Kategoriarkiv: fattigdom

Vi blir allt mer segregerade

Det svenska samhället blir också allt mer segregerat, och en bidragande orsak är skriver Aftonbladet, det fria skolvalet. Världens mest jämlika skola har på några år med en borgerlig regering blivit en skola som blivit en sorteringsmaskin där de fattiga barnen sållas bort redan från klass ett.

Min egen bror flyttade just från en invandrartät del av Malmö, hans adopterade son ska snart börja första klass. Internationellt kallas det ”white flight”.

Bostadssegregationen blir allt större i storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö. På Södermalm i Stockholm, en gång de fattiga arbetarnas stadsdel, finns snart bara höginkomsttagare, rapporterar Sveriges radio.

Folkbiblioteket följer med all sannolikhet med i utvecklingen. ”Fritt tillgängligt för alla, äfven för barn och ungdomar” som Valfrid Palmgren skrev 1909. Men gäller det verkligen alla barn?

Mats Myrstener

Om biblioteket i Bagis och bostadsrättsannonserna i dagens tidning

Jag är lite av en nyhetsnarkoman. Hela veckan ser jag fram mot lördagsmorgonen, min heliga stund när jag i lugn och ro kan läsa två dagstidningar till frukost, Svenskan och DN.
Nu är ju nyheter ofta ganska dystra men i morse upptäckte min dotter Pella faktiskt en positiv i Svenska Dagbladets Magasinet. Där kan man läsa om varför poeten Jenny Wrangborg trivs så bra i Stockholmsförorten Bagarmossen. Hon tipsar också om sina favoritställen, och efter Nackareservatet nämner hon förstås biblioteket i ”Bagis”. Hon säger att ”Det är som mitt kontor”, där kan hon sitta och jobba.
Förutom att vara poet är Jenny också kallskänka och arbetar extra i köket på en förskola i Hammarby sjöstad. Hon tycker att köksjobbet ”ger näring åt dikterna”.
Jag jobbade själv en period efter gymnasiet i köket på Grand Hotel i Stockholm i slutet av 70-talet och det blev verkligen ett av ”mina universitet” för att citera Maxim Gorkij, men det var då det. Nu vet vi att möjligheterna för många unga idag att skaffa ett eget boende är tuffa om man inte har ett kapital att luta sig mot.
Jenny har bott på ett flertal adresser i Stockholm och hoppas att kunna stanna i Bagarmossen där hon menar att hennes vänner och en bra blandning av människor finns. När jag sedan bläddrar vidare i tidningen och ser de vanliga bostadsrättsannonserna skuggas min optimism åter.
Här utannonseras en klassisk familjevåning med 6 rum på Östermalm, ”attraktivt läge”, utropspris 12.9 miljoner. Vem har råd tänker jag…?
Men det är kanske bara att bita i gräset och konstatera att den tid vi lever i ser ut så här, historien den upprepar sig igen och igen, för fattig som för rik.
Annsofi Lindberg

Kritik av det cyniska förnuftet

Ibland vacklar min tro på Svenska dagbladet, särskilt när jag läser ledarsidan.
Ledarskribenterna där verkar ofta knappt ha gått ur gymnasiet. En av dom yngsta skrev i somras att hon minsann tyckte att en arbetslös stockholmare som erbjöds jobb i Dorotea, skulle tvingas att ta jobbet, eller mista sin ersättning.
Jag mejlade henne en fråga, om en ensam mamma med två barn, en utbildad medelålders bibliotekarie från Stockholm eller Göteborg, skulle tvingas ta säg ett städjobb i Dorotea? Eller om hon själv, den unga ledarskribenten, skulle ta ett sånt jobb om hon var arbetslös? (Inget ont om Doroteas städpersonal för övrigt.) Men jag fick inget svar.
Idag skriver en annan gökunge på ledarsidan, Johan Folin, apropå boken Jämlikhetsanden, som tidigare kommenterats i denna blogg. Timbro har lagom till valet gett ut en engelsk motskrift, Jämlikhetsbluffen. Där hävdas bl.a. att det vore bättre att placera den fattigaste femtedelen av jordens befolkning på en öde ö. Den skulle nog bli lyckligare då? (Andemeningen är väl att allt går att bevisa med statistik. Som att fetma, eller för mycket rökning är en klassfråga, vilket Folin inte heller tror på.)

Det enklaste vore väl, med Folins svårförståeliga logik, att låta denna fattiga femtedel få ett nackskott med en gång, så slapp dom drunkna på sin ö. Det vore nog ”lyckligare”, och mycket billigare, både för dom och oss som sedan slipper bekymret med den ”överflödiga femtedelen”, eller hur Johan?
Hela resonemanget i Jämlikhetsanden, förutom en uppsjö välgrundad statistik, bygger ju på att man förstår vad ordet solidaritet innebär? Och en viss förmåga till vanlig mänsklig empati? Man undrar vilka skolor de unga ledarskribenterna har gått där man missat sådana även för politiker väsentliga ord?
Mats Myrstener