Kategorier
feminism film TV

Feminism och feminism och Sex and the City

Vissa ord går det troll i. För nittio år sedan kämpade den tidens feminister (både män och kvinnor) fortfarande för kvinnlig rösträtt. Det var inte länge sedan kvinnor fick rätt att studera vid universitet. En av dessa var vår bibliotekspionjär Valfrid Palmgren. När hon anställdes på Kungliga biblioteket efter att ha disputerat i Uppsala 1905, var det med det uttryckliga förbehållet att hon inte skulle få högre lön än bibliotekets manliga amanuenser, trots sin doktorsgrad. Något avancemang kunde hon inte heller räkna med, och absolut ingen chefsbefattning heller. Sådana var den tidens anställningsförhållanden, fast riksbibliotekarien Erik W. Dahlgren, som också propagerade för bättre folkbibliotek, för sin del tyckte att reglerna var felaktiga.
Sextio år senare angreps både Palmgren och hennes förebild Ellen Key av den tidens vänsterfeminister för att vara konservativa och särartsförespråkare. Inom marxismen talades över huvud taget inte om någon ”kvinnofråga”. Debatten i Sverige har speglats i en avhandling av Emma Isaksson. Den river fortfarande upp onda sår, och partiet Feministiskt initiativ stupade inte minst på motsättningar inom feministrörelsen.
Idag slukar mina tre döttrar glatt amerikanska TV-serier som ”Sex and the city” och ”Desperate housewives”. ”Kulturkoftorna” från 1968 har de ingen större förståelse för. Den förra långfilmen är sommarens stora biohändelse, åtminstone enligt tidningspressen. Och jag funderar på vad begreppet feminist egentligen betyder?
De fyra hjältinnorna i Sex and the city är yrkesarbetande och framgångsrika, men ensamma och inte särskilt lyckliga. Deras liv fylls med diskussioner om män och sex, förhoppningar och besvikelser, idoga försök att avläsa den manliga kod som styr samhället i USA, blandat med dyra och kompensatoriska shoppingrundor. Inte minst som stilikoner för miljoner unga kvinnor har de spelat stor roll. De symboliserar nog det moderna begreppet ”girl power”: ta för dig, bli rik, shoppa loss, ta ingen skit, gör som killarna för livet är kort. Och satsa framförallt på dig själv för ingen annan kommer att göra det.
Hade en sådan TV-serie kunnat göras om män? Män som diskuterar kvinnor och sex, ingående och detaljerat, och sedan njutningsfullt shoppar loss på bilar och slipsar och kavajer? Konsumenter i 2000-talets konsumtionskapitalism, fast helt oberoende av kön?
Vem sänder idag en tanke till de tusentals kvinnliga bibliotekarier i Sverige som oegennyttigt och träget och till låglöner försökt odla folkbildningen och kulturen, fjärran från utsvävningarna och shoppingorgierna i de amerikanska TV-serierna? Hur många magar i tredje världen skulle dessa Dior- och Dolce Gabbana-dräkter kunna mätta, kan man fråga sig?
Kanske finns det ingen motsättning? Kanske är det bara två sidor av det feministiska myntet idag? Delar av den diskurs som enligt Foucault så effektivt förkväver och knuffar ut allt och alla som har en annan uppfattning än den förhärskande. Och mina döttrar diskuterar nog för övrigt bara sakkunnigt de desperata hemmafruarna för att reta mig och min uppblåsta 68-nostalgi.
Mats Myrstener