för den okontrollerade massan.
Så hur ställer sig svenska folkbibliotek, som i stor utsträckning erbjuder datorer, till rätten för användarna att vara anonyma?

Tobias Willstedt

Information, makt och Ship to Gaza

I vår tid är det nog inte en överdrift att påstå att information kan manipuleras och spridas hur lätt som helst, så länge du har tillgång till rätt kanaler. Det är allt svårare att göra sig en bild av faktiska händelseförlopp när vi måste sålla mellan motstridiga redogörelser från parter som driver sin egen agenda. Vi som jobbar på bibliotek och står som en garant för medborgarnas tillgång till information och kunskap står givetvis inför nya utmaningar i och med detta.

Aktuella exempel på internationella konflikter som förvandlats till faktiska informationskrig mellan de olika parterna är till exempel Rysslands krig mot Georgien häromåret och nu senast, rapporteringen kring Ship to Gaza.
Med det sagt vill jag rekommendera Erik Bergs kritiska analys av IDF:s redogörelser av händelserna på Mavi Marmara, Freedom Flottila (Ship to Gaza). Även om man bortser från den egentliga sakfrågan (vad hände egentligen på skeppet?) tycker jag att Erik Berg gör en bra analys om hur information och makten över informationsflöden fungerar i vår samtid. Läs!

Tobias Willstedt

Information eller kunskap?

Min dotter, som går i gymnasiet, sa något tänkvärt häromdagen. Hon tycker att gymnasieskolans metodik är felaktig och på det stora hela ganska bortkastad. När eleverna råpluggar inför ett av dessa hundratals prov de får varje termin så är tempot så högt och målen så luddigt formulerade, att kunskapsinlärningen blir lidande. Av all den mängd hårt sammanpressad information de tar in inför ett prov, så försvinner nittio procent ut genom andra örat redan dagen efter provet är skrivet. Högst tio procent stannar kvar i huvudet, som en sorts kvarblivande osmält ”kunskap”, menar hon.
Frågan är då: behöver vi verkligen all denna mer eller mindre nödvändiga information vi korvstoppas med varje dag? Är det inte egentligen mer djupgående ”kunskap” vi behöver? Och skulle biblioteket kunna spela en större roll i processen, än som bara informationscentral och boklager?
Med andra ord: hur kan vi hjälpa till att omvandla ett media- och lärarstyrt ”informationssamhälle” till ett verkligt ”kunskapssamhälle”? Någon som har något intelligent svar på detta filosofiska spörsmål? Skicka det till Jan Björklund, omedelbart. Han tar säkert tacksamt emot tipset. Och påpeka för våra kommunpolitiker att om detta kunskapssamhälle någonsin ska uppnås, så krävs mer personal på biblioteket, inte mindre.
Mats Myrstener