Kategoriarkiv: demonstrationer

Don’t think – do!

Jag tänker på detta gamla taoistiska förhållningssätt (som alltså inte betyder att man ska göra utan att tänka, utan tvärtom: tänka först, väga för och emot – och handla sedan, fokuserat och utan att tveka) när jag läser Wanja Lundy Wedins debattartikel i SvD idag ”Rädslans kultur breder ut sig”. Den handlar om hur de anställdas säkerhet minskar när offentlig verksamhet säljs ut, t.ex. rätten till meddelarfrihet.

Nu känns det som att samma rädslans kultur börjar sprida sig inom den offentliga sektorn också. Rädslan att bli överflödig, uppsagd, nedskuren.
När man ser folkmassorna på Tah’rir-torget i Kairo undrar man varför vi välutbildade upplysta svenskar stillatigande bara fortsätter knyta näven i fickan? I Stockholm hotar nu även sjukvården att kollapsa pgr av besparingar, och skolorna går på knäna inte minst pågr av vansinnet med friskolor, som ökat lavinartat. Det är uppenbart att vilken galning som helst kan starta en friskola, eller ett äldreboende eller en barnstuga med outbildad personal, och sedan ta pengarna och dra när man känner för det, och lämna ”kunderna” (som det ju heter numera) i sticket.
Vi borde alltså sluta tänka efter så mycket. Det finns inget att reflektera över längre, bara gå ut och agera!
Mats Myrstener

Lössen i den röda fanans veck

Den gamle socialisten, antisemiten, antifeministen etc. Bengt Lidforss i Lund talade för hundra år sedan upprört om ”Lössen i den röda fanans veck”. Han menade Hinke Bergegrens anarkister, som inte drog sig för ”småmord” om det behövdes.
Efter lördagens demonstrationer i Malmö är jag beredd att hålla med Lidforss åtminstone på denna punkt. Det känns som att vi som förespråkar icke-våld inom vänstern måste ta avstånd från AFA-gängets provokationer. 5 timmar fredliga demonstrationer avslutades med tio minuters extremt tumult. Totalt meningslöst och destruktivt.
Såg i helgen om Lars von Triers film Dogville och lyckades också komma över en sliten VHS med Idioterna som är en grym och både rolig och tragisk uppgörelse med 68-vänstern i Danmark. Ypperlig filmkonst, väldigt imponerande. von Trier ställer många frågor som också är djupt existensiella. I USA visas hans filmer sällan offentligt, särskilt uppföljaren Manderlay ansågs vara starkt antiamerikansk. Den visas på lördag i TV2 21.05. (Varje bibliotek med självaktning bör ha hans filmer, jag letar fortfarande efter Europa där EU skildras som ett nattåg, med Ernst-Hugo Järegård som sadistisk sovvagnskonduktör.)
Till sist läste jag i morgontidningen om ett par i Stockholm som döpt sitt barn till Pop. De har beslutat att inte uppge barnets kön för andra än några få nära vänner (typ barnvakten då). Pop går inte heller på dagis, föräldrarna jobbar halvtid. Man undrar hur länge de ska lyckas? Jätteintressant, inte minst när man talar om könet som ”social konstruktion”. Läs artikeln:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd
Mats Myrstener

Kanelbullens dag

SvD:s ledarskribent Claes Arvidsson gör ett utspel på själva ”kanelbullens dag”
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1830219.svd (länken bifogas för att göra Kalle glad). Anledningen är att det är 25 år sedan direktörerna inom svenskt näringsliv för första och förmodligen enda gången gick ut i demonstration, 4 oktober 1983. Det gällde att skjuta Meidners och Rehns löntagarfondförslag i sank, som LO arbetat med i flera år innan det las fram på partikongressen detta år. SAP fick naturligtvis stora skälvan, men det var finansminister Feldt och hans ”grabbar” från handelshögskolan som efter febril lobbying såg till att förslaget kastades i papperskorgen.
Idag hade kanske löntagarfonderna behövts? Det är inte bara SvD:s ledarredaktion som drabbats av mental härdsmälta. Samma gäller ju hela USA:s finanssystem. Så man är väl i gott sällskap skulle man kunna säga?
Att hylla demonstrerande direktörer mitt under Wall Streets ”svarta vecka” kan tyckas djärvt. Samma direktörer som nu ber på sina bara knän med gråten i halsen på pappa statens hjälpande hand. Men är det ”kanelbullens dag” så är det! Då ska man vara snäll och hjälpa till. Det här får väl bli den nya stora snälla skämtardagen. Glöm första april!
10.000 direktörer och utkommenderade partigängare lär ha demonstrerat på den bemärkta bulldagen. ”Den största demonstrationen i mannaminne” menar Arvidsson. Själv gick jag en Barsebäcksmarsch som var betydligt större ungefär samtidigt. Och på första maj brukar arbetarrörelsen samla betydligt större skaror, åtminstone för tjugofem år sedan. Men minnet är som bekant kort, och man ser det man vill se.
Vi vanliga icke-direktörer som nöjer oss med att demonstrera en gång om året, får väl vara glada om vi får ens en kanelbulle till kaffet en svart dag som denna? Och så får vi väl följa Arvidssons råd och skänka en tacksamhetens tanke till de demonstrerande direktörerna med finansbolag och fallskärmsavtal, och till gamle finansminister Feldt, som hjälpte till att skjuta löntagarnas ekonomiska drömmar i sank på själva ”kanelbullens dag”.
Mats Myrstener

1968 eller 40 år i backspegeln

27 maj 1968 ockuperades studentkårens hus på Stockholms universitet i 48 timmar, det var kulmen på vad Niklas Ekdal avfärdar (DN 25 juni), lite överlägset, som ”de mättas revolution”. Han erkänner att han själv inte var närvarande. Själv var jag också för ung, en mätt fjortonåring i den borgerliga delen av Umeå märkte knappt av att 1968-rörelsen passerade ens, allra minst i ”det röda Umeå”.
Men till skillnad från Ekdal vill jag gärna försöka sätta 1968-året i ett större historiskt sammanhang. Kanske se det från lite andra synvinklar än den snävt partipolitiska. Då framstår 1968 som den (kanske sista) stora proteströrelsen i Sverige. Internationellt fick den ändå större dimensioner med Vietnamkrig, inte minst i USA och Frankrike. Det var ett sorts logiskt slut på den borgerliga revolution som Europa och USA genomgått sedan 1789. Den sista gång den unga medelklassen opponerade sig i Europa (före EU). Idag tiger den still, mån om att inte ge upp förlorad mark till kineser och koreaner, indier och araber.
Man kan inte jämföra 1968 med 1989 som Ekdal gör (hans slutsats är att 1989 är mycket ”viktigare” än 1968). Så vida man inte vill likställa äpplen med päron förstås, de är ju trots allt ganska lika till storlek, smak och utseende. 1989 var ett öststatsfenomen, befrielsen från år av sovjetiskt tyranni, som naturligtvis påverkade övriga världen på olika sätt, inte minst mentalt, och inte bara positivt. 1968 berörde också en stor del av världen, och på ett helt annat sätt.
Det var ju en ungdomsrevolt inte minst. En generationsprotest. Utbildningsrevolutionen i Sverige hade ju också medfört att tusentals barn från arbetarklassen kunde studera vidare till gymnasium och universitet. Det är inte minst socialdemokraternas förtjänst. Klassamhället såg ut att försvinna med den generella välfärden.
1968 kunde faktiskt studenter, pojkar och flickor, från borgerlig och proletär miljö mötas i demonstrationstågen. Det var ju en otänkbarhet femtio år tidigare. För kvinno- och fredsrörelsen, för miljörörelsen och för intresset för tredje världen, var 1968 en enorm utlösare av aktivitet. Man behöver bara titta på Tyskland, där rörelsen omvandlade det tyska samhället i grunden. Nazismen, som tidigare sopats under mattan, kom upp i ljuset. Kvinnofrågorna också. Den ”tysk-tyska frågan” likaså. Till skillnad från England och USA drabbades Tyskland och Norden inte av en feminismens kraftiga ”backlash” på 1980-talet. Även i Frankrike tog kvinnorörelsen steg framåt. Mycket tack vare 1968-studenternas antiauktoritära engagemang.
Kanske viktigast: Man trodde att det gick att förändra samhället, inte bara på ett personligt plan. Idag verkar den tron vara totalt bortblåst. Det mediasamhälle vi lever i idag är mycket annorlunda än det var 1968. Revolutionen sker nu i bloggande och på internet, istället för på gatorna. Revolutionen har blivit individualistisk, och därmed ofarlig för de som har makten. Dagspressen gör allt för att spä på denna tendens, tyvärr.
Idag sker revolutionen på andra ställen i världen, långt bort från oss: i Sydamerika, i Sydafrika, i Nepal. En stor antikapitalistisk internationell rörelse bygger vidare på landvinningarna på 1968, som World Social Forum, vars europeiska möte hålls i Malmö i september. Men den svenska medelklassens barn verkar ganska ointresserade idag. Eller har jag fel?
I Sverige kanske 1968 var det sista uttrycket för ett pluralistiskt-politiskt samhälle där medborgarens åsikter räknades? Vi hade ett tydligt vänsterparti, socialdemokrater som fortfarande försvarade den allmänna välfärden, ett tydligt högerparti osv. Nu ser vi i stället en långsam förskjutning mot mitten från alla partier, där moderater, center- och folkpartister, miljöpartister och sossar möts och trängs under baneret ”Det Nya Arbetarpartiet”. Alla verkar trivas väldigt bra i den nya skepnaden som arbetarparti. Och då kan 1968 verka ännu mer avlägset. Och visst har Ekdal rätt i att det konstiga året då blir allt mer och mer ”mystifierat”. Historien har ju en tendens att utvecklas i den riktningen, inte minst i massmedia.
Många Bissare har naturligtvis egna minnen från det famösa året. Några av dessa får vi kanske ta del av i den historik som föreningen ska ge ut, när vi nästa år fyller våra 40 år!
Mats Myrstener