Kategoriarkiv: ekonomi

Varför är det så tyst på biblioteket?

Hörde miljöminister Ek slingra sig som värsta Åkervinda i ekot i morse angående vargjakten. Men vad hon sa kan kort sammanfattas som så, att om inte Sverige snabbt anpassar sig efter EU-reglerna i frågan, så är risken att EU kommer att ta över beslutsrätten över den svenska vargjakten. Det kan alltså gå med vargfrågan som med Grekland och Italien, demokratiskt valda företrädare eller fattade beslut slängs på historiens sopphög och överstatliga tvångsåtgärder införs. Tidigare talades det mycket om EUs demokratiska underskott, nu tycks man istället ha en allvarlig kris på grund av ett demokratiskt överskott, som snabbt måste avvecklas.

Dessvärre är detta inte bara ett problem på EU-nivå, utan det har blivit ett smygande gift som spritt sig i hela samhället. I den stolta formuleringen i vår grundlag om att ”alla makt utgår från folket” tycks ordet utgå fått en ny betydelse, mer som i ”utgånget datum.” Istället har vi fått illusionen om valfrihet.

Ser fram emot den dag då valfrihet ändrar betydelse och står för friheten att slippa välja elbolag, tågentreprenör, vårdgivare, pensionsfonder, etc. Val som gör mig ansvarig för konsekvenser och problem som jag inte rimligen kunnat ta ställning till, men där jag får ”skylla mig själv”.

Denna förödande ideologi, det elfte budet, som min son ironiskt kallade det på 90-talet, ”Tänk på dig själv och skit i andra” predikas nu från maktens blånande höjder i termer av frihet, lönsamhet, marknadsanpassning, konkurrens och effektivitet. För den offentliga sektorn är konsekvenserna förödande, säg Carema det räcker. Tidningarna, nu även de borgerliga fylls av rapporter och artiklar som visar på det ur välfärdssamhällets synpunkt ineffektiva, oekonomiska och omänskliga i denna utveckling, så förhoppningsvis har det snart dragits så många gånger i nödbromsen att tåget stannar och backar in på ett nytt spår.

Men för att för att detta ska ske måste tystnaden bland offentliganställda brytas, fler måste våga stå upp, organisera sig och ta striden mot de ökande klyftorna, den tilltagande orättvisan och den minskande demokratin på snart sagt alla områden, som marknadstänkandet som överideologi leder till.

Givetvis gäller detta även biblioteksvärlden. Alla dessa vackra ord om biblioteket som ett värn för yttrandefriheten, en arena för demokratin med uppdrag att motverka klyftor och garant för fri och jämlik tillgång till information, inte är de trovärdiga om de inte innefattar även biblioteket själv.

Det har blivit så förlamande tyst på biblioteken. Att det inte är hälsan som tiger still har visat sig i undersökningar vid flera av våra största bibliotek. Det finns i dag en enorm brist på civilkurage på alla nivåer. Det finns en stor rädsla som brer ut sig inom alla offentliga verksamheter, inom det privata har den väl alltid funnits, en rädsla för att säga ifrån, att protestera, att uppfattas som obekväm, förändringsobenägen, illojal och avvikande. Vad är man rädd för? Jag har frågat många men får bara diffusa svar och anar en uppgivenhet inför den radikala maktförskjutning som skett inom arbetslivet. Tidigare har problem på arbetsplatser ofta diskuterats i termer av dåligt ledarskap och bristande resurser, nu är budskapet att mår du inte bra, inte trivs, vill förändra eller på något sätt inte ”klarar jobbet” så är det ditt eget fel, du är en förlorare och bör helst försvinna eller åtminstone straffas med dålig löneutveckling. Systemet med individuella löner är ett sataniskt instrument för att kunna härska genom att splittra. Det är förnedrande för såväl arbetsgivare som arbetstagare då det bygger på en människosyn som motverkar solidaritet och samarbete och uppmuntrar egoism och ögontjäneri.

Man vågar inte protestera när man anser något vara fel då filosofin nu är , att det gäller att gilla läget. Exempelvis har Stockholms kulturborgarråd sagt rent ut i pressen att bibliotekspersonalen är förändringsobenägen och borde se sig om efter annat jobb om de inte anpassar sig . Vart det leder kan man läsa sig till i Barbara Ehrenreichs skrämmande bok ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Läste också nyligen en liten anspråkslös bok om att organisera sig och göra motstånd, ”Hopsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen” och inser hur långt bort från 70-talets protesterande och strejkande vi kommit. Göran Greider menar i sin bok ”Det finns en väg ut ur det här samhället” att en ny vänster måste ha sitt ursprung och organiseras utifrån arbetsplatserna. Det känns inte så hoppfullt idag när vi tycks vara åter på ruta ett. Men plötsligt händer det…………

Ingrid Atlestam

ps detta är en del av enartikel som jag sliter med till nästa nummer av bis, så tacksam för alla synpunkter. Bryt tystnaden!

Bra skolor med bra bibliotek

Idag skriver Miljöpartiets nya språkrör på DN Debatt. Man tar upp resursslöseriet.

T.ex. dåliga järnvägar med försenade och inställda tåg (2,5 miljarder förra vintern). Bostadsbristen i Stockholm kostar enligt skribenterna också 2,5 miljarder i uteblivna skatteinkomster.

Nu menar Romson och Fridolin att den ojämlika skolan kostar samhället sex miljarder per årskull i utgifter skjutna på framtiden.

Det menade f.ö. redan Valfrid Palmgren för hundra år sedan. En dålig skola kostar stora pengar som samhället sedan får betala ut i form av socialbidrag och kostnader för kriminalvården. En stor satsning på skolor, och på bibliotek, är den bästa garanten för framtiden menade hon.

Vi får hoppas att Miljöpartiet kan få regeringen att sluta tokspara och istället börja satsa offensivt. Biblioteket borde ha en enorm potential i ett framtida kunskapssamhälle, men varför utnyttjas den inte?

Boktips: Jeff Madrick, Age of Greed

Det är Svenska dagbladets kolumnist Rolf Gustavsson som tipsar om en bok som han tycker förklarar senaste årens ekonomiska nedgång: Många enskilda politikers och företagares girighet – men också årtionden av slapp och populistisk ekonomisk politik.

Det är främst den amerikanske presidenten som ständigt tvingas böja på nacken för ekonomerna och börsmäklarna på Wall Street. Sedan han räddat ett antal amerikanska banker och bolåneinstitut, får han som belöning en sänkt kreditvärdighet, av ett privat institut.

Men boken ger också den s.k. ”marknaden” namn: Bernie Maddox, Milton Friedman, Paul Volker och Alan Greenspan, tusentals börsmäklare, med flera, med flera.

Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har hyllat den nya boken.

Mats Myrstener

Kommunismens hämnd?

Nog känns det lite som Kommunistkinas hämnd på stygga storebror USA, när man idag ser hur den kinesiska ekonomin fortsätter uppåt, medan USA kryper på knäna.
Kina skulle säkert om man bara ville förödmjuka amerikanarna ännu mer, kunna dra in alla sina ekonomiska krav och tillgångar från landet och förklara USA bankrutt.
Följden kan naturligtvis bli att det bara breder väg för en högerpopulist som Sarah Palin, som förefaller mer okunnig om ekonomi än t.o.m. George W. Bush och Ronald Reagan. Och det vill inte säga lite.
Undrar om inte Jan Myrdal trivs rätt bra just nu? Ändamålet helgar ju medlen som bekant. Och den kinesiska tigern blir nog hårdare att knäcka för de amerikanska vapenskramlande generalerna, än det fattiga oljelandet Irak.
(Och igår, på kräftskivan, sa en bordsgranne att kineserna håller på att köpa upp stora delar av Sibirien. Sen flyttar man dit kinesiska inbyggare som jobbar med att utveckla de enorma råvarutillgångar som finns där. Och en snabbspårväg till Europa har man också planerat, för kinesiska pengar. Ja man kanske borde lära sig lite kinesiska ändå?)

4/5-dels-samhället

Idag läser jag i Aftonbladet om resultatet av Reinfeldts politik. Familjen Isacsson, två friska medelålders makar med heltidsarbeten och fyra barn, tjänar 2.815 kronor mer i månaden på skattelättnader. Sjukskrivna Lena Nyman däremot, förlorar 959 kronor i månaden.
Hur var det: solidaritet, det var väl något dom tjafsade om på 1970-talet?

En ung låntagare på mitt bibliotek frågade nyss när den här individualismen egentligen slog igenom i Sverige. Ego-tänket, ”satsa på dig själv-tänket”. Jag tror det kom i samband med SAF:s och 4 oktober-rörelsens jättekampanj 1983 (fast ursprunget, SAF-direktören Sture Eskilssons berömda PM kom redan 1974), sedan den hotfulla löntagarfondsfrågan skjutits i sank av Kjell-Olof Feldt och hans grabbar Klas Eklund och Erik Åsbrink på finansdepartementet. Hela tankemodellen implementerades sedan under 1980-talet, fast s-regeringen vågade inte se väljarna i ögonen utan började sänka skatter och låna till välfärden, tills det hela smällde till rejält kring milennieskiftet. Nu tar Reinfeldt åt sig berömmet för återhämtningen. Det är han som för en ”sansad” och ”stram” finanspolitik, i Göran Perssons anda. ”Vi låg i som remmar för att försöka inympa krismedvetande hos folket” sa Feldt en gång. Tack Kjell-Olof, det gjorde du bra! Jag hoppas du är nöjd med omstruktureringen av landet?
Nu kryper 4/5-dels-samhället närmare. Många som fortfarande har näsan över vattenytan har belånat sig över öronen. Fler kommer att sjunka ner i det moras där en femtedel av befolkningen redan befinner sig. De som i media kallas förlorarna, ”The losers”.
För dom blir snart folkbiblioteket och kyrkan de enda öppna dörrarna utanför den egna lägenheten, i ett samhälle där pengar, den egna lönen, sommarstugan och barnens ridlektioner styr varje steg vi tar.
I samma tidning ger Åsa Lindeborg svar på tal till kolumnisten Johanne Hildebrandt. Att en kolumnist i Aftonbladet angriper den egna kulturredaktionen måste ses som speciellt. Splittringen inom den egna rörelsen hårdnar, och Reinfeldt bara ler och kryper allt närmare.
Mats Myrstener