I skolan fick man lära sig att alla människor var lika mycket värda. Visserligen hade man en gnagande känsla av att det inte riktigt var sant, men ändå … Magistern hade ju alltid rätt? Och hemma rådde ännu större millimeter-rättvisa: när jag och mina tre bröder efter skolan delade upp kroppkakorna enligt strikt geometriska principer, avseende antal, omkrets och diameter på de vita bullarna.
Men millimeterrättvisa gäller ju inte ute i verkliga livet tyvärr. 13 israeler dog i kriget på Gazaremsan, mot trettonhundra palestinier. En nöjd Margot Wallström kvitterar ut fem miljoner i fallskärm när hon slutar som EU-kommissionär, men en vanlig Volvoarbetare får inte ett öre när han/hon blir arbetslös.
Och i morgontidningen stod häromdagen att på Timbro vill man ha en ny ”krismedvetenhet” hos svenska folket (känns ordet igen?). Vi måste inse att det är bra med ekonomiska kriser och besparingspaket. (Som Alliansen säger: spara dig ur krisen!) Det är som forna tiders krig: ett renande stålbad där veklingarna sållas bort. Och chefen för Ericsson menade att nu ska vi ”spara oss ur krisen”. Men det gällde förstås bara på arbetssidan, inte för aktieägarna.
BiS har i många år förfäktat idén om det ”rättvisa biblioteket”. Men kan biblioteket vara ”rättvist” när samhället man verkar i inte är det? Se där något djupt filosofiskt att grunna på när himlen är blå som skummjölken man drack som liten och luften krispigt kall och klar. Och halva EU, den fattiga halvan, fryser och får lunginflammation för att ryssarna använder sin gas som politiskt påtryckningsmedel.
När vi häromdagen gick på Medborgarplatsens bibliotek för att se på gratisfilm (Narnia II) insåg jag att folkbiblioteket fortfarande också är en öppen, god och tillgänglig plats för många avsigkomna och frysande individer i vårt välfärdssamhälle. Stick i stäv med rådande kylslagna kulturklimat tar många del av vad biblioteket har att bjuda, helt gratis. Folkbiblioteket är i själva verket vårt lands största och mest utnyttjade kulturinstitution. Jag förstår att det sticker i ögonen på vissa moderata politiker.
”Rättvisa” enligt biblisk, israelisk, princip, eller den mer modernare Timbro-rättvisan, som bygger på taxeringskalendern? Eller finns det en annan sorts rättvisa? Är vi på biblioteken rättvisa föredömen? Har vi gett upp tanken på att försöka nå alla medborgare i stat och kommun?
Mats Myrstener
Kategori: Finanskrisen
Kategorier
Dags igen?
Kapitalismen är åter i kris och kommunerna börjar dra åt svångremmarna, eftersom man förväntar sig ett sviktande skatteunderlag och höjda socialbidragskostnader.
Man förbereder sig på att försörja ett växande antal fullt arbetsföra personer med skattemedel och för att klara det gör man ännu fler arbetslösa inom offentlig sektor. Smart va!
Biblioteken drar ner på öppettider och ännu fler bibliotekarier blir arbetslösa och får en alldeles egen coach på arbetsförmedlingen som säger att de måste ringa runt till alla bibliotek och tala om hur duktiga de är. Ett i alla bemärkelser lönlöst jobb, eftersom det är minst hundra duktiga sökande på varje ynka tjänst som till äventyr annonseras ut.
Men problemet är ju hur enkelt som helst, låt biblioteken få anställa alla dessa kompetenta medarbetare. Då får vi bibliotek med generösa öppettider och personal som har tid att bedriva en tillgänglig och uppsökande biblioteksverksamhet, ett måste nu när ännu fler kommmer att hänvisas till olika utbildningsinsatser och kraven på biblioteksservice ökar.
Givetvis behöver andra delar av offentlig sektor förstärkning på liknande sätt. Så satsa på alla de jobb som behöver göras inom skola, vård, omsorg och kultur istället för de nya miljarder som regeringen nu ger Arbetsförmedlingen för att upphandla coacher till arbetslösa för att hetsa dom att söka jobb som inte finns.
Ingrid Atlestam
Konsulten Kjell A. Nordström utropade idag i SvD (24/11) att kapitalismen står stark. Och i helgens Expressen tyckte författaren Lars Gustafsson i Texas att marknadsliberalismen klarat ”krisen”. Man undrar på vilken planet dessa herrar befinner sig?
Det är ju tvärtom så att staten åter fått gå in och rädda ryggraden på den svenska kapitalismen, de svenska bankerna. Det är som i den gamla proggschlagern från 1970-talet: ”Staten och kapitalet, de sitter i samma båt, och den ena handen vet precis vad den andra gör.”
I början av 1990-talet höll SE-banken på att gå omkull. Det var t.o.m. risk att den skulle övertas av staten. Wallenbergarnas flaggskepp räddades av en nyemission av aktier, som aktieägarna betalade. Idag är det skattebetalarna som får gå in och rädda vad som räddas kan.
Men istället för att ta ett radikalt grepp, slå samman Nordea och skuldsatta Swedbank, göra om den till en icke vinstdrivande bank som kan få skattebetalarnas förtroende, utan höga bankdirektörslöner med fallskärmar, så låter man allt fortgå med att lappa och laga. Och när amerikanska Citibank ska räddas blir beloppen närmast svindlande!
Men kapitalismen står ”stark”. Och den socialdemokratiska politiken verkar vara fortsatta neddragningar av den offentliga sektorn, inklusive våra livsviktiga folkbibliotek. Någon självständig ekonomisk politik kan Sverige inte föra sedan vi gick med i EU, där är det inflationsbekämpning som fortsatt gäller, trots att ekonomin förblöder.
En patient med knäckt ryggrad som håller på att förblöda? Hur illa kan det bli innan marknadsliberalismens kvacksalvare vaknar upp ur sin törnrosasömn?
Mats Myrstener
Kategorier
Den enda vägens politik?
I dagarna händer underliga ting. ”Bankakuten” rycker villigt ut i land efter land, och börsen får glädjefnatt. Vi lyckades lura de dumma djävlarna igen! I stället för att nationalisera de rovgiriga kapitalisterna, ska de underhållas och gödas och lappas och lagas med skattebetalarnas pengar. En gång fanns en statlig bank, PK-banken, vars enda uppgift var att förvalta skattebetalarnas löner. Det var en bank som sköttes med måtta, aldrig spekulerade, en fast klippa i det gungfly som kapitalismen utgör. Även Riksbanken var statlig, och löd under finansminister Gunnar Strängs stränga domvärjo. Det var goda tider.
Så är det inte nu. Bankerna är nu privata, de missköts, de skor sig, de lever farligt, men när de håller på att gå omkull gnäller de, och staten får rycka ut och hjälpa till. Igen.
Kapitalismen – den ”enda vägens politik” enligt Carl Bildt. Jo, kyss mig där ryggen byter namn!
Mats Myrstener
BiS 