Kategoriarkiv: film

Avatar – en kamp för allmänningar?

The world is nearly all parceled out, and what there is left of it is being divided up, conquered, and colonised. To think of these stars that you see overhead at night, these vast worlds which we can never reach.I would annext the planets if I could; I often think of that. It makes me sad to see them so clear and yet so far. /Cecil Rhodes

Nu när så Avatar släppts på DVD hamnar den snart på ditt lokala bibliotek. Jag själv tog mig i kragen och sent om sider såg jag filmen – nåt annat vore nästintill tjänstefel.

För er som inte vet vad den här science fiction-filmen handlar om kan jag sammanfatta filmen i korthet: ett gruvbolag har i nyimperialistisk anda etablerat sig på den skogsklädda månen Pandora men hamnar snabbt i konflikt med urinvånarna, de blå utomjordingarna Na’vi, som enbart slåss med pilbåge och kniv. I ett försök att få kontakt med Na’vi har forskare fått fram Avatar-projektet där människor kopplas samman med en avatar, en hybridkropp skapad av mänskliga och Na’vis gener. Människorna kan sedan kontrollera dessa avatarer med tanken. Marinkårssoldaten Jake Sully får i uppdrag att lära kännas urinvånarnas seder och traditioner (och i hemlighet spionera på deras försvar) genom sin avatar men när han förälskar sig i hövdingens dotter börjar han tvivla på företagets rätt att hänsynslöst exploatera Pandoras naturresurser. Således hamnar han på kollisionskurs med gruvbolaget och dess inhyrda legosoldater i form av marinkåren.

Ni som tänkt att se filmen ska sluta läsa här. Jag kommer i nedanstående text brutalt avslöja filmens vändningar och dess slut. Alltså – spoilervarning!

Jag tyckte att det var en underhållande film med en i mina ögon klar politisk underton. Det intressanta är att övergreppen på Pandora inte förklaras med hjälp av någon inneboende mänsklig ondska eller ngt liknande utan i en nyckelscen säger bolagets chef på plats att aktieägarna må tycka illa om dålig PR i form av mördade urinvånare men de tycker ännu sämre om ett dåligt bokslut. Imperialismen är ekonomiskt driven – huvudpersonen Jake Sully säger i en scen att marinkåren försvarar friheten hemma på Jorden men här skyddar de bolagets intressen.
Alltså – för att parafrasera Marx kan man säga att profiten är Moses och profeterna och några utrotade Na’vi är collateral damage. De står helt enkelt i vägen. Man kan se bolagets aktiviteter på Pandora som en jättelik inhägnadsrörelse där man försöker omvandla Na’vis naturliga allmänningar till privat egendom. Na’vis kamp blir således en kamp för sina naturliga allmänningar mot dess exploatering av kapitalistiska intressen.

Filmen igenom sitter jag och undrar hur f-n Na’vi, enbart beväpnade med pilbågar och knivar, ska kunna slå gruvbolagets legostyrkor som är beväpnade med luftskepp, kulsprutor och jättelika robotdräkter. Det känns smått otroligt men jag tänker att manusförfattaren säkert har ett ess i rockärmen. Tyvärr blir jag besviken. I den episka slutstriden när allt ställs på sin spets visar det sig att Na’vi, trots att de är många fler, massakreras av människornas vapen. När allt verkar vara förlorat kommer då vändpunkten – genom ett gudomligt ingripande. Plötsligt ingriper Pandoras djur på Na’vis sida och mosar gruvbolagets styrkor.

Jaha, tänker jag, blev det inte mer?
I min värld, som den inbitna materialist jag är, väntade jag mig något i stil med att gruvarbetarna skulle göra gemensam sak med Na’vi mot gruvledningen och legostyrkorna. Det hade varit mer realistiskt (materialistiskt) och betydligt mer hoppingivande.

Kristian Schultz

Citizen Schein – en annan Harry!

Jag sitter och bläddrar i KB:s stora tjocka bok om fillmmogulen Harry L. Schein – så kallade han sig när han kom till Sverige 1939, en föräldralös judisk pojke från Wien, som utbildade sig till kemiingenjör och blev miljonär på ett patent om vattenrening.
Boken är fylld av underbara svartvita fotografier från 1940-50-60- och 1970-talet, och speglar också en tid med studentkårsockupation och statligt styrd filmpolitik med Schein ständigt i centrum, från 1963 som chef för nystartade Filminstitutet, snart i egen byggnad, den monumentalt fula betongklossen på Gärdet.
Schein drog sig inte heller för att gå på Gärdesfestivalen 1971 och diskutera film med skäggiga revolutionärer från ”filmvänstern”, allt fångat i de elegantaste svartvita fotografier. Ständigt med en cigarrett eller pipa i mungipan.
Själv var han en superkändis, innan ordet knappt var uppfunnet, gift med skådespelerskan Ingrid Thulin. Men vi besparas inte heller det försupna ensamma vrak med sönderrökta lungor som Ingvar Carlsson besökte strax före Scheins död 2006. Den förr så brunbrände och vältränade Schein klagade då för Carlsson att han kände sig ”lite vissen” – han hade just fått ischias. I övrigt mådde han ”utmärkt”!
Jag kommer att tänka på en annan fascinerande person jag läste om nyligen – ketchuptillverkaren Herbert Felix, också han socialdemokrat och invandrad jude från Österrike. Och nog saknar man intellektuella och innovativa strebrar som Harry Schein och Jörn Donner i dagens ljumma kulturdebatt?
Mats Myrstener

Ursula K. Leguin

Jag skrev i bis för några år sedan om en eventuell filamtisering av Ursula K. Leguins Earthsea-böcker, den bästa fantasy som skrivits enligt min mening vid sidan av Tolkiens böcker. Jag tror att man gjort en film tidigare, jag zappade in på den en gång, men har totalt glömt vad den hette och när den kom? Den är nog längesedan glömd. Men nu finns en animerad version på DVD av den tredje boken i serien, som kom på svenska på 1970-talet. ”Tales from Earthsea” (Den yttersta stranden) heter den, och Hayao Miyazaki, den mästerliga japanske animatören, har gjort den tillsamamsn med sin son Goro. Han har ju också gjort bl.a. Spirited away och Min granne Totoro. Den är klart sevärd! Tydligen tog det många år innan LeGuin gav tillstånd till filmatiseringen (tänk på Toves mumintroll och Tintin, Babar, Pippi mfl.). Kanske kommer det flera LeGuin-filmer från Miyazaki nu. Bättre animatör kan man ju leta efter!
Mats Myrstener

Feminism och feminism och Sex and the City

Vissa ord går det troll i. För nittio år sedan kämpade den tidens feminister (både män och kvinnor) fortfarande för kvinnlig rösträtt. Det var inte länge sedan kvinnor fick rätt att studera vid universitet. En av dessa var vår bibliotekspionjär Valfrid Palmgren. När hon anställdes på Kungliga biblioteket efter att ha disputerat i Uppsala 1905, var det med det uttryckliga förbehållet att hon inte skulle få högre lön än bibliotekets manliga amanuenser, trots sin doktorsgrad. Något avancemang kunde hon inte heller räkna med, och absolut ingen chefsbefattning heller. Sådana var den tidens anställningsförhållanden, fast riksbibliotekarien Erik W. Dahlgren, som också propagerade för bättre folkbibliotek, för sin del tyckte att reglerna var felaktiga.
Sextio år senare angreps både Palmgren och hennes förebild Ellen Key av den tidens vänsterfeminister för att vara konservativa och särartsförespråkare. Inom marxismen talades över huvud taget inte om någon ”kvinnofråga”. Debatten i Sverige har speglats i en avhandling av Emma Isaksson. Den river fortfarande upp onda sår, och partiet Feministiskt initiativ stupade inte minst på motsättningar inom feministrörelsen.
Idag slukar mina tre döttrar glatt amerikanska TV-serier som ”Sex and the city” och ”Desperate housewives”. ”Kulturkoftorna” från 1968 har de ingen större förståelse för. Den förra långfilmen är sommarens stora biohändelse, åtminstone enligt tidningspressen. Och jag funderar på vad begreppet feminist egentligen betyder?
De fyra hjältinnorna i Sex and the city är yrkesarbetande och framgångsrika, men ensamma och inte särskilt lyckliga. Deras liv fylls med diskussioner om män och sex, förhoppningar och besvikelser, idoga försök att avläsa den manliga kod som styr samhället i USA, blandat med dyra och kompensatoriska shoppingrundor. Inte minst som stilikoner för miljoner unga kvinnor har de spelat stor roll. De symboliserar nog det moderna begreppet ”girl power”: ta för dig, bli rik, shoppa loss, ta ingen skit, gör som killarna för livet är kort. Och satsa framförallt på dig själv för ingen annan kommer att göra det.
Hade en sådan TV-serie kunnat göras om män? Män som diskuterar kvinnor och sex, ingående och detaljerat, och sedan njutningsfullt shoppar loss på bilar och slipsar och kavajer? Konsumenter i 2000-talets konsumtionskapitalism, fast helt oberoende av kön?
Vem sänder idag en tanke till de tusentals kvinnliga bibliotekarier i Sverige som oegennyttigt och träget och till låglöner försökt odla folkbildningen och kulturen, fjärran från utsvävningarna och shoppingorgierna i de amerikanska TV-serierna? Hur många magar i tredje världen skulle dessa Dior- och Dolce Gabbana-dräkter kunna mätta, kan man fråga sig?
Kanske finns det ingen motsättning? Kanske är det bara två sidor av det feministiska myntet idag? Delar av den diskurs som enligt Foucault så effektivt förkväver och knuffar ut allt och alla som har en annan uppfattning än den förhärskande. Och mina döttrar diskuterar nog för övrigt bara sakkunnigt de desperata hemmafruarna för att reta mig och min uppblåsta 68-nostalgi.
Mats Myrstener