Kategoriarkiv: feminism

Det surrar om FI

FI tar allt större plats på sociala medier, det visar Svenska dagbladets valtjänst som mäter hur mycket det talas om politik på Twitter, Facebook, instagram, bloggar och forum. Av de politiska partierna är det bara S som är större på nätet.

Samtidigt kommenterar kolumnisten Isabelle Ståhl i dagens SvD Åsa Beckmans debattartikel i DN om ”kulturmannens död”. Mannen är inte alls död, menar Ståhl, utan hävdar sig tvärtom ganska bra. Och bakom varje stor kulturman står som bekant minst en trogen kulturkvinna. Det är, skriver Ståhl, ”en struktur med djupa rötter i det rådande systemet”.

Under strecket skriver Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap och uttalad socialdemokrat att nätet är en ”outnyttjad politisk kraftkälla”. Det handlar om s.k. ”crowdsourcing”, där läsare på nätet kan kommentera och diskutera och kritisera och på så sätt utveckla forskning, kommersiella produkter, politiska lösningar, nya idéer. Digitaliseringen har medfört helt nya möjligheter att delta i politiska processer, ”ett helt nytt landskap för kommunikation, kreativitet och problemlösning vars konsekvenser vi ännu bara kan ana”, skriver professorn.

Själv ska jag, precis som hela min familj, rösta på FI den 25:e. Jag tror definitivt att världen sett helt annorlunda ut om den styrts av kvinnor.

Mats Myrstener

 

Visst går det an!

Carl Jonas Love Almqvists lilla roman Det går an från 1839 är inte bara den första i sitt slag som introducerar realismen i svensk litteratur, den måste också betraktas som den första rent feministiska skriften som utkommit i Sverige. Åtminstone den radikalaste. (Fredrika Bremers uppmärksammade roman Hertha skulle exempelvis inte utkomma förrän 1856.) Det går an är högst läsvärd än idag, i år har den kommit ut i ännu en nyutgåva (på papper och som e-bok), på förlaget Telegram.

Vad var det då som upprörde Almqvists samtid så oerhört när boken utkom, på den gode vännen Lars Johan Hiertas förlag 1839? Den handlar om den 24-åriga Sara Videbeck, som övertagit ett glasmästeri i Lidköping. Bara detta var upprörande för samtiden, det var först 1858 som en ogift kvinna fick bli myndig (och då vid 25 års ålder), och de få kvinnor som drev företag var nästan uteslutande änkor som övertagit företaget efter en avliden man.

Men Sara Videbecks föräldrar är båda avlidna, och hon har inga manliga släktingar som kan överta deras förmyndarskap. Dessutom ärver hon ett hus efter föräldrarna, och blir därmed ett knepigt juridiskt fall, eftersom hon därmed inte är ”obemedlad”. Almqvist propagerar här djärvt för att kvinnor ska anses myndiga och ha rätt att driva företag eller förrättningar, precis som vilken man som helst. Detta upprörde de styrande i Sverige omåttligt.

Lika upprörande är det faktum att Sara i romanen själv får bestämma över sin sexualitet. Hon uppvaktas på ångbåten Yngve Frej, som går från Stockholm till Arboga, av den burduse men stilige militären Albert. Under resans gång förändras dock Albert, under Saras inflytande, och han följer henne förälskat från Arboga med diligens i fyra dagar via Örebro och till Mariestad. Lyckligtvis har hennes ”förkläde”, en gammal moster, missat båten i Stockholm varför Sara reser helt ensam. Tycke mellan henne och Albert uppstår under resan, och de har även sexuellt umgänge som man kan läsa mellan raderna. Bara detta, att ogifta människor idkade samlag liknades i lagen vid lösdriveri och var straffbart. Almqvist menade att det var dubbelmoral, då alla visste att det förekom överallt.

I Lidköping ordnar Sara det så att Albert får bo inneboende i hennes hus i den lilla staden. Äktenskap är det inte tal om, hon vill förbli fri och ogift. Och hon frågar sig i romanens slut med berättigad oro, ”Går detta an?”. För Albert i romanen går det an. Men i den konservativa omvärlden i Sverige följde ett ramaskri av ilska. Det gick alls icke an!

För Almqvist blev följden att han förlorade i stort sett allt. Han blev uppsagd från sin tjänst som rektor vid Nya Elementarskolan i Stockholm, alla hans gamla vänner sa upp bekantskapen, att han var prästvigd vid svenska kyrkan gjorde inte saken bättre, han motarbetades nu aktivt för att han inte skulle få någon som helst tjänst inom kyrkan. Han kallades både ”helvetetspredikant” och ”Satan”. Han fick börja försörja sig på medarbetarskap i Hiertas liberalradikala (och flera gånger av kungen indragna) tidning Aftonbladet, där en av kollegorna var den som kallats ”Sveriges första kvinnliga journalist”, den vackra och ständigt förtalade Wendela Hebbe som också var Hiertas älskarinna. För detta växte hatet mot Almqvist från de reaktionära ännu mer och antog med tiden närmast orimliga proportioner.

Hierta vågade inte ge ut någon ny upplaga av Det går an, trots att den första sålt som smör i solsken. Almqvist var på 1840-talet den mest omdiskuterade och läste författaren i Sverige, och därmed ett stort hot mot den bestående ordningen. Johan Svedjedal frågar sig i sin stora trebandsbiografi, om ”Love” någonsin tänkt igenom följderna av sin bok? Kanske kände han sig, på grund av sin stora popularitet bland läsarna, osårbar? Så skulle snart visa sig inte vara fallet.

1851 var hans ekonomiska situation så illa att han ska ha försökt förgifta en av de många ”procentare” han var skyldig pengar, med arsenik. Han flydde till Nordamerika, där han gifte om sig (bigami), och försörjde sig på artikelskriverier och privatundervisning (han var pionjär på att introducera engelska som undervisningsspråk i svenska skolan). 1866 avlider han, totalt utblottad, på ett hotellrum i Bremen, utan att ha fått återse hemlandet och sin svenska familj.

Han var i kvinnofrågan långt före sin tid. Fredrika Bremer skulle föra den vidare, i sällskap med bl.a. Selma Lagerlöf, Sophie Adlersparre, och andra kvinnliga författare som skulle debutera, som Victoria Benedictsson, Wilma Lindhe och Anne Charlotte Leffler på 1880- och 1890-talet.

Men att ”helvetespredikanten” Almqvist, som på grund av sin popularitet inte minst hos unga läsare kallades ”ungdomens förförare”, var pionjär i jämlikhetsdebatten i Sverige, därom råder inget tvivel. Han gick längre än någon annan gjort före honom.

Mats Myrstener 

mer om Almqvist, och ett av hans första verk, den erotiska romanen Murnis, här:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/portr-mainmenu-51/riga-portr-mainmenu-100/15340-erotomanen-carl-jonas-love-almqvist–en-oeverraskande-upptaeckt

och om hans sista år i exil i Amerika:
http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/15894-cjl-almqvist-i-exilen

Apropå bästsäljare och kvinnor som läser

Stieg Larsson kan slänga sig i väggen, för enligt Wikipedia är William Shakespeare och Agatha Christie världens mest sålda författare. Idag intervjuas i Svenska dagbladet ett annat fenomen, romance-
författaren Nora Roberts, som på 25:e plats över de bäst sålda genom tiderna säljer ca 145 miljoner böcker om året.
Många har utkommit i långserien Harlequin, och en hel del finns också översatta av Bonniers. Därmed hamnar hon någonstans mellan det som förr kallades ”fin” och mindre fin litteratur.
Andra storsäljare av romantikböcker är Barbara Cartland, Danielle Steel, Jackie Collins, Janet Dailey (som stämts för plagiat av Roberts) och spanjorskan Corin Tellado.
Roberts själv, som också skrivit under pseudonymerna JD Robb och Sarah Hardesty, skäms inte alls för att hon skriver för kvinnor om romantik och kärlek. Definitionen för en romantikbok av det lättsmälta slaget är en ramberättelse om två människor som blir kära i varandra, och är ett drama som alltid slutar lyckligt.
Hon ger läsaren en dos verklighetsflykt, en dos som kanske får vederbörande att stå ut i vårt genom-
materialistiska och kommersialiserade och antifemi-
nistiska samhälle. Nästan alla läsare av romantikböcker är kvinnor, det är en enorm läsekrets av både fattiga och rika, och de enda män som dyker upp på romantikbok-
handeln i Boonsboro där Roberts bor, är en man som skjutsat sin fru.
Det är knappast vad kritikerna kallar för ”god litteratur”, men den anses ha fått ett lyft med genrer som chic lit. Den romantiska berättelsen kan kombineras i det oändliga med kriminalhistorier, science fiction, historia, läkare och advokater eller ren fantasy.
På biblioteken har sedan länge genrer som chiclit och romance släppts in. Och väl är väl det. Nora Roberts senaste bok på svenska heter Förföljd av det förflutna. Måhända finns den redan på ditt bibliotek?
Sedan läser jag också att allt fler kvinnor numera väljer att leva ensamma med ett barn, som man fått genom t.ex. inseminering. Behövs de okultiverade oläsande männen över huvud taget kan man fråga sig? Svaret är inte längre ett självsäkert ja. Världen vore nog t.ex. betydligt bättre om den styrdes av kvinnor, tror jag. Kvinnor som läser böcker om kärlek och romantik, och inte bara följer den manliga normen.
Mats Myrstener

Framtiden i våra händer?

”Har dagens feministiska och vänsterprogressiva rörelser förlorat förmågan att föreställa sig en framtid bortom kapitalismens och könets principer? Hur kan radikala politiska projekt göra motstånd mot de maktstrukturer som de samtidigt är en del av? Utifrån vilka positioner kan kollektiva visioner formuleras?
I Att vinna framtiden åter diskuterar Wendy Brown politiska former bortom den melankoli och brist på revolutionära horisonter som har kommit över såväl feminismen som vänstern i stort. (Bokförlag: Atlas)”

Feminist-boktips

Tusen systrar ställde krav : minnen från 70-talets kvinnokamp, redaktörer Ingrid Sillén, Eva Schmitz, Eva Lindqvist och Vera Almroth-Majstrovic. Artiklar av bl.a. Bissaren Kerstin Norlander, Umeå. Boken är inspirerad av ett amerikanskt projekt ”The feminist memoir project : voices from women’s liberation”, presenterat i boken med samma namn 1998.