Kategoriarkiv: Finland

Inte blott Sverige svenska bibliotek har

Plötsligt riktas kritiska blickar mot Finland och valresultatet där, man förfasar sig över Sannfinländarnas framgång och i OBS häromdagen fick recensenten den nu aktuella, men tyvärr snart avslutade, utställningen Vardagens hjältar på Ateneum i Helsingfors att bli smått rasistisk i skenet av valutgången – så galet kan det bli då man yrvaket upptäcker den östra grannen.
Varför inte hålla sig lite mer orienterad om t ex vad som händer i den finska biblioteksverkligheten, följ bibliotek.fi, gilla den på Facebook, alla skriver på svenska! De följer bisbloggen och håller sig väl informerade om den Svenska biblioteksverkligheten, varför har vi oftast inte vanan att lära av allt spännande som händer i de finska biblioteken? Bara att det finns en sådan webbplats som bibliotek.fi är fantastiskt och efterföljansvärt!

Ingrid Atlestam

Fy Finland!

Det finska protestvalet har sänt kalla kårar efter de finska riksdagsmännens och -kvinnornas ryggar. Kanske borde de ägnat mer tid åt att vara i Finland och tala om demokrati och antirasism, än att spendera tid i Bryssel och förmera sina egna plånböcker?
Den som drar fördel är missnöjespolitikern Timo Soini. Finland kan nu få en migrationsminister (Jussi Halla-aho), en doktor i lingvistik som åtalats för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden. Han fick 15.000 personröster bara i Helsingfors. Vad är det som händer i Finland egentligen?
Månntro om den berömda finska PISA-skolan är bättre på att ta upp ämnen som demokrati, folkrätt och religionsfrihet, än de bekväma och konflikträdda finska riksdagspolitikerna i sina Armanikostymer och pälsboa?
Mats Myrstener

Visioner finns i Finland

kolla in länken, t.ex. att en procent av budgeten ska gå till kultur. Här är det inte bara prat, man gör något också.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-loser-varldens-problem-1.1215921

Uppsnappat om arbetarlitteraturdagen i Finland

Som nämnts, arrangerades Arbetarlitteraturens dag 28/8 på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Bevakningen och dokumentationen tycks ha varit knapp, men lite har jag snappat upp i efterhand. Jag gav ett halvt löfte om att referera nåt av det.

Allt gick över förväntan, med drygt tusen besökare, enligt Kansan Uutiset. Werstaschefen Kalle Kallio tolkade besökssiffrorna som ett tecken på intresse för arbetarlitteraturen och dylika tillställningar. Diskussionerna gav mer nya frågor än säkra svar och arrangemanget kommer att ordnas även framöver, detta var ju första gången.

Dagen innan sände radioprogrammet Kultakuume ett inslag med litteraturdocent Mikko Lahtinen. En del kretsade kring definitioner: hur såg den traditionella arbetarlitteraturen ut kontra dagens? Jani Saxell hördes kort resonera om sitt författarskap, hur han utan arbetarbakgrund nog inte kan räkna sig dit, men ändå känner gemenskap med den litterära fåran och författare som Timo Pusa och Hannu Salama. Saxell antydde också att man till dagens arbetare skulle kunna räkna de som hankar sig fram mellan olika arbetsgivare och tillfällighetsarbeten.

Lahtinen menade att det litterära Finland vaknat och sett att klassamhället finns kvar, om än inte som det gamla industrisamhället. Men han ansåg termen ”arbetarlitteratur” som begränsande, och talar hellre om en samhällskritisk litteratur som pekar på klyftorna, visar vilka uttryck ojämlikheten tar sig och funderar över dess orsaker. Kanske, menade Lahtinen, är denna litteratur en som öppnar ögonen för att vi inte alltid lever i den bästa av världar, men som kan skapa ”horisonter av hopp”.

Lahtinen deltog på arbetarlitteraturdagen under samma programpunkt som socialdemokraten Erkki Tuomioja, där sistnämnde talade i ämnet ”Vart försvann arbetarklassen och arbetarlitteraturen?” (online på finska). Han gav sin bild av välfärdssamhällets uppgång och fall, jämförde de nordiska länderna och resonerade kring Klassamhället 2.0, i vilket Finland åter närmar sig 1960-talsnivåer i fattigdom men där de yttre skillnaderna är otydligare. Han konstaterade att den fackliga organisationsgraden ännu ligger högt, men att facket hamnat i ett defensivläge där man främst försvarar det redan vunna.

Mot slutet anknöt Tuomioja till arbetarlitteraturen. Han pekade på begreppsproblematiken och -urlakningen när till exempel även de finska moderaterna kallar sig för arbetarparti. Han tror inte att vi får se någon ny Väinö Linna. Andra lika bra författare måhända, men samhället som Linna verkade i kommer inte åter. Däremot, menade Tuomioja, ska arbetarlitteraturen inte ses som en historisk företeelse. En litteratur som beskriver maktstrukturer och de svagas situation – och som tar ställning för de svaga – behövs alltjämt.

Det ska också nämnas att man delade ut priserna i den skrivtävling som pågått under året: i prosagrenen vann Jan Salminen och i lyrikgrenen Pirjo Kotamäki. Jag har dessvärre inte hittat mer detaljer om vinnarbidragen. En jurymedlem uttryckte dock att tävlingens starkaste texter öste ur erfarenheterna av arbetslöshet och kom med en kritik av arbetslivet.

Referaten ovan tyder på viss konsensus. Undrar vad man var oense om? Jag hade till exempel velat veta mer från samtalet ”Deckare som arbetarlitteratur”. Vem tyckte vad, och varför?

Kalle Laajala

Segrarna skriver historia

När jag läser Richard Pipes skildring av sovjet-
kommunismens uppgång och fall (Communism – a history, 2001) slås jag ju av dess ensidighet. I en kortare översikt av andra länder utanför Östeuropa nämns kuppen i Chile (se tidigare blogginlägg). Inget om CIA:s inblandning, all skuld läggs på Allendes vänstervridna politik, en kort lakonisk kommentar bara om kuppens ”hårdhet” när den genomfördes(!).
En annan nyutkommen bok, journalisten Bjarne Stenquists om inbördeskriget i Finland (Den vita segerns svarta skugga, 2009), har väckt visst rabalder på andra sidan Östersjön. Trots att en utredning där 2006 bekräftade Stenquists siffror: 5000 vita dog i striderna, ca 30.000 ”röda” varav 5.000 i strid, 10.000 arkebuserades efter kriget, och 15.000 avled i fångläger. Syftet var att ”dra upp socialismen i Finland med rötterna”, så som skedde i Spanien och Tyskland, Grekland och Turkiet, och som senare skett t.ex. i Chile, eller Indonesien (1 miljon döda kommunister enligt NE när Suharto tog makten 1965).
Man önskar att t.ex. Forum för levande historia kunde ta upp detta till diskussion. Historieskrivningens pendel tenderar annars att slå hårt i bägge riktningar. Utan föreningar som BiS skulle den skrivningen (och nu tänker jag på bibliotekshistorien) bli ännu mer vinklad och ensidig.
Mats Myrstener