Kategorier
demokrati Nacka kommun postdemokrati

Colin Crouch, Postdemokrati och Nackamodellen

Jag har läst en bok som heter Postdemokrati av en statsvetare vid namn Colin Crouch. Författaren belyser hur demokratin i västvärlden håller på att urholkas. Vi har fortfarande demokratins institutioner men de demokratiska krafterna är allt mindre livskraftiga och samhället blir alltmer dominerat av ekonomiska eliter. Därför använder Crouch prefixet ”post” när han pratar om demokratin i vår tid. Det offentliga fungerar alltmer som en stöttepelare åt en marknad i kris snarare än något som skall tillgodose befolkningen med välfärdsjänster och sociala reformer. Exempel på detta kan vi ju lätt få i Europa efter finanskrisens härjningar.

I kapitel 5 ”Postdemokrati och medborgarskapets kommersialisering” lyfter Crouch frågor som är extra relevanta för oss som jobbar på bibliotek. Relationen mellan medborgare och det offentliga blir i vår tid alltmer omvandlat till relationen mellan ett företag och en kund. Crouch menar, med rätta tycker jag, att detta är en del i de processer som urholkar demokratin. Han redogör även tydligt för hur offentligheten i postdemokratin konstruerar marknader av saker som egentligen inte är det – och här är det lätt för oss att tänka oss Nackamodellen med sina konstruerade mått av utlån, besök och öppettimmar. Detta är sällan en bra idé menar Crouch:

…förvanskning uppstår med de konstlade försöken att skapa indikationer som fungerar som motsvarigheter till priser. Denna praxis har blivit vanlig i de skuggmarknader som utvecklats i många offentliga servicesammanhang. Syftet har varit att undvika vissa av de problem som är förknippande privatisering, men samtidigt dra nytta av vissa fördelar på marknaden. När marknaden är virtuell på så vis att det egentligen aldrig sker något utbyte av varor och tjänster, blir frestelsen stark att som indikationer använda sådant som är lätt att mäta snarare än kvaliteten på den vara eller tjänst som är kärnan i verksamheten. Därmed finns det en risk att tjänsteutförarna koncentrerar sig på de delar av arbetet som indikationerna omfattar och börjar försumma andra delar, inte därför att de skulle vara mindre viktiga, utan därför att de är svårare att mäta. /…/ Om det som mäts faktiskt inte är det som är viktigast, vilket mycket väl kan vara fallet, så kan effektiviteten rentav minska. Detta kan man hantera genom att öka antalet indikationer, vilket i sin tur leder till överbelastning och orimlig komplexitet. (s. 95)

Jag kan rekommendera en läsning av Postdemokrati för den som är intresserad i förhållandet mellan offentlig verksamhet och kapitalintressen. Crouch är egentligen inte speciellt radikal men har en skarp problemformulering. Man nickar ofta igenkännande.

Tobias Willstedt

Kategorier
demokrati Vad är ett folkbibliotek?

Biblioteket bör värna om demokratin

26 procent av unga svenskar tycker att det vore ”ganska bra” eller ”mycket bra” om Sverige styrdes av en stark, diktatorisk ledare, enligt en undersökning idag i Dagens Nyheter.
Folkbiblioteken har traditionellt varit ett – visserligen informellt – redskap för att förmedla tankar om demokrati – ja i själva konstruktionen ligger en starkt demokratisk tanke om fritt åsiktsutbyte, åsiktsfrihet, och yttrande- och tryckfrihet.
Det är kanske dags att börja understryka dessa ideal igen?
Mats Myrstener

Kategorier
demokrati Göteborgs stadsbibliotek Malmö stadsbibliotek Stockholms stadsbibliotek

Missnöjets vinter

p { margin-bottom: 0.21cm; }

Det finns ett dokumenterat, men inte så ofta artikulerat, missnöje med arbetssituationen och utvecklingen vid flera av landets största bibliotek. Stora förändringar genomdrivs utan att vara förankrade bland personalen, som anses förändringsobenägen. Nu ska det åter pekas med hela handen och vara rättning i leden och systemet med individuella löner tycks funka effektivt som både piska och morot och därtill kommer hotet om outsourcing, entreprenad och utförsäljning som extra piska. Däremot tycks detta med upphandling inte vara en lockande morot för personalen. De är inte bara bakåtsträvade utan också ointresserade av att bli entreprenörer, alltså helt ute på den marknad som blåa laget försöker skapa. Men man gnetar vidare utan att organisera och formulera sig. Situationen är en perfekt illustration till Barbara Ehrenreichs budskap i boken ”Gilla läget : hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.

I både Stockholm och Malmö har ledningen stora visioner, många bra idéer och tycks veta vart man vill och varför, det är vägvalet som är problemet. I Göteborg har man valt väg utan att ha något gemensamt mål. Kommunfullmäktige har beslutat att lägga alla mediapengar i Stadsbibliotekets kassakista. Man har alltså kört över alla stadsdelsnämnderna och genomfört en centralisering. Det var nog en god tanke någonstans, men det saknas dessvärre en inköpspolicy och nu har Stadsbibliotekets ledning kört över alla stadsdelsbiblioteken och centraliserat en stor del av mediainköpen och infört floating collection. För personalen känns det nog som allt fast har förflyktigats, eftersom man samtidigt halverat antalet stadsdelsnämnder och tvingat på alla de som blev kvar en enhetlig organisation. Så gick det med den demokratireformen!

Det sägs så mycket högtidligt och klokt om biblioteket som en demokratisk arena, en nödvändig institution för utveckling av ett demokratiska samhälle, men hur ska det kunna förverkligas om det brister i biblioteksorganisationens interna demokrati? Hur påstå sig vara en garant för det fria ordet om man inte själv vågar använda sig av det?

Ingrid Atlestam

Kategorier
demokrati demonstrationer friskolor offentlig sektor

Don’t think – do!

Jag tänker på detta gamla taoistiska förhållningssätt (som alltså inte betyder att man ska göra utan att tänka, utan tvärtom: tänka först, väga för och emot – och handla sedan, fokuserat och utan att tveka) när jag läser Wanja Lundy Wedins debattartikel i SvD idag ”Rädslans kultur breder ut sig”. Den handlar om hur de anställdas säkerhet minskar när offentlig verksamhet säljs ut, t.ex. rätten till meddelarfrihet.

Nu känns det som att samma rädslans kultur börjar sprida sig inom den offentliga sektorn också. Rädslan att bli överflödig, uppsagd, nedskuren.
När man ser folkmassorna på Tah’rir-torget i Kairo undrar man varför vi välutbildade upplysta svenskar stillatigande bara fortsätter knyta näven i fickan? I Stockholm hotar nu även sjukvården att kollapsa pgr av besparingar, och skolorna går på knäna inte minst pågr av vansinnet med friskolor, som ökat lavinartat. Det är uppenbart att vilken galning som helst kan starta en friskola, eller ett äldreboende eller en barnstuga med outbildad personal, och sedan ta pengarna och dra när man känner för det, och lämna ”kunderna” (som det ju heter numera) i sticket.
Vi borde alltså sluta tänka efter så mycket. Det finns inget att reflektera över längre, bara gå ut och agera!
Mats Myrstener

Kategorier
demokrati

Folkomröstning om demokratin

Ett uttalande av Hans Blix, folkpartist, FN-medarbetare, och en gång ordförande för linje 2-kampanjen inför kärnkraftsomröstningen, fick mig att börja reflektera. Blix menade, refererad i SvD 21/3, att ”omröstningen ter sig inte som den vackraste manövern i den svenska demokratins historia”. Idag är det 30 år sedan folkomröstningen genomfördes, 1980.
Nej, omröstningens uppläggning upplevdes nog av de som var med som ett sannskyldigt svek, främst från SAP:s sida. Hur det gick med ”avvecklingen” vet vi ju. Det var, för att knyta an till Blix formulering, en smart manöver från SAP:s sida när man såg att nej-sidan hade majoritet. Alltså en långsammare avveckling, men ”med förnuft”. Jojomensan.
Sverige har inte, som Schweiz, haft särskilt många folkomröstningar. 1922 röstade man om rusdrycksförbud, nej-sidan vann med mycket knapp majoritet 51-49. Omröstningen om högertrafik blev ett rungande nej 1955, men tolv år senare infördes det ändå, utan protester.
Att man folkomröstade om pensionsfrågan (ATP) 1957 visste jag inte, det föregick den dramatiska omröstningen i riksdagen 1959, där socialdemokraterna och kommunistpartiet vann omröstningen med en röst (en folkpartist som lagt ned sin).
Folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 minns jag däremot tydligt. Jag upplever fortfarande EU som en sällsynt odemokratisk institution, med låg politisk legimititet (vilket deltagande i EU-valen också visar). Min uppfattning är att SAP även här ”kuppade igenom” valresultatet. Sverige hade redan ansökt, och blivit accepterat som medlem, när folkomröstningen hölls!
Idag är nog många tacksamma, inte bara på nejsidan, att Sverige inte gick med i EMU-samarbetet 2003. Det har hållit Sverige utanför de ekonomiska problemen med en gemensam valuta, idag är det väl bara lilla Folkpartiet som vill ha ett EMU-medlemskap.
Nej-et i EMU-omröstningen förhöjer därför en annars dyster läsning vad gäller folkomröstningar i Sverige. Jag läser sedan i Rolf Gustavssons EU-krönika i SvD 21/3 (en bra krönikör med förvånansvärt kritisk blick), att gamle EU-ordförande Jacques Santer bekymrat konstaterat att det är svårt att vara politiker, inte minst som alla politikers främsta mål är att bli omvalda.
Ska man tolka det rätt så blir man ju ganska betänksam.

Folkbiblioteket är den mest utnyttjade av alla kulturinstitutioner, och har den högsta legimititeten hos ”vanligt folk” efter sjukvården. Synd att inga politiker upptäckt det. Satsade de mer på bibliotek kunde de kanske putsa lite på den egna skamfilade fasaden. Idag är det väl bara Vänsterpartiet som öppet (och inte bara i ord) stöder folkbibliotekens arbete.
Vi på folkbiblioteket borde utnyttja detta faktum. Att släpa politikerna till biblioteket, nej tvinga dom dit, tror jag skulle gynna både oss – och politikerna.
Mats Myrstener