Kategoriarkiv: demokrati

Bibliotek, internet och demokrati

Nyligen publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper.

Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.

Hur ska man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Undersökningen tyder på att det finns mycket som svenskarna inte har koll på – exempelvis säkerhetsfrågor online, ägandeförhållande och nätneutralitet. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna.

Vad gäller den delen som handlar om dagstidningar och nyheter bakom betalväggar, så visar den på att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Helt enkelt är det många som hade velat läsa mer, men de tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det. Det framgår inte i den här undersökningen hur kopplat detta är till klass, men de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).

Illustration: Stellan Klint

Det är också intressant att omkring varannan person svarar att det sämsta med internets utveckling är näthat och hot, svårigheten att veta vilka källor man kan lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda.

Informationen i undersökningen är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska biblioteken främja demokrati och fri åsiktsbildning och folkbiblioteken också verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.

Novus frågar också hur det står till med kunskaperna om bibliotekslagen. Nästan sex av tio känner till att svenska bibliotek har en lagstadgad uppgift att främja demokrati och fri åsiktsbildning, men en stor andel vet ej.

Läs mer

Tobias Willstedt

Det livsviktiga biblioteket

Litteraturprofessorn Lars Furuland, som avled 2009, var också en varm anhängare av folkbibliotekens arbete och betydelse. Under arbetet med att ordna hans arkiv och bibliotek hittade jag en artikel av honom, skriven i Uppsala Nya tidning 28/2 1996, vilken Uppsala stads- och länsbibliotek gjorde ett särtryck av, kallat ”Det livsviktiga biblioteket”.

Det talar om kultur och bibliotek som ett ”demokratiskt samhällsbygge”. ”I demokratins namn borde vi nu satsa mera än någonsin på folkbiblioteken” skriver Lars Furuland. Uppgiften är ”att underlätta för medborgarna att göra egna bedömningar och handla självständigt”.

Artikeln slutar:

”De senaste femton åren [1981-1996] har de kommunala biblioteken haft så hårda ekonomiska ramar att det äventyrat funktionerna som samhällets minne och medborgarnas utkikspost mot framtiden. Bestånden av nya böcker har blivit så magra att man inte längre skulle kunna tala om folkbibliotekens betydelse för den reella informations- och yttrandefriheten, om inte beställningsrätten från andra bibliotek existerade och sköttes på ett uppoffrande sätt. Men vi är farligt nära den punkt där de aktuella lokala bestånden är så nedprutade att bibliotekarier och låntagare hamnar i en beställningskarusell. /…/

Bokbeståndet på ett bibliotek (inklusive andra media och datormöjligheter) är ett samlat uttryck för samhällets intellektuella tillstånd. Under medieexplosionen, datoriseringen och den raska elektroniseringen av det informations- och kunskapsbärande materialet borde folkbiblioteken förstärkas och bli lokala knutpunkter i morgondagens Sverige: för litteraturupplevelser, kunskapsinhämtande och information.”

En bättre nyårshälsning till våra beslutsfattare kunde man väl inte sända?

Mats Myrstener

PS 30 januari 2016 invigs Furuland-rummet på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, som består av Lars Furulands unika bibliotek av svensk arbetarlitteratur, med vissa internationella utblickar, från Alfred Kämpe och Henrik Menander till Åsa Linderborg och Kristian Lundberg. Invigningen är öppen för besökare, läs mer nästa år på http://www.arbark.se

Demokratin måste försvara sig

Under denna titel skriver idag Maja Hagerman i DN apropå EU-valet och framgången för högernationalismen. Hon förvånas lite över dess kvinnliga frontfigurer: en Marine Le Pen, en Pia Kjaersgaard, en Siv Jensen, eller varför inte Sverigedemokraternas nya EU-parlamentariker Kristina Winberg. Blonda blåögda högernationalistiska kvinnor med nordiskt utseende. En slump eller inte?

Ellen Key talade i början av förra seklet om ”samhällsmodern”. I de nationella myterna talas det gärna om heroiska kvinnogestalter som Moder Svea, Germania, Brittania, den franska Marianne och t.o.m. om ”Moder Ryssland”. Margaret Thatcher gav kvinnan ett ansikte i brittisk politik (älskad av en del, hatad av många), och fortsätter man på den politiska skalan stöter man på mäktiga kvinnor som Angela Merkel och Litauens Dalia Grybauskaite.

Jag tänker på hur ensam FI:s Soraya Post kommer att känna sig, hur motarbetad, hur hatad hon kommer att vara av många av de ultranationalister som nu kliver in i parlamentet. Hagerman menar att EU nu måste börja diskutera försvaret av demokratin och mänskliga rättigheter, inte bara ekonomisk infrastruktur och storleken på korvar och glödlampor.

Nu handlar det om politik och ideologi på riktigt. Och om försvaret av Europas demokrati. Tänk om biblioteken kunde spela en mer aktiv roll i den kampen?

(Och alla franska valskolkare som idag yrvaknar upp och inte fattar vad som hänt!? Jojo…)

Mats Myrstener

Om bildning och demokrati

(Några anteckningar vid läsandet av antologin Om Bildning och demokrati : nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Bjurström och Tobias Harding, red.). – Stockholm : Carlsson, 2013.)

Demokrati=ett positivt laddat värdeord, ett ”honnörsord”.

Bildning? Överspelat, bortglömt, inaktuellt? Antikverat, förlegat? En arkaism, konservativt? (jfr ”en bildad man”, den ”bildade medelklassen”, fortf. aktuellt på 1930-talet, försvann när S fick den politiska makten). Bildningsbegreppets försvinnande kan idag jämföras med vad som kallats ”demokratins kris”. Varför? Därför att demokratin förutsätter en viss demokratisk och kulturell ”bildning”. Men vad lägger vi in i begreppet? Idag talas i Bolognaprocessen inom EU:s högskolor mer om ”anställningsbarhet” (employability), en instrumentell term. Bildning, eller ”allmänbildning”, har försvunnit, begreppet angreps särskilt starkt på 1970-talet, för att det stod för något konservativt och elitistiskt.

”Som bidrag till formandet av det moderna samhället har både demokrati och bildning sitt ursprung i återupprättandet av antika ideal. Samtidigt förenades dessa ideal med upplysningstidens framtidstro (1700-talet). Och så småningom även med revolutionära ideer om att en fullständig demokratisering förutsatte ett radikalt brott mot det förflutna”. Upplysningstidens demokratiideal hade ofta drag av utopism och orealism. Ellen Key påpekar detta, men var själv influerad av det, liksom Valfrid Palmgren.

Kamp om tolkningsföreträde mellan kons, lib, soc, religiösa, o andra grupperingar. Grundläggande i västeuropa var det Habermas kallat den ”borgerliga offentligheten” med  medborgerliga fri- och rättigheter, allmänna val, fri press, mötesplatser etc. (idag sker mycket av dessa möten på nätet).

Människan är formbar och kan utvecklas på ett positivt sätt, också intellektuellt (von Humboldt). Humanismen, nyhumanismen. ”Cultura”=odling. ”Själens odling” som Ellen Key säger. Man sökte ”sanningen”, och universiteten skulle stå fria från kyrka och stat enligt von Humboldt. Geijer kallar det ”levande grund för handling”. Men vägen dit kunde vara olika (se ovan). J.H. Pestalozzi, den schweiziske pedagogen, påverkade synen på fri bildning i Rousseaus anda, på begreppet Volksbildung, som var ett demokratiskt ped. begrepp. Olikheten i bildningsgrad var ett klassmärke, påpekade Ellen Key.  I England lanserades begreppet ”education of the people” av lord Henry Brougham. I sv.övers. ”Om folkbildning” 1832. Jfr med Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” och ”ekonomiskt kapital”.

Palmgrens motstånd mot den ”underhaltiga [underhållnings]litteraturen”, påverkad av engelsmannen Matthew Arnold, förf och skol inspektör. Kulturen utmålades av Arnold som den andliga kraft som skulle överta religionens roll i samhället på 1900-talet. Herbert Spencer på 1860-talet menade dock att inte bara själen, utan även kroppen behövde fostras, t.ex. med sträng Ling-gymnastik. 5-årig värnplikt infördes i Sverige 1812 för män från 21 och uppåt. Bildning kunde i början av 1900-talet ses som en motkraft mot industrialismens skadeverkningar, och modernitetens förytligande, så hos Key eller Vitalis Nordström. Key önskade 1906 att ungdomsrörelsen skulle bli en ”bildningsrörelse”. Nyhumanismen stod för ett idealistiskt tänkande (med rötter i romantiken) som fick mycket stryk när rösträttsrörelsen med mer nyttoinriktat tänkande (Rickard Sandler m.fl.) slog igenom. Bildningsfrågan blev en ”skol- och utbildningsfråga” inriktad på inte minst bråkig ungdom. Moral, dygd och karaktär blev viktigt.

Flera nya utredningar tillsattes i ungdomsfrågan under 1930-talet. De framlades på 1940–talet. Ungdomens fritid blev viktig. Mer praktik än teori. Föreningsstöd viktigt, idrott, studiecirklar, hobbies. Den filosofiska [kritiska] sidan försvann. Vuxenlivet innebar ansvar, det krävde fostran, ideal. En debattör som E.Hj. Linder ifrågasatte denna instrumentella syn på bildning i boken (1962) Bildning i det tjugonde århundradet. Samma år kom Bengt Nermans plädring för en mer demokratisk kultursyn som inte såg ner på populärkulturen. Bjurström kallar det en ”fritidssocialisation”.

Folkbildningens plats idag är svävande. Kultur, fritid, eller skola? På 1970-talet handlade folkbildningen mycket om själens fostran, sedan dess har underhållning fått allt större plats i våra liv. Idag saknar du kulturellt kapital om du inte följer vissa populära TV-serier, eller vad som händer på nätet. Traditionella bildningsideal började försvinna redan på 1960-talet, när Sverige amerikaniserades kraftigt. Ordet ”bildning” har lämnat ett mentalt tomrum efter sig. Donald Broady försökte på 1980-talet i tidskriften KRUT väcka nytt liv i begreppet (jfr BiS antologi Boken åter i centrum).

Idag talas om New social movements, inom miljö och politik. Folkbildningsbegreppet marginaliseras alltmer. Kan det översättas till en ny tid? Idrotten lät sig snabbt kommersialiseras, inte lika lätt med kulturen? Jo, viss kultur (TV, bio). I England startade Tony Blair ett Departement for culture, media and sport, där kommersialiseringen var stark. Man talar i kommersiella termer om kulturen som den ”kreativa sektorn”. Den offentliga förvaltningen präglades också från 1990-talet av det am. begreppet New Public Management, där kommersiella krafter inbjöds, de offentliga utgifterna skulle slimmas och skäras ner, vilket kombinerades med sänkta skatter. Också media avreglerades. Medias ”public service” tappade delar av sitt folkbildande ansvar.

Den nya aktiebolagsformen saknar demokratisk legitimitet. Även ideella s.k. Non governmental organizations spelar på samma kommersiella marknad. Folkbildande inslag i samhället finns kvar (familjens och skolans ”fostran” av ungdomar) men mer som ”motrörelser”. Man talar inte gärna längre om att skolan ska ”fostra” (det anses nog föräldrarna få sköta om), inte heller om samhällets skyldigheter. Inte heller om att ”bilda” sig intellektuellt. Även underhållning kan ur en aspekt vara bildande, dvs om man ser på den med ett kritiskt öga.

Bildning går ett steg längre än bara utbildning. Den ser till hela personen, till både kropp och själ. ”För att förstå sig själv måste man förstå andra” (Bernt Gustavsson). Hänv. till am. pedagoghistorikern Martha Nussbaum. Bildning som en resa, i teorin men även till andra platser på jorden. Att införliva det obekanta med sig själv. Hegel talar om detta i Andens fenomenologi (1807). Marx, Simone de Beauvoir (kvinnan ”det andra könet”), Franz Fanon om den kolonialistiska retoriken. Kulturer som kolliderar hybridiseras (Homi Bhabha) och därigenom skapas ett kulturellt ”tredje rum” Det är mer än bara ”mångkulturellt” – ”det är ett rum där helt andra [och nya] positioner kan utvecklas”. ”Den kulturella hybridiseringsprocessen ger upphov till något helt annorlunda”, mer problematiserat, konstverk som romanen Ett öga rött eller filmen Äta, sova, dö. Salman Rushdie gestaltar hybriditeten i Satansverserna. Även Bayed Salihs (Sudan) Utvandringens tid, som är en replik till Conrads Mörkrets hjärta. (Folkbildningen har idag blivit ”individualiserad”, dvs du får själv ta ansvar för att aktivt bilda dig, samhället gör det inte åt dig.)

Gene Sharp, am. statsvetare har kommenterat demokratistriderna i Östeuropa och Nordafrika på nätet. ”Global bildning” måste ta hänsyn till både det universella, och till det individuella, det partikulära. ”The capability approach” (Nussbaum, Amartya Sen) är att utveckla ”förmågan att delta i demokratiska processer i [t.ex.] tredje världen”. För detta är folkbildande insatser fortfarande avgörande. Där har alla typer av bibliotek fortfarande en given plats.

Mats Myrstener 

Varför är det så tyst på biblioteket?

Hörde miljöminister Ek slingra sig som värsta Åkervinda i ekot i morse angående vargjakten. Men vad hon sa kan kort sammanfattas som så, att om inte Sverige snabbt anpassar sig efter EU-reglerna i frågan, så är risken att EU kommer att ta över beslutsrätten över den svenska vargjakten. Det kan alltså gå med vargfrågan som med Grekland och Italien, demokratiskt valda företrädare eller fattade beslut slängs på historiens sopphög och överstatliga tvångsåtgärder införs. Tidigare talades det mycket om EUs demokratiska underskott, nu tycks man istället ha en allvarlig kris på grund av ett demokratiskt överskott, som snabbt måste avvecklas.

Dessvärre är detta inte bara ett problem på EU-nivå, utan det har blivit ett smygande gift som spritt sig i hela samhället. I den stolta formuleringen i vår grundlag om att ”alla makt utgår från folket” tycks ordet utgå fått en ny betydelse, mer som i ”utgånget datum.” Istället har vi fått illusionen om valfrihet.

Ser fram emot den dag då valfrihet ändrar betydelse och står för friheten att slippa välja elbolag, tågentreprenör, vårdgivare, pensionsfonder, etc. Val som gör mig ansvarig för konsekvenser och problem som jag inte rimligen kunnat ta ställning till, men där jag får ”skylla mig själv”.

Denna förödande ideologi, det elfte budet, som min son ironiskt kallade det på 90-talet, ”Tänk på dig själv och skit i andra” predikas nu från maktens blånande höjder i termer av frihet, lönsamhet, marknadsanpassning, konkurrens och effektivitet. För den offentliga sektorn är konsekvenserna förödande, säg Carema det räcker. Tidningarna, nu även de borgerliga fylls av rapporter och artiklar som visar på det ur välfärdssamhällets synpunkt ineffektiva, oekonomiska och omänskliga i denna utveckling, så förhoppningsvis har det snart dragits så många gånger i nödbromsen att tåget stannar och backar in på ett nytt spår.

Men för att för att detta ska ske måste tystnaden bland offentliganställda brytas, fler måste våga stå upp, organisera sig och ta striden mot de ökande klyftorna, den tilltagande orättvisan och den minskande demokratin på snart sagt alla områden, som marknadstänkandet som överideologi leder till.

Givetvis gäller detta även biblioteksvärlden. Alla dessa vackra ord om biblioteket som ett värn för yttrandefriheten, en arena för demokratin med uppdrag att motverka klyftor och garant för fri och jämlik tillgång till information, inte är de trovärdiga om de inte innefattar även biblioteket själv.

Det har blivit så förlamande tyst på biblioteken. Att det inte är hälsan som tiger still har visat sig i undersökningar vid flera av våra största bibliotek. Det finns i dag en enorm brist på civilkurage på alla nivåer. Det finns en stor rädsla som brer ut sig inom alla offentliga verksamheter, inom det privata har den väl alltid funnits, en rädsla för att säga ifrån, att protestera, att uppfattas som obekväm, förändringsobenägen, illojal och avvikande. Vad är man rädd för? Jag har frågat många men får bara diffusa svar och anar en uppgivenhet inför den radikala maktförskjutning som skett inom arbetslivet. Tidigare har problem på arbetsplatser ofta diskuterats i termer av dåligt ledarskap och bristande resurser, nu är budskapet att mår du inte bra, inte trivs, vill förändra eller på något sätt inte ”klarar jobbet” så är det ditt eget fel, du är en förlorare och bör helst försvinna eller åtminstone straffas med dålig löneutveckling. Systemet med individuella löner är ett sataniskt instrument för att kunna härska genom att splittra. Det är förnedrande för såväl arbetsgivare som arbetstagare då det bygger på en människosyn som motverkar solidaritet och samarbete och uppmuntrar egoism och ögontjäneri.

Man vågar inte protestera när man anser något vara fel då filosofin nu är , att det gäller att gilla läget. Exempelvis har Stockholms kulturborgarråd sagt rent ut i pressen att bibliotekspersonalen är förändringsobenägen och borde se sig om efter annat jobb om de inte anpassar sig . Vart det leder kan man läsa sig till i Barbara Ehrenreichs skrämmande bok ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Läste också nyligen en liten anspråkslös bok om att organisera sig och göra motstånd, ”Hopsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen” och inser hur långt bort från 70-talets protesterande och strejkande vi kommit. Göran Greider menar i sin bok ”Det finns en väg ut ur det här samhället” att en ny vänster måste ha sitt ursprung och organiseras utifrån arbetsplatserna. Det känns inte så hoppfullt idag när vi tycks vara åter på ruta ett. Men plötsligt händer det…………

Ingrid Atlestam

ps detta är en del av enartikel som jag sliter med till nästa nummer av bis, så tacksam för alla synpunkter. Bryt tystnaden!