Kategori: Folkbildning

Kategorier
demokrati Folkbildning

Om bildning och demokrati

(Några anteckningar vid läsandet av antologin Om Bildning och demokrati : nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Bjurström och Tobias Harding, red.). – Stockholm : Carlsson, 2013.)

Demokrati=ett positivt laddat värdeord, ett ”honnörsord”.

Bildning? Överspelat, bortglömt, inaktuellt? Antikverat, förlegat? En arkaism, konservativt? (jfr ”en bildad man”, den ”bildade medelklassen”, fortf. aktuellt på 1930-talet, försvann när S fick den politiska makten). Bildningsbegreppets försvinnande kan idag jämföras med vad som kallats ”demokratins kris”. Varför? Därför att demokratin förutsätter en viss demokratisk och kulturell ”bildning”. Men vad lägger vi in i begreppet? Idag talas i Bolognaprocessen inom EU:s högskolor mer om ”anställningsbarhet” (employability), en instrumentell term. Bildning, eller ”allmänbildning”, har försvunnit, begreppet angreps särskilt starkt på 1970-talet, för att det stod för något konservativt och elitistiskt.

”Som bidrag till formandet av det moderna samhället har både demokrati och bildning sitt ursprung i återupprättandet av antika ideal. Samtidigt förenades dessa ideal med upplysningstidens framtidstro (1700-talet). Och så småningom även med revolutionära ideer om att en fullständig demokratisering förutsatte ett radikalt brott mot det förflutna”. Upplysningstidens demokratiideal hade ofta drag av utopism och orealism. Ellen Key påpekar detta, men var själv influerad av det, liksom Valfrid Palmgren.

Kamp om tolkningsföreträde mellan kons, lib, soc, religiösa, o andra grupperingar. Grundläggande i västeuropa var det Habermas kallat den ”borgerliga offentligheten” med  medborgerliga fri- och rättigheter, allmänna val, fri press, mötesplatser etc. (idag sker mycket av dessa möten på nätet).

Människan är formbar och kan utvecklas på ett positivt sätt, också intellektuellt (von Humboldt). Humanismen, nyhumanismen. ”Cultura”=odling. ”Själens odling” som Ellen Key säger. Man sökte ”sanningen”, och universiteten skulle stå fria från kyrka och stat enligt von Humboldt. Geijer kallar det ”levande grund för handling”. Men vägen dit kunde vara olika (se ovan). J.H. Pestalozzi, den schweiziske pedagogen, påverkade synen på fri bildning i Rousseaus anda, på begreppet Volksbildung, som var ett demokratiskt ped. begrepp. Olikheten i bildningsgrad var ett klassmärke, påpekade Ellen Key.  I England lanserades begreppet ”education of the people” av lord Henry Brougham. I sv.övers. ”Om folkbildning” 1832. Jfr med Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” och ”ekonomiskt kapital”.

Palmgrens motstånd mot den ”underhaltiga [underhållnings]litteraturen”, påverkad av engelsmannen Matthew Arnold, förf och skol inspektör. Kulturen utmålades av Arnold som den andliga kraft som skulle överta religionens roll i samhället på 1900-talet. Herbert Spencer på 1860-talet menade dock att inte bara själen, utan även kroppen behövde fostras, t.ex. med sträng Ling-gymnastik. 5-årig värnplikt infördes i Sverige 1812 för män från 21 och uppåt. Bildning kunde i början av 1900-talet ses som en motkraft mot industrialismens skadeverkningar, och modernitetens förytligande, så hos Key eller Vitalis Nordström. Key önskade 1906 att ungdomsrörelsen skulle bli en ”bildningsrörelse”. Nyhumanismen stod för ett idealistiskt tänkande (med rötter i romantiken) som fick mycket stryk när rösträttsrörelsen med mer nyttoinriktat tänkande (Rickard Sandler m.fl.) slog igenom. Bildningsfrågan blev en ”skol- och utbildningsfråga” inriktad på inte minst bråkig ungdom. Moral, dygd och karaktär blev viktigt.

Flera nya utredningar tillsattes i ungdomsfrågan under 1930-talet. De framlades på 1940–talet. Ungdomens fritid blev viktig. Mer praktik än teori. Föreningsstöd viktigt, idrott, studiecirklar, hobbies. Den filosofiska [kritiska] sidan försvann. Vuxenlivet innebar ansvar, det krävde fostran, ideal. En debattör som E.Hj. Linder ifrågasatte denna instrumentella syn på bildning i boken (1962) Bildning i det tjugonde århundradet. Samma år kom Bengt Nermans plädring för en mer demokratisk kultursyn som inte såg ner på populärkulturen. Bjurström kallar det en ”fritidssocialisation”.

Folkbildningens plats idag är svävande. Kultur, fritid, eller skola? På 1970-talet handlade folkbildningen mycket om själens fostran, sedan dess har underhållning fått allt större plats i våra liv. Idag saknar du kulturellt kapital om du inte följer vissa populära TV-serier, eller vad som händer på nätet. Traditionella bildningsideal började försvinna redan på 1960-talet, när Sverige amerikaniserades kraftigt. Ordet ”bildning” har lämnat ett mentalt tomrum efter sig. Donald Broady försökte på 1980-talet i tidskriften KRUT väcka nytt liv i begreppet (jfr BiS antologi Boken åter i centrum).

Idag talas om New social movements, inom miljö och politik. Folkbildningsbegreppet marginaliseras alltmer. Kan det översättas till en ny tid? Idrotten lät sig snabbt kommersialiseras, inte lika lätt med kulturen? Jo, viss kultur (TV, bio). I England startade Tony Blair ett Departement for culture, media and sport, där kommersialiseringen var stark. Man talar i kommersiella termer om kulturen som den ”kreativa sektorn”. Den offentliga förvaltningen präglades också från 1990-talet av det am. begreppet New Public Management, där kommersiella krafter inbjöds, de offentliga utgifterna skulle slimmas och skäras ner, vilket kombinerades med sänkta skatter. Också media avreglerades. Medias ”public service” tappade delar av sitt folkbildande ansvar.

Den nya aktiebolagsformen saknar demokratisk legitimitet. Även ideella s.k. Non governmental organizations spelar på samma kommersiella marknad. Folkbildande inslag i samhället finns kvar (familjens och skolans ”fostran” av ungdomar) men mer som ”motrörelser”. Man talar inte gärna längre om att skolan ska ”fostra” (det anses nog föräldrarna få sköta om), inte heller om samhällets skyldigheter. Inte heller om att ”bilda” sig intellektuellt. Även underhållning kan ur en aspekt vara bildande, dvs om man ser på den med ett kritiskt öga.

Bildning går ett steg längre än bara utbildning. Den ser till hela personen, till både kropp och själ. ”För att förstå sig själv måste man förstå andra” (Bernt Gustavsson). Hänv. till am. pedagoghistorikern Martha Nussbaum. Bildning som en resa, i teorin men även till andra platser på jorden. Att införliva det obekanta med sig själv. Hegel talar om detta i Andens fenomenologi (1807). Marx, Simone de Beauvoir (kvinnan ”det andra könet”), Franz Fanon om den kolonialistiska retoriken. Kulturer som kolliderar hybridiseras (Homi Bhabha) och därigenom skapas ett kulturellt ”tredje rum” Det är mer än bara ”mångkulturellt” – ”det är ett rum där helt andra [och nya] positioner kan utvecklas”. ”Den kulturella hybridiseringsprocessen ger upphov till något helt annorlunda”, mer problematiserat, konstverk som romanen Ett öga rött eller filmen Äta, sova, dö. Salman Rushdie gestaltar hybriditeten i Satansverserna. Även Bayed Salihs (Sudan) Utvandringens tid, som är en replik till Conrads Mörkrets hjärta. (Folkbildningen har idag blivit ”individualiserad”, dvs du får själv ta ansvar för att aktivt bilda dig, samhället gör det inte åt dig.)

Gene Sharp, am. statsvetare har kommenterat demokratistriderna i Östeuropa och Nordafrika på nätet. ”Global bildning” måste ta hänsyn till både det universella, och till det individuella, det partikulära. ”The capability approach” (Nussbaum, Amartya Sen) är att utveckla ”förmågan att delta i demokratiska processer i [t.ex.] tredje världen”. För detta är folkbildande insatser fortfarande avgörande. Där har alla typer av bibliotek fortfarande en given plats.

Mats Myrstener 

Kategorier
Folkbildning forskning

Folkbildningsforskning

Jag sitter och läser i Mimer : nationellt program för folkbildningsforskning, verksamt vid Linköpings universitet, i deras informationsblad från september 2013. Mimer var en gestalt från den nordiska mytologin: i hans brunn fanns ”kunskap om allt som hade hänt och som skulle hända i världen”. Inte undra på att högste guden Oden offrade sitt ena öga för att få ta del av kunskapen i Mimers brunn!

I det nya bladet skriver redaktören Henrik Nordvall glädjande om generationsskiftet inom forskningen. Gamla veteraner som Lars Arvidsson, Bernt Gustavsson, Staffan Larsson och Ann-Marie Laginder lämnar nu över till en ny generation, i form av tre nyanställda doktorander: Sofia Österborg Wiklund, Daphne Arbouz och Helena Colliander. ”Återväxten inom forskningen tycks med andra ord inte vara hotad”, skriver Nordvall.

Flera nya antologier anmäls: Nyttan med folklig bildning : en studie i kapitalformer i folkbildande verksamhet (redaktörer Bernt Gustavsson och Matilda Wiklund), Folkbildning i förändring : dilemman i politiskt mobiliserande didaktik (redaktörer Staffan Larsson, Henrik Nordvall, Lisbeth Eriksson och Martin Lundberg), och den internationella antologin A history of popular education : educating the people of the world (Routledge, red. Sjaak Braster, Frank Simon och Ian Gorsvenor).

En workshop i Nairobi om folkbildning och livslångt lärande refereras, och så har den verklige veteranen, folkhögskolerektorn och hedersdoktorn Gösta Vestlund fyllt 100 år, vilket avfirades vid en ceremoni på Tollare folkhögskola.

Jag drar mig till minnes att en folkbildare från förr, DN-journalisten och läraren på Brunnsvik Torsten Fogelqvist, en gång talade om ”folkbildningens fem fula f”. Jag minns nu inte riktigt vilka de var, men det hade inget med ”fan, flickan och flaskan” att göra, så mycket vet jag, och jag tror inte ”folkbibliotek” var med heller. Den som är intresserad kan ta en titt i Ingmar Lundkvists bok om Fogelqvist, där svaret står att finna.

Till slut: En del av Mimers publikationer finns nu online för den som är intresserad. Adressen är www.liu.se/mimer/mimers-skrifter. Här kan man hitta titlar som Folkbildning, samtidig eller tidlös?, Folkbildning som universellt fenomen, Lars Furulands Folkbildningens och folkrörelsernas betydelse för arbetarlitteraturen i Sverige, och Lars Arvidssons Mellan rörelse och universitet – folkbildning enligt Oscar Olsson och Carl Cederbladh, samt bibliografin Svensk folkbildningsbibliografi 1850-1950.

Det är bara att önska lycka till med forskningen i framtiden!

Mats Myrstener

Kategorier
Folkbildning Landsorganisationen LO

Det är synd om Bergslagen

Det är synd om Bergslagen. Först gick popfestivalen Peace & Love i Borlänge i konkurs, och nu läggs arbetarrörelsens äldsta folkhögskola i Brunnsvik ner. Arbetarrörelsens arkivs filial i Grängesberg försvinner 2015, och ett företag som sysslande med filmrestaurering har också lagts ner. (Folkhögskolan fortsätter till namnet, med kurser i Borlänge, Häggvik och Sollentuna.)

De svenska folkhögskolorna, som funnits sedan mitten av 1800-talet (då var de knutna till landsbygden och utbildade framförallt ungdomar från bondesamhället som bara gått sex år folkskola) drabbas hårt när glesbygden avfolkas. Och ”glesbygd”, då talar vi i Brunnsviks fall om ett samhälle bara 20 mil från Stockholm. Men det räcker. Folkhögskolor som ligger närmare Stockholm har lättare att finna elever. De gamla internatskolorna ute i landet är ofta för dyra att hålla i drift idag.

Bildningsförbund som ABF har också ekonomiska problem. Det stora tappet av medlemmar har fortsatt att rasa sedan den borgerliga regeringen tog makten 2006. Det är svårt att propagera för studiecirklar i konkurrens med TV, radio och Internet, och den kroppskultur och individualism som vuxit sig stark som en del i den moderata strukturomvandlingen av Sverige. De humanistiska och konstnärliga ämnena i skolan premieras inte heller och väljs ofta bort av elever som bara kämpar för höga betyg . Det missgynnar också en skola som Brunnsvik.

Min lärare på BHS, Åke Åberg, brukade säga att folkbiblioteken och folkbildningsorganisationerna slutade samarbeta på 1980-talet, en anledning var att organisationer som ABF slutade att arbeta med böcker, för att istället ägna sig åt kompendier och praktiskt inriktade kurser som korgflätning och folkdans. Det var säkert ett tecken i tiden, kulturbegreppet vidgades och kom tillslut att innehålla allt mellan himmel och jord.

Redan när BiS gav ut antologin ”Boken åter i centrum”, om folkbildning och folkbibliotek i samverkan 1983, var utvecklingen på gång. Idag har begrepp som ”bildning” och ”folkbildning” fallit i vanrykte och ses som lite suspekta. Och nu när bokcirklar blivit allt populärare  så verkar studieförbund som ABF ha missat det tåget också, trots att man ju var med och introducerade studiecirklar i Sverige. Istället har många gamla Folkets hus kunnat överleva som kulturhus med mycket brokig verksamhet, där man bl.a. satsat på bio, bingo och direktsända operaföreställningar på storbildsskärm.

Legendariska bibliotekschefer som Sigurd Möhlenbrock i Göteborg och Ulf Dittmer i Stockholm hade starka rötter inom den gamla folkbildningen, så även förre kulturministern Bengt Göransson. Men det var då det.

Brunnsvik hade nog kunnat bli en viktig aktör för att utbilda invandrare och flyktingar, och ungdomar som av olika anledningar fallit genom utbildningssystemen. Men varken stat, kommun eller fackföreningsrörelse verkar intresserade. Kanske ligger det geografiska läget helt enkelt Brunnsvik i fatet? Bristen på engagemang från huvudägarna LO och ABF är tydlig. LO har stora problem med medlemsrekryteringen och försöker liksom staten spara sig ur krisen. Med känt resultat.

Det måste väl ändå finnas något mellan utbildning och underhållning för en organisation som ABF att ägna sig åt, även utanför storstäderna? Arbetarrörelsen har ett historiskt arv att förvalta, som nu försvinner när Brunnsvik säljs till högstbjudande. Det fantastiska biblioteket (”Bokstugan”) som i många år sköttes av eldsjälen Christina Garbergs-Gunn, stoppas nu ner i lådor, och fraktas till Ludvika för en osäker framtid. Hela lokalen, som en mötesplats för kulturlivet i Bergslagen, försvinner. Hur många författare och socialdemokratiska politiker och förtroendevalda som gått på Brunnsvik är oöverskådligt, så nog lämnar skolan ett tomrum efter sig, ungefär som när man la ner tidningen Arbetet, eller sålde Tidens förlag.

Det där med kultur och arbetarrörelse verkar inte vara en så lyckad kombination.

Mats Myrstener

Aftonbladets Ingvar Persson minns sitt Brunnsvik.

Bild

Kategorier
Folkbildning Folkrörelser valfrid palmgren

Ett obekvämt jubileum

Image

Arbetarnas bildningsförbund firar 100 år, men det är ett jubileum man inom arbetarrörelsen nog helst vill tala tyst om. I övriga Sverige torde det också passera utan stora kommentarer. Och mycket vatten har ju flutit under broarna sedan Oscar Olsson startade den första studiecirkeln i Lund 1902, och ABF grundades tio år senare.

På Svenska Dagbladets ledarsida tyckte man att det nu var dags att bevilja hundraåringen en välförtjänt folkpension. Det skulle nog många inom ”rörelsen” ockcå vilja. SvD:s Maria Ludvigsson önskade sig bildningsideal som börjar hos individen, inte i kollektivet. Studiecirkelns form kändes inte riktigt ”2010-tal”.

Tyvärr tror jag många inom biblioteksvärlden håller med henne.

Men jag tror de missat det väsentliga i den revolutionerande studieform som studiecirkeln är. I bästa fall ett samtal mellan jämlikar, där alla kommer till tals, öga mot öga, under ett klokt cirkelledarskap. Formen borde egentligen passa 2010-talet, i digital form, alldeles utmärkt. Många bokcirklar bedrivs på nätet idag just i den formen.

Men ordet ”folkbildning” har också fått en skämmig stämpel av översitteri och förmynderi som det inte alls förtjänar. I begynnelsen talade pionjärer som Rickard Sandler, som kom att personifiera ABF:s utveckling till sin avgång som ordförande 1938, och Oscar Olsson gärna högstämt om ”självkännedom”, ”självinsikt”, och ”självaktning”. Men även om att läsa på ett begrundande sätt, som Ronny Ambjörnsson menar kom från väckelserörelsen. ”Det samtal som individen för, dels inom sig själv, dels med andra individer”.

Det må låta omodernt, men är det i själva verket inte. Att känna sig själv genom andra har ända sedan Antiken varit ett folkbildningsideal. Den svenska studiecirkeln har blivit en exportsuccé, och bedrivs idag i många andra länder. Den är så självklar inom modern pedagogik att det inte ens brukar nämnas. Förmodligen har den varit lika viktig för bildningsfrågan som August Strindbergs skrifter, men knappast lika uppmärksammad.

Olof Palme talade gärna om ”studiecirkel-Sverige”. Idag besöks ABF:s olika evenemang av 5 miljoner personer om året (må vara att samma personer säkert går mer än en gång). Varför är då jubileet så obekvämt för arbetarrörelsen? Förmodligen för att de ideal pionjärerna talade om, idag ha glömts bort eller ses över axeln som gamla och förlegade. En tragisk felbedömning, men icke desto mindre.

Det har att göra med en del av socialdemokratins historia som man gärna inte vill tala om. Utbildnings- och kulturfrågor lämnades tidigt över till liberala krafter. Det fanns en grundläggande konflikt: Agitatorn August Palm misstrodde de högskoleutbildade och som han tyckte snobbiga kring Branting, och kallade dem föraktfullt ”intelligentsararna”. För honom var magfrågan viktigare, man skulle först få äta sig mätt och få en dräglig ekonomisk lön för mödan – sedan eventuellt sätta sig på kvällsskolebänken.

Redan på partikongressen 1908 avslogs därför förslag till stöd för arbetarbibliotek och arbetarfolkhögskolor, där Brunnsvik visserligen var den första men där lärare som Karl-Erik Forslund och senare Torsten Fogelkvist snarast ideologiskt var liberaler.

Undermeningen var att partiet snart ändå skulle få den politiska makten i Sverige, och då också kunna styra utbildnings- och kulturfrågorna. Riktigt så blev det dock inte. Idag saknar arbetarrörelsen, till skillnad från början av 1900-talet i stort sett press, bokförlag, skolor, nyhetsbyråer och kulturpolitik. Man är därmed i händerna på kulturmoguler som Bonniers och Stenbeck

Idéhistorikern Bernt Gustavsson har talat om tre historiska inriktningar på socialdemokratins bildningssyn. Först den borgerligt ”klassiska”, grundad på studier i klassiska språk och kultur, representerad av utbildningsministern Arthur Engberg, som många inom rörelsen, inte minst inom ABF och Brunnsvik, stod för på 1930-talet.

Den inriktning som emellertid fick mest gehör inom gräsrötterna var den nyttoinriktade ”medborgarbildningen”, som kom att utvecklas på Brunnsvik och som var av mer praktisk natur, den typ av bildning som Ronny Ambjörnsson så målande beskriver i sin bok Den skötsamme arbetaren. Den handlade inte minst om att kunna fylla i blanketter, förstå lagar, skriva mötesprotokoll, och föra kassabok. Nog så viktigt för ett parti som på 1930-talet tog över den politiska makten i hela Sverige, ända ner på kommunnivå.

Kultur- och bildningsfrågor skulle sedan liksom lösa sig av sig självt verkade man mena. Andra världskriget svetsade de stora politiska partierna samman, och efter kriget rådde närmast nationell konsensus om vad som skulle förmedlas på skola och universitet. När skolor och folkbibliotek kommunaliserades 1989 försvann också möjlighet till statlig kontroll. Kanske på gott men också, ur många aspekter, på ont.

När Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek till hösten lämnar Norra bantorget bryts en över hundra år gammal tradition. Husen, Upplandsgatan 2-4, förvaltas av Folkets Hus AB och ska bli hotell. Samma företag som förvaltar Norra latinläroverket, vars skolgård i sommar blivit ett gigantiskt öltält i regi av TV4.

Tidigt fick mag- och pengafrågorna styra inom arbetarrörelsen, med viss rätt, för motståndaren var välorganiserad, och är så än idag. Folkbildningsfrågorna ansågs nog vara lösta på 1970-talet – alla gick ju i skola och gymnasium – och folkbiblioteken och folkbildningen gick skilda vägar. Enligt min gamle lärare Åke Åberg för att man inom folkbildningen mer och mer slutade använda böcker. Bildningsbegreppet, liksom det töjbara kulturbegreppet, blev allt större och större, det kunde lika bra handla om folkmusik och korgflätning som turistspanska eller kurser i att använda skrivmaskin.

Idag är begreppet folkbildning snarast tabubelagt. Ungefär som att tala om ”klass”. För vad är en ”bildad person”? Olof Lagercrantz menade t.ex. att den mest bildade person han träffat var en åländsk fiskargubbe, en stor och egenartad filosof som inte hade läst en enda bok i hela sitt liv.

Kanske ville Lagercrantz provocera den borgerliga läsekretsen? Ungefär som Strindberg i det berömda uttalandet om att man behöver ”bränna bibliotek” då och då? Förmodligen ett av den stores mer ogenomtänkta uttalanden.

Idag när till och med kulturministern hellre talar om ”underhållning” än om kultur och folkbildning så är varje litet bidrag i motsatt riktning berömvärt. Om det nu skulle finnas någon motsättning? För vad är att ”känna sig själv” egentligen? Det bottnar i individens fördjupade kunskaper, men kan inte utvecklas annat än i sällskap av andra, så vida man inte vill bli en självbespeglande eremit i skogen.

Allt som går under ytan på det rent underhållande för stunden är nog berömvärt. Där har Arbetarnas bildningsförbund en verklig utmaning inför de kommande hundra åren. Rickard Sandlers maningsord förpliktar.

Mats Myrstener

Läs mer om ABF:s grundande, se länk

http://www.arbark.se/2012/06/abf-sa-borjade-det/

  • Etiketter
Kategorier
bibliotekslag bibliotekspolitk Folkbildning kulturpolitik Vad är ett folkbibliotek?

Man ska alltid fråga varför

” Man ska alltid fråga varför” sjöng Ville, Valle och Viktor på 70-talet, men det har lagförslaget missat.  Så här lyder ändamålsparagrafen i nya lagförslaget:

Syfte och ändamål
2 § Biblioteken ska främja läsning och tillgång till litteratur. De
ska också främja information, upplysning, utbildning samt
kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksservice ska finnas
tillgänglig för alla.

Skillnaden mot tidigare skrivning enligt förslagskommentaren är att läsning och tillgång till litteratur lyfts fram som det viktigaste. Resten som ska främjas är inte lika viktigt. Dessutom är det nu biblioteksservice som ska finnas tillgänglig för alla, alltså inte specifikt ett folkbibliotek . För det tredje så är ordet medborgare utbytt mot alla, eftersom man tror att medborgare kan misstolkas som att man måste vara svensk medborgare.

Det kan ju ligga något i det sista påpekandet förutsatt att man verkligen menar alla även t ex de papperslösa, gömda och andra som idag inte ens får sjukvård?

Hur detta med biblioteksservice till alla ska tolkas är ytterst diffust, precis som mycket annat i lagen. I § 5 stadgas att varje kommun ska ha ett folkbibliotek. Glidningen mellan att biblioteksservice ska finnas tillgänglig för alla och att varje kommun ska ha folkbibliotek är förvirrande, vad menas?

Men mest tveksamt i denna nya formulering är att läsning och litteratur prioriteras så kraftigt utan att man någonstans definierar vad som menas. Begreppsförvirring råder! Så är väl t ex läsning och litteratur en förutsättning för utbildning. upplysning och information? Eller menas här i första hand bara skönlitteratur? Denna oklarhet är ett genomgående problem i hela lagförslaget vilket gör flera paragrafer helt förvirrande, mer om detta senare.

I stället borde ändamålsparagrafen lyftas en nivå, det som står där nu är ju medel inte mål. Vilket är då det mer övergripande målet och syftet med bibliotek? Lagen borde inledas med en portalparagraf om yttrande -och åsiktsfrihet och om bibliotekets samhälleliga uppdrag.Man kunde exempelvis använt sig av UNESCOs folkbiblioteksmanifests inledning:

”Frihet, välfärd, samhällelig och personlig utveckling är grundläggande mänskliga värden. De kan bara förverkligas genom välinformerade medborgare med möjlighet att utöva sina demokratiska rättigheter och därigenom spela en aktiv roll i samhällslivet. Medborgarnas egna deltagande i utvecklingen av demokratin är beroende av fullgod utbildning samt fri och oberoende tillgång till kunskap, tankar, kultur och information.

Folkbiblioteket som lokalt kulturcentrum utgör en grundförutsättning för ett livslångt lärande, ett självständigt ställningstagande och en kulturell utveckling för den enskilde och för olika grupper i samhället.” (Inledningen till UNESCOs Folkbiblioteksmanifest senaste version1994)

Det är ju dessa högre syften man bör utgå ifrån då man argumenterar för gratisprincipen, lagstadgandet och nödvändigheten av bibliotek. Tillgång till läsning och litteratur i en mer inskränkt mening  som huvudsyfte är att förminska bibliotekets uppdrag och undergräva dess  existensberättigande i nuvarande form.

Ingrid Atlestam