Kategoriarkiv: Folkrörelser

Ett obekvämt jubileum

Image

Arbetarnas bildningsförbund firar 100 år, men det är ett jubileum man inom arbetarrörelsen nog helst vill tala tyst om. I övriga Sverige torde det också passera utan stora kommentarer. Och mycket vatten har ju flutit under broarna sedan Oscar Olsson startade den första studiecirkeln i Lund 1902, och ABF grundades tio år senare.

På Svenska Dagbladets ledarsida tyckte man att det nu var dags att bevilja hundraåringen en välförtjänt folkpension. Det skulle nog många inom ”rörelsen” ockcå vilja. SvD:s Maria Ludvigsson önskade sig bildningsideal som börjar hos individen, inte i kollektivet. Studiecirkelns form kändes inte riktigt ”2010-tal”.

Tyvärr tror jag många inom biblioteksvärlden håller med henne.

Men jag tror de missat det väsentliga i den revolutionerande studieform som studiecirkeln är. I bästa fall ett samtal mellan jämlikar, där alla kommer till tals, öga mot öga, under ett klokt cirkelledarskap. Formen borde egentligen passa 2010-talet, i digital form, alldeles utmärkt. Många bokcirklar bedrivs på nätet idag just i den formen.

Men ordet ”folkbildning” har också fått en skämmig stämpel av översitteri och förmynderi som det inte alls förtjänar. I begynnelsen talade pionjärer som Rickard Sandler, som kom att personifiera ABF:s utveckling till sin avgång som ordförande 1938, och Oscar Olsson gärna högstämt om ”självkännedom”, ”självinsikt”, och ”självaktning”. Men även om att läsa på ett begrundande sätt, som Ronny Ambjörnsson menar kom från väckelserörelsen. ”Det samtal som individen för, dels inom sig själv, dels med andra individer”.

Det må låta omodernt, men är det i själva verket inte. Att känna sig själv genom andra har ända sedan Antiken varit ett folkbildningsideal. Den svenska studiecirkeln har blivit en exportsuccé, och bedrivs idag i många andra länder. Den är så självklar inom modern pedagogik att det inte ens brukar nämnas. Förmodligen har den varit lika viktig för bildningsfrågan som August Strindbergs skrifter, men knappast lika uppmärksammad.

Olof Palme talade gärna om ”studiecirkel-Sverige”. Idag besöks ABF:s olika evenemang av 5 miljoner personer om året (må vara att samma personer säkert går mer än en gång). Varför är då jubileet så obekvämt för arbetarrörelsen? Förmodligen för att de ideal pionjärerna talade om, idag ha glömts bort eller ses över axeln som gamla och förlegade. En tragisk felbedömning, men icke desto mindre.

Det har att göra med en del av socialdemokratins historia som man gärna inte vill tala om. Utbildnings- och kulturfrågor lämnades tidigt över till liberala krafter. Det fanns en grundläggande konflikt: Agitatorn August Palm misstrodde de högskoleutbildade och som han tyckte snobbiga kring Branting, och kallade dem föraktfullt ”intelligentsararna”. För honom var magfrågan viktigare, man skulle först få äta sig mätt och få en dräglig ekonomisk lön för mödan – sedan eventuellt sätta sig på kvällsskolebänken.

Redan på partikongressen 1908 avslogs därför förslag till stöd för arbetarbibliotek och arbetarfolkhögskolor, där Brunnsvik visserligen var den första men där lärare som Karl-Erik Forslund och senare Torsten Fogelkvist snarast ideologiskt var liberaler.

Undermeningen var att partiet snart ändå skulle få den politiska makten i Sverige, och då också kunna styra utbildnings- och kulturfrågorna. Riktigt så blev det dock inte. Idag saknar arbetarrörelsen, till skillnad från början av 1900-talet i stort sett press, bokförlag, skolor, nyhetsbyråer och kulturpolitik. Man är därmed i händerna på kulturmoguler som Bonniers och Stenbeck

Idéhistorikern Bernt Gustavsson har talat om tre historiska inriktningar på socialdemokratins bildningssyn. Först den borgerligt ”klassiska”, grundad på studier i klassiska språk och kultur, representerad av utbildningsministern Arthur Engberg, som många inom rörelsen, inte minst inom ABF och Brunnsvik, stod för på 1930-talet.

Den inriktning som emellertid fick mest gehör inom gräsrötterna var den nyttoinriktade ”medborgarbildningen”, som kom att utvecklas på Brunnsvik och som var av mer praktisk natur, den typ av bildning som Ronny Ambjörnsson så målande beskriver i sin bok Den skötsamme arbetaren. Den handlade inte minst om att kunna fylla i blanketter, förstå lagar, skriva mötesprotokoll, och föra kassabok. Nog så viktigt för ett parti som på 1930-talet tog över den politiska makten i hela Sverige, ända ner på kommunnivå.

Kultur- och bildningsfrågor skulle sedan liksom lösa sig av sig självt verkade man mena. Andra världskriget svetsade de stora politiska partierna samman, och efter kriget rådde närmast nationell konsensus om vad som skulle förmedlas på skola och universitet. När skolor och folkbibliotek kommunaliserades 1989 försvann också möjlighet till statlig kontroll. Kanske på gott men också, ur många aspekter, på ont.

När Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek till hösten lämnar Norra bantorget bryts en över hundra år gammal tradition. Husen, Upplandsgatan 2-4, förvaltas av Folkets Hus AB och ska bli hotell. Samma företag som förvaltar Norra latinläroverket, vars skolgård i sommar blivit ett gigantiskt öltält i regi av TV4.

Tidigt fick mag- och pengafrågorna styra inom arbetarrörelsen, med viss rätt, för motståndaren var välorganiserad, och är så än idag. Folkbildningsfrågorna ansågs nog vara lösta på 1970-talet – alla gick ju i skola och gymnasium – och folkbiblioteken och folkbildningen gick skilda vägar. Enligt min gamle lärare Åke Åberg för att man inom folkbildningen mer och mer slutade använda böcker. Bildningsbegreppet, liksom det töjbara kulturbegreppet, blev allt större och större, det kunde lika bra handla om folkmusik och korgflätning som turistspanska eller kurser i att använda skrivmaskin.

Idag är begreppet folkbildning snarast tabubelagt. Ungefär som att tala om ”klass”. För vad är en ”bildad person”? Olof Lagercrantz menade t.ex. att den mest bildade person han träffat var en åländsk fiskargubbe, en stor och egenartad filosof som inte hade läst en enda bok i hela sitt liv.

Kanske ville Lagercrantz provocera den borgerliga läsekretsen? Ungefär som Strindberg i det berömda uttalandet om att man behöver ”bränna bibliotek” då och då? Förmodligen ett av den stores mer ogenomtänkta uttalanden.

Idag när till och med kulturministern hellre talar om ”underhållning” än om kultur och folkbildning så är varje litet bidrag i motsatt riktning berömvärt. Om det nu skulle finnas någon motsättning? För vad är att ”känna sig själv” egentligen? Det bottnar i individens fördjupade kunskaper, men kan inte utvecklas annat än i sällskap av andra, så vida man inte vill bli en självbespeglande eremit i skogen.

Allt som går under ytan på det rent underhållande för stunden är nog berömvärt. Där har Arbetarnas bildningsförbund en verklig utmaning inför de kommande hundra åren. Rickard Sandlers maningsord förpliktar.

Mats Myrstener

Läs mer om ABF:s grundande, se länk

http://www.arbark.se/2012/06/abf-sa-borjade-det/

Bibliotek som folkbildning

Där människor och tankar möts – bibliotek som folkbildning  (BTJ Förlag 2010) är ett försök att se bibliotek utifrån den vision , Framsyn, som Folkbildningsrådet då, i ett brett rådslag bland studieförbund och Folkhögskolar tagit fram.

Nu håller man på att vidareutveckla och fördjupa visionen och ett förslag, Folkbildningens vägval och vilja, är ute på remiss , deadline  för svar 30 juni.

Tyvärr gör ju nuvarande organisation att folkbibliotekens naturliga förankring och rötter i folkbildningen skurits av. Den ovan nämnda boken var ett försök till återknytning, att se biblioteket i folkbildningsvisionens ljus.

Men en svala gör ingen sommar. Självklart borde Folkbildningens vägval och vilja i princip vara en del av varje kommuns biblioteksplan liksom av den nationella bibliotekspolitik vi så ivrigt efterlyser.

Dags alltså för alla som vill se folkbibliotek som en del av folkbildningen och inte av marknaden eller upplevelseindustrin, att ta till sig remissmaterialet, lyfta fram det i det lokala planarbetet och givetvis skriva remissvar och då påtala bibliotekens självklara plats i sammanhanget.

Bibliotek är att vilja, inte att sälja!

Ingrid Atlestam

Forna tiders kulturministrar

I vårt magasin ramlade jag över en bok från 1987, Arkivet, historien, rörelsen, en festskrift till riksarkivarien Sven Lundqvist, utgiven av nykterhetsrörelsens förlag Sober.
Intresserad blev jag främst av en artikel av dåtidens utbildningsminister, folkpartisten Jan-Erik Wikström. I ett tema om folkrörelserna skriver han mycket initierat om folkbibliotekens historia och framväxt. Inte minst intressant hänvisar han övertygande till de ideologiska skälen, som han skriver, ”har särskild tyngd inom folkbiblioteken”. Här nämns strävan efter jämlikhet, ”biblioteken skall bidra till att medborgarna blir kunniga, kritiska och medvetna”, ”på den fortgående samhällsdebatten, som biblioteken allsidigt och aktivt bör informera om”.
Verksamheten ska rikta sig till ALLA medborgare, och vara kostnadsfri, ge alternativ till den passiviserande kommersialiserade kulturen, främja ett aktivt och differentierat kulturliv, uppsökande och kontaktskapande, ”och vara ett led i kommunernas och statens samlande kulturpolitik”. Han slutar trosvisst med ett citat av Folket i Bilds grundare, socialdemokraten Ivar Öhman: ”All bildning bygger på bokens grund, och de folkliga rörelsernas framtid beror inte till ringa del på om boken kan tränga in i varje hem och på varje arbetsplats.”
Så talade en kulturminister på den tiden!
I bokens sista kapitel skriver folkrörelseforskaren Hilding Johansson om ”framstegstanken”, den som dagens regering så helt saknar. En gång stod folkrörelserna för denna. Den var något nytt och radikalt och bröt med det gamla bondesamhällets trygga grötlunk. Han understryker att ”rörelse” ju faktiskt borde betyda något som rör sig framåt, som är dynamiskt. Alltså ett uttryck för framstegstanken, i varje fall i uttunnad form.
Mats Myrstener

Statligt åtagande eller ideellt slitgöra

Jag sitter och läser Folkets hus och parker och Riksteaterns evenemangstidning Sommarscener. Bägge institutionerna bygger sitt arbete till 90 procent på oavlönat ideellt arbete. Inget ont i det, jag tycker det är beundransvärt, men borde inte kultur, på regional och lokal nivå, vara ett statligt eller kommunalt åtagande?
Typexemplet som framhålls i bladet är kulturarbetet i Haparanda, en norrbottensmetropol som levde upp ordentligt när Ikea la sitt nya monstervaruhus där vid finska gränsen, med närhet också till den ryska och norska marknaden.
Tre eldsjälar driver verksamheten inom Haparanda teaterförening, en av 234 som finns i Sverige. En av dessa, ordförande Gudrun Karlsson, försörjer sig som högstadielärare. Hela styrelsen på 12 personer arbetar ideellt, liksom de 250 medlemmarna i föreningen. Verksamheten är förlagd till Folkets hus i Haparanda, där man har 4,5 anställda allt som allt, bland annat en vaktmästare.
Man administrerar 40 teaterföreställningar per år, deltar i sommarfestivalen i finska Kukkola, och ordnar varje sommar läger för skolbarn med Cirkus Cirkör från Stockholm.
2009 hade man 713 arrangemang i Folkets hus, och ett besöksantal på 35.000 personer under hela året!

”Det ideella arbetet är grunden året om” läser jag vidare. 135 folkparker finns kvar i hela Sverige, fast många av dessa drivs numera av privata intressenter. Man driver också 208 biografer, som t.ex. visar direktsänd opera från Metropolitan i New York, och man verkar i 585 Folkets hus över hela landet. Bara på Riksteatern arbetas det 280.000 timmar ideellt varje år. Samtidigt når teatern ut till 1,2 miljoner besökare varje år, och Folkets hus och parker har enligt uppgift 33 miljoner besök om året!

De gamla folkrörelserna, idrottsrörelsen inte minst, drevs och drivs i stor utsträckning ideellt, och detta är beundransvärt. Samtidigt kan man kanske fundera hur väl detta passar in i en borgerlig kulturpolitik. För det kostar ju inte samhället en enda krona utom ett mycket litet bidrag, som dessutom ständigt är omdebatterat för att det är för stort.
Gamle kulturministern Bengt Göransson, som var en stor vän av detta ideella arbete inom folkrörelserna, ”fritt och frivilligt” som det heter inom folkbildningen, intervjuades idag i SvD inför den nya bok han snart ger ut. Han arbetar fortfarande, i sann folkbildaranda, en dag i veckan gratis på IOGT:s expedition i Älvsjö i Stockholm. Han har arbetat med kultur inom Folkets hus och ABF hela sitt liv.
Problemet är bara att Bengt Göransson är 78 år fyllda. Hur länge kommer eldsjälar som han, som är beredda att arbeta ideellt med kultur och folkbildning på sin fritid, att finnas kvar? Finns det inte en liten fara i att se dessa frågor, som gränsar farligt nära folkbiblioteksfrågor, som i mångt och mycket ideellt och frivillligt arbete, utan något statligt eller kommunalt ansvarstagande?
Mats Myrstener
www.fhp.nu (Folkets hus och parker)
www.riksteatern.se
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-viktiga-tvivlet_4718407.svd (Bengt Göransson)

Internet för alla

Det är rubriken för länsbibliotekets kampanj i Östergötland. Kolla http://www.lansbibliotek.ostsam.se/ och gör sammalunda. Hur folkbiblioteken lyckas med att överbrygga den digitala klyftan och skapa det mångspråkiga biblioteket är helt avgörande för bibliotekens framtid. Det gäller att folkbiblioteken ställer sig på rätt sida om klassamhällets växande klyftor och bejakar sina rötter i folkbildningen och inte tar tag i den rot som finns i medelklassens kommersiella lånebibliotek.

Ingrid Atlestam