Kategoriarkiv: flyktingpolitik

Kändisar på slott

Nu när jag snart går in i ett stadium av ”ex-bibliotekarie” (och tänker då på den klassiska Monthy Python-sketchen) så blir kvällarna i TV-soffan allt vanligare och allt mer efterlängtade. Jag tänker t.ex. på ”Allt för Sverige”:  visst är det underbart att se dessa fantastiska svenskamerikaner som bara älskar Sverige, kanske ett Sverige som bara finns i deras fantasi, men ändå? Vår inneboende film- och genusvetare Dagmar från Tyskland  älskar också Sverige. precis som de flyktingar som i vårt land får möjligheten att skapa sig ett nytt liv. Ändå ser jag själv mest de negativa sidorna av ett samhälle jag egentligen borde älska och tycka om. Det blir lätt så när man växte upp på 1960- och 1970-talet då problemen i Sverige var mindre (eller var det bara jag som var yngre?), allt var långsammare och mindre tekniskt,  snödrivorna var högre, motståndet var mer organiserat, framtiden ljusare, och vänsterkrafterna satte dagordningen? Idag känner jag mig mest som den bortglömde norske poeten Sigbjörn Obstfelder, han som tyckte han var född på ”feil klode”, dvs fel planet ungefär. Å andra sidan – det finns väl inte så många andra planeter som är beboeliga? Kanske därför jag älskar sagor som Sagan om Ringen, eller Star Wars? Verklighetsflykten i litteratur och film ska inte underskattas. Musikens förmåga att lugna sinnet och få det att meditera. Men också att ställa obekväma frågor som man kan göra i teater och bildkonst.

Årets upplaga av ”Stjärnorna på Slottet” var i vilket fall det bästa hittills, och det blir som Özz Nujjen sa i sista avsnittet, svårt att slå i framtiden. Kanske bortsett från Helena Bergström så var det fyra fantastiska karaktärer som verkligen försökte slå varandra i tunga uppväxtminnen, där konst och kultur säkert räddade några av dem från ett betydligt vanskligare och tristare liv.

Det var också fyra livsberättelser som visade på alla olika sidor av dagens liv i Sverige. Flykting- och invandrarproblematik, våld mot barn och vuxna och inte minst av vuxna, hbtq-frågor, och kvinnors och mäns eviga problem med att få ihop det s.k. ”livspusslet”. Bara det att Harriet Andersson så tydligt berättade om hur hon aldrig velat föda barn och när hon väl gjorde det, inte kunde förmå sig att älska sin dotter. Det sas många fler saker som fick de fem på slottet att börja gråta, t.ex. när Özz Nujjen i programmet iscensatte sin familjs flykt från det belägrade Kurdistan, mitt i kolmörka natten, över ett fält som var pepprat med minor. Helena Bergström började gråta, och det är förståeligt. Harriet Andersson konstaterade i sin tur att hon haft många anledningar att gråta, men att hon oftast gjorde det i duschen – vatten som vatten, och man dämpar ljudet effektivt. I dagens Sverige finns många anledningar att gråta i duschen, inte minst för den allt sämre offentliga servicen, som effektivt monterats ner och sålts av till näringslivet (fråga sjukvården i Stockholm, tack för det Filippa Reinfeldt). Och skolans – och i förlängningen bibliotekens – problem med att producera goda resultat med allt mindre resurser (tack för det Jan Björklund, Lena Adelsohn Liljeroth och alla kommunpolitiker som aldrig besöker ett bibliotek).

Då blir det fantastiskt att se ett civilkurage som det journalisten Fredrik Önnevall visar. I ett land som översvämmar av uteliggare, psykiskt sjuka som inte får hjälp, tiggare och pseudorasister är det fantastiskt att se något sådant på TV (genomslaget, att problemet öppet debatteras). Mest förbannad blir man nog ändå på våra (icke-)politiker som låter allt detta ske med öppna ögon, bara för att man är så livrädd för fulordet ”skattehöjning”. Det gäller hela Europas framtid, och den känns just nu ganska så skakig.

Som tur är finns det fortfarande goda böcker att tillgå, just nu fördjupar jag mig i Arnaldur Indridasons Nätter i Reykjavik (som handlar om uteliggare för övrigt), den ghananske författaren Ayi Kwei Armah De vackra är ännu inte födda som är en bister uppgörelse med kolonialismen i Afrika (översättare är en annan ex-bibliotekarie och BiS-aktivist, Jan Ristarp), och Lasse Bergs oerhört folkbildande berättelse Gryning över Kalahari. Tänk att vi alla härstammar från några tusen afrikaner som utvandrade från Etiopien och Somalia, över det smala sundet mellan Djibouti och Jemen, för ca 80.000 år sedan.

Det är, om något, en tanke att bita i för Sverigedemokraterna och deras väljare?

Mats Myrstener

Invandrare landsbygdens räddning

Läser idag i Svenska dagbladet om Yllestad, två mil utanför Falköping. Den hundraåriga skolan var nedläggningshotad på grund av för få elever. Räddningen blev 17 flyktingbarn från Somalia. Journalisten Karin Thunberg skriver:

”På biblioteket inne i Falköping tillhör körkortsboken, på somaliska, de mest utlånade. Barnen som börjat lära sig svenska dras till lättlästhyllan, för att senare sluka både Harry Potter och Lasse Majas detektivbyrå. Britt Lööf, avdelningschef för kulturen i Falköpings kommun, bekräftar att just biblioteket är en viktig och kravlös samlingsplats. Inte minst för olika invandrargrupper. Före strömmen från Somalia kom flyktingar från – bland annat – Kurdistan, Rumänien och Afghanistan.”

Läs själva om hur 17 invandrarbarn från Somalia räddar glesbygden i Yllestad i Västergötland. Trots att trettio procent av invånarna här röstar på Sverigedemokraterna!

http://www.svd.se/kultur/de-somaliska-barnen-raddade-byskolan_4123283.svd

Mats Myrstener

Chilekuppen 37 år senare

Senaste numret av tidskriften Arbetarhistoria ägnas kuppen i Chile 1973. Ung. 3.500 chilenare, kommunister, fackliga representanter och socialdemokrater, ”försvann”. 28.000 torterades och mer än 50.000 hölls som politiska fångar enl. de s.k. Rettig- och Valechkommissionerna. Samtidigt iscensattes liknande militärkupper med stöd från CIA i Bolivia, Uruguay och Argentina.
Sverige blev det land som mottog flest flyktingar från Chile. Idag har ca 47.000 personer i Sverige chilensk anknytning. Det är en speciell grupp invandrare, också därför att många bllivit bofasta i Sverige och inte tänker återvända. Det Chile som de idag kan återvända till är ganska annorlunda från det land de lämnade 1973. Inte minst är de sociala klyftorna i Chile idag enorma och de fattiga i många fall ännu fattigare idag än för 37 år sedan.
I det nya numret skriver bl.a. Stefan De Vylder om sitt arbete i Chile-kommittén, och historikern Peter Winn om den omänskliga grymhet med vilken juntan i Chile tog makten 1973. Chilenare i exil porträtteras, och arkivmaterial presenteras.
Numret kan beställas, se länken. Även den famösa tennismatchen 1975 i Båstad, som spelades inför läktare befolkade av enbart poliser, kommenteras.
(Dessutom finns nu ett stort bibliografiskt material om kvinnor och kvinnohistoria åtkomligt från hemsidan, under rubriken ”Worlds of women”. Se länk.)
Mats Myrstener

Dagens Dagerman

Stig Dagerman är en av Sveriges mest uppmärksammade författare utomlands, vilket jag kunde notera på plats i Paris. Dagerman debuterade 1945, bara 22 år, med romanen Ormen, och under bara några år exploderade han i en stor produktion av romaner, noveller, dikter, dramatik och reportage, inte minst i syndikalistiska dagstidningen Arbetaren.
Drabbad av en förlamande skaparkris tog han sitt liv 1954. Två av hans mest kända böcker, den egenartade kärleksromanen Bränt barn, och reportageboken Tysk höst, skriven 1947, ges nu ut igen av Norstedts. Med förord av P.O. Enquist och Elfriede Jelinek.
Dagermans dagsedlar publicerades 1944-1954, under några perioder dagligen, i Arbetaren. En av de mest kända är Flykten valde oss, ett ännu idag skarpt inlägg i invandrar- och flyktingdebatten.

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär.

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär.

En fråga om hattar?


Man kan inte annat än skämmas när man läser om Vellinge-politikerna i Skåne, som undanber sig att ta hand om trettio flyktingbarn. I den del av landet där Skånepertiet och Sverigedemokraterna har sin bästa jordmån har politikerna i Laholm köpt sextio färgglada ”tänkarhattar” åt sig själva för 18.000 kronor. (Illustrationen ovan visar en s.k. ”Cardiff Banana”, kostar 24.90 Euro på hatshopping.com.) Ger kanske ett nytt innehåll åt uttrycket att vara ”glad i hatten”?
I dagens SvD granskades flyktingpolitiken och det konstaterades att en annan rik Skånekommun, Staffanstorp, använder trettio procent av sina statliga bidrag för detta till politikernas resor. Danderyd i Stockholm, en av Sveriges rikaste kommuner, vill inte vara sämre. Man tar emot fem flyktingar, men de placeras alla i familjeboende, och inte i Danderyd utan i andra kommuner. De egna kommuninvånarna har enligt uppgift ”inte tid”. (Lilla Sorsele i Västerbotten tar emot ett femtiotal flyktingar om året som jämförelse.)
En plats i gruppboende uppges kosta 50.000 kronor i månaden. Ofta köps tjänsten av en entreprenör, som sockrar notan till kommunen. En hyfsad månadslön kan man tycka.
Vellinge uppges enligt reklamen vara ”en bra kommun att bo i”. Undrar om de trettio flyktingbarnen tycker detsamma. Förmodligen gör de det, de har ju knappast något val.
Mer glädjande är då att Turkiet nu beslutat häva många av de sanktioner som plågat den stora kurdiska minoriteten i decennier. Jag tänker på Nedim Dagdeviren, Kurdiska bibliotekets skapare i Stockholm, och hur glad han skulle ha varit. Tyvärr dog han i förtid, och bibliotekets framtid är idag mer osäker.
I Metro läser jag att bara tre kvinnor ingår i den exklusiva gruppen ”Världens 67 mäktigaste personer”. Kan det vara en orsak till att det ser ut som det gör? ”Manligheten som norm”?
Nästa vecka åker jag till konferensen ”Boken på arbetsplatsen” på LO-skolan i Åkers-Runö. Rapport kommer att följa.
Mats Myrstener