Kategoriarkiv: boktips

32 haiku-dikter om arbetslivet

Jag hade en gång

en liten, liten budget

Nu är den mindre

Veckans boktips måste bli en liten bok med 32 haiku-dikter som getts ut av Svenska kommunaltjänstemannaförbundet, SKTF-tidningen och förlaget Premiss. Kommunalanställda från vården, barnomsorgen, den kommunala servicen och kulturen (flera handlar om bibliotek) har skrivit om sin arbetssituation på ett finurligt sätt. Läs och begrunda! Bokens titel kommer från denna dikt:

Arbetsdomstolen

Chefen röd som körsbärsblom

Målet gick min väg

Chefen röd som körsbärsblom : 32 haikudikter om jobbet

Mats Myrstener

Sommarboksprat

På semester någonstans i Sverige. Läser i Sidas tidskrift OmVärlden, så bra och snyggt gjord (av vänstermediaföretaget Arenagruppen) att den borde finnas på de flesta folkbibliotek. I nr 2 finns en lång intervju med den nya nigerianska stjärnförfattaren Chimamanda Ngozi Adichie, författare till En halv gul sol, Lila  Hibiscus, novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, och den senaste romanen Americanah.

Som av en tillfällighet hittar jag novellsamlingen i bokhyllan där vi är, och det är riktigt starka noveller, med både ett postkolonialt och ett feministiskt perspektiv. 2009 höll hon ett föredrag med titeln The danger of one single story
som ska finas på Youtube. Den handlar om att bilden av Afrika inte bara handlar om fattigdom, sjukdomar och korruption, den är mycket mer mångsidig. Många afrikanska länder tar sig nu ur fattigdomsträsket, och krav börjar ställas på ökad demokrati, politisk och ekonomisk, och jämställdhet mellan män och kvinnor.

2013 höll hon ett annat uppmärksammat tal, We should all be feminists, som fick stor spridning på nätet, sedan Beyoncé samplat det i låten Flawless. I intervjun i OmVärlden säger Adichie: ”Min feminitet var aldrig begränsande för mig. Mina föräldrar uppmuntrade mig. Så jag tror att jag föddes feminist.”

Idag talar hon om feminism i Nigeria, och begreppet har fått ett genombrott där. I Lagos leder hon en skrivarkurs för aspirerande unga författare av båda könen. ”Det handlar om att få dem att tänka på hur vi på ärligaste sätt kan berätta våra historier, och vad det är som håller oss tillbaka från att göra det. Att få oss att ifrågasätta oss själva och våra fördomar.”

Jag fortsätter att botanisera i våra vänners bokhyllor. Intressanta fynd: Två årgångar av den erotiska tidskriften Cupido från 1991-92, en årgång Fantomen från 1951 (den maskerade postkolonialisten som fyller åttio år 2016), en utsökt illustrerad bok om Kamasutra, erotiska hemligheter av Nicole Bailey (2005), men också den episka romanen Brasilien Brasilien (apropå ett annat land på frammarsch) från 1989, av Joao Ubaldo Ribeiro, som omspänner 400 års brasiliansk historia och är översatt av Lars Krumlinde och Sven-Erik Täckmark, som vi umgicks med en hel del i slutet av förra millenniet.

Sommaren är ju den tid när man hinner läsa böcker. Mo Yan, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa, eller en ny bok av sovjethistorikern Orlando Figes, Revolutionary Russia 1891-1991, nog så aktuell än idag. Figes har även skrivit en bok om Krimkriget på 1800-talet.

Men jag har fortfarande svårt att lära mig att ladda ner e-böcker från nätet. Misslyckades nu senast med japanen Murakami. Så det får nog bli pappersböcker för mig. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta och läsa från skärmen.

Mats Myrstener

Höstens nya böcker

Jag sitter och bläddrar i Svensk bokhandels specialnummer Höstens böcker 2013. Främst slås jag av hur enormt många nya böcker som ges ut, de flesta på papper. Jag undrar om all denna utgivning verkligen kan hitta några läsare? Redaktören Tove Leffler skriver i sin krönika att vi förmodligen nått all-time-high när det gäller pappersboksutgivning nu. Hon tror det kommer att minska, rekordåren från 2000-talets början kommer aldrig att slås. Kanske kommer de elektroniska medierna långsamt att ta över bokutgivningen? E-boksfrågan måste lösas, snart.

Jag undrar som sagt var alla läsarna till alla dessa nya böcker finns? De som jobbar på bibliotek vet förstås. Allt ifrån storslukaren, förmodligen en pensionerad ”kulturtant”, som läser en bok i veckan, till mannen som läser några rader i julklappsboken innan han somnar, och som kanske, i bästa fall, konsumerar en bok per år. Min morbror Ebbe hade alltid samma bok på nattduksbordet, år efter år, jag undrar ofta om han över huvud taget läste den eller om den bara låg där i alla fall, sommar efter sommar? Det var gamle socialdemokraten Sten Anderssons politiska memoarer I de lugnaste vatten (han, alltså inte min morbror, var flitig sportfiskare).

I årets upplaga av Höstens böcker hittar jag inte särskilt mycket intressant dessvärre. Jag prickar pliktskyldigast för några titlar som kanske kan passa mitt nuvarande bibliotek: Staffan Lindbergs Blod är ett billigt pris för frihet, om den arabiska våren (Atlas), Tyst territorium av Fredrik Laurin och Lars Schmidt, sju reportage om Västsahara (Atlas), Människan i vården, etnografiska synpunkter (Carlsson), Heder och samvete, om hederskulturen i Sverige (Fri tanke), Beata Arnborgs bok om Kerstin Thorvall (Atlantis), Ann Heberleins bok Etik (Bonniers), Karin Wahlbergs bok om sjuksköterskan Ella-Kristin på 1950-talet, På liv och död (Wahlström & Widstrand), den ghananska författarinnan Taiye Selasis Komma och gå, Erika Bjerströms Det nya Afrika och Bertil Åkerlunds bok om den kongolesiske läkaren Denis Mukwege, en levnadsberättelse (båda Weyler förlag). Eller kanske kioskvältaren Jonas Jonassons nya bok Analfabeten som kunde räkna (Piratförlaget), som verkar utspela sig i Sydafrika.

På Barn & ungdoms-sidan skriver man glatt om erotik, reportern Carina Jönsson skriver hurtfriskt att ”supermånga tjejer går runt med ett exemplar av Fifty shades i väskan”, enligt hennes syster gymnasieläraren. Ja, herregud, stackars tjejer, kan jag tänka!  (Fast själv har hon inte läst den förstås.) Hon jämför med när hon själv smygläste Hästarnas dal av Jean M. Auel och önskar sig mer ”välskrivna kvalitativa sexscener” i bokform. Fast i England kallas genren ”New Adult” och det är väl knappast ungdomsböcker, eller? Svenska barnboksinstitutet menar iaf att sex blir allt vanligare och allt mer explicit i ungdomsböckerna, till exempel novellsamlingen Het förra året.

(Ja förlåt att jag är så moralistisk, men visst har könsrollerna i populärlitteraturen förändrats en hel del sedan isprinsessan Aylas framfart på 1980-talet? Sen kan Anastasia Steele säga vad hon vill om den saken. I lördags läste jag Elise Karlssons krönika i SvD om en ny kommande best-seller, Goliarda Sapienzas The art of Joy, med en betydligt mer feministisk hjältinna än den försagda och hopplöst undergivna Anastasia. Och en sak kan man kanske säga om dessa best-sellers inom bokvärlden – de blir som Karlsson skriver ”nätets snackisar med stolpiga sängkammarrepliker”, men de glöms snart bort när nästa snackis dyker upp. Man kan ju alltid hoppas. Mina föräldrar hade Henry Millers böcker gömda i nattduksbordslådan, dom ”snackade” man inte högt om precis, och på 1930-talet ansågs Agnes von Krusenstiernas och D.H. Lawrences erotiska skildringar så oanständiga att de låstes in i bibliotekens giftskåp, och lästes i smyg. Så visst har det hänt en del sen dess, tack och lov.

Och handen på hjärtat – att gå ut och kritisera Tintin i Kongo eller Lilla hjärtat för att de är rasistiska, det kan t.o.m. bibliotekarier göra. Men att kritisera en bdsm-bok som Fifty shades of Grey, eller för den skull en kultförklarad TV-serie som Mad men för att könsrollerna stinker, nej det vågar man inte. För låntagaren har ju alltid rätt. Åtminstone i det senare fallet. Det är intressant att se hur samhället avspeglas i populärkulturen, och det är skönt att vi åtminstone har vår egen Lisbeth Salander som ställer allt tillrätta. Tack Stieg Larsson! För Susan Faludis Backlash är fortfarande lika aktuell som när den skrevs på 1980-talet, tyvärr.)

Dagens unga tjejer hittar nog sina erotiska fantasier på nätet, men man kanske ska tänka på att det finns alltför många Mr Grey där ute som gärna vill ha kontakt. En av dem, polisintendenten Göran Lindberg porträtterades igår i Aftonbladet. Verkligheten ser alltid lite sjaskigare ut än i fantasin, och det kan vara riktigt farligt att lockas ut i det förbjudna. Även i de lugnaste vatten.

Så väldigt mycket ny sexlitteratur kunde jag i varje fall inte hitta bland höstens nya böcker. Så kanske är det den kvinnliga redaktörens önsketänkande vi får hålla till godo med. Än så länge.

Mats Myrstener

untitledLisbeth Salander löser mordgåtor

Språkförbistring igen

Vilken är årets värsta månad kan man ju fråga sig? Min kollega Hans brukar säga att november är årets mest ”onödiga” månad, och det kan nog stämma. I Johans jul började alltid första sidan med pappans hemkomst från arbetet i strilande regn och med texten: ”November är mycket lång och grå …”. Barnmorskorna på Jägargatan kallade den ”oxmånaden”.

Men själv håller jag nog juli för ett strå vassare. Antingen regnigt – och brustna och grusade förhoppningar. Eller storkvarmt som i år, där alla journalister tar semester efter Almedalsveckan och meteorologen Per-Erik t.o.m. får hoppa in och vikariera som nyhetsuppläsare på ABC-nytt i TV. Värmen lägger sig som en kladdig fuktig vante över allt, och det blir inte acceptabelt på balkongen förrän kl 22 när solen går ner.

Oss sommarmisantroper emellan – men jag förstår Ingmar Bergman som påstod att demonerna aldrig visar sig på natten, det är en ren missuppfattning, utan i skarpt dagsljus – vitt, stekhett dagsljus, och gärna på sommaren.

Nåväl, vi tog oss i varje fall (trots sommarvärmen) från Nordens Venedig till Skåne, och njöt av utsikten från Smygehuk, Böste havsbad, och Dag Hammarskjölds Backåkra – säkert några av Sveriges vackraste platser i fullsommarskrud. Och apropå språkförbistring, vilket man ibland kan uppleva som nordlänning i Skåne och Danmark, så minns jag häromåret när jag på Malmös fina stadsbibliotek (öppet även söndag) stötte ihop med min gamle studiekamrat från BHS, Örjan (namnet fingerat). En i min vänkrets smått legendarisk person som aldrig arbetat som bibliotekarie men däremot är en mycket skicklig sol och vårare. Inget ont om det, han är fortfarande en god vän (tror jag), liksom kollegan Håkan från Höganäs, som hade sitt första vikariat i västerbottniska Holmsund. Där blev det språkförbistring, lita på det!

Min sommarläsning har varit allt annat än systematisk: först var det cigarettböcker (Per Hagmans ”Cigarett” den absolut bästa), sedan biografier av Birgitta Holm (om Rut Hillarp), PO Enquist, Stig Larsson och Jörn Donner, rysare av Camilla Rydberg (ojojoj vilken berättare), en släng religiös litteratur (via en bok av Inger Edelfeldt med detta tema) , bl.a. ett härligt återseende med Herman Hesses 70-talsklassiker Siddharta (väl värd omläsningen) och Per Lagerkvists fantastiska Ahasverus död. Försökte läsa Främlingen av Camus på franska, gick ganska bra, och nu är cirkeln sluten med ständige följeslagaren Turgenjevs En jägares dagbok, en fantastisk följetongsberättelse från livegenskapens sista år i Ryssland.

Och apropå klassiker så frågade min svägerska Helena mig varför små pojkar som hennes Matteus är så fascinerade av Star Wars. Det är ju jag med förklarade jag – det är på grund av berättelsen! Och att skapa sig en egen, helt privat, värld, långt borta från föräldrarnas styrmedel. Sådant bör uppmuntras!

När min vän Håkan från Höganäs var i Stockholm skulle han åka tunnelbanan till (även för en stockholmare) svåruttalade Skärmarbrink. På hans skånska idiom blev det omöjligt för spärrvakten, som höll upp en färdbiljett och desperat frågade utlänningen:

-Ticket! Ticket to WHERE?

Ja, det kan man undra. Ticket to where?

Mats Myrstener. Bild: Boktorn på fina Trelleborgs stadsbibliotek

PS. Har nu börjat följa med min tid och fått en läsplatta i föd. present. Med benägen hjälp av datakunnig dotter (alla e-bokhandlarna har ju olika modeller på plattorna), med konfigurering osv., och hjälp att kunna låna ur SSB:s bestånd, så lyckades jag till slut efter ett dygns hårslitande ladda ner Johan Svedjedals Almqvist-biografi, 975 sidor för 145 :- på AdLibris. Fungerar alldeles utmärkt, än så länge! Och billigt var det också.

Vi kunde också notera att Malmö konsthall reade Christer Hermansson-böcker för 10 kronor styck. Tänkte då att nästa steg är hyllvärmarhyllan som biblioteken säljer för halva priset (5 :- i en gammal bokvagn). Eller tunnan för recyclade pocketböcker som Hornstulls bibliotek ståtar med, alldeles gratis. Sedan är det bara KB och (i bästa fall) pliktleveransbiblioteken som gäller. Och nu har jag också ffg testat KB:s kopiator, en scanner som man också måste vara tekniskt bevandrad för att förstå. Allt färre personal i lånedisken; det är som Greta Linder konstaterade redan 1928: att det allmänna nu ska lyftas över på de mångas axlar, och det blir ju bara mer och mer av det som det förefaller – likt en boktitel av Falstaff, fakir som jag tror hette Enhvar sin egen doktor. Envar sin egen bibliotekarie? Tur att man har den rätta utbildningen då, så det blir rätt fason på bokryggarna när de ska rätas ut av en som aldrig någonsin funderat på att bli kiropraktor.

Bild

Bibliotek för medborgare eller kunder – då, nu och sedan

I boken Folkets bibliotek? Texter i urval 1994-2012 (BTJ2012) har Joacim Hansson, professor i Biblioteks- och informationsvetenskap vid Linnéuniversitetet, samlat ett antal texter av varierande längd och art om folkbibliotekens samhällsroll och identitet. Några är vetenskapliga andra mer av debattkaraktär. Boken är uppdelad i tre block; Folkbibliotekens värdegrund, Klassifikation och identitet och Folkbiblioteken idag.

Sammanfattningsvis konstaterar Joacim Hansson, något uppgivet, att det marknadsliberala individualistiska konsumtionssamhälle vi nu har fått , istället för den reformistiska folkhemsdemokrati där folkbibliotekets idé och praktik utvecklades, passar folkbiblioteken sällsynt illa. Han analyserar och kritiserar de ofta desperata försök som görs från bibliotekshåll att anpassa sig till detta nya marknadstänkande, detta med att bygga varumärke, marknadsföra, att inte ta ställning i frågan om driftsform, hetsen kring e-böcker och social media, alltmedan användarna helst vill ha det mer traditionella biblioteket. Anpassning till döds?

I förordet säger Joacim Hansson att han nu lämnar frågan om bibliotekets samhällsroll. Vad han istället kommer att ägna sig åt framgår inte. Bara att hoppas att även detta nya skede i hans forskning och deltagande i biblioteksdebatten kommer att gagna analysen och tänkandet kring folkbibliotekens vara och bliva. Detta eftersom Joacim Hansson är en av de ytterst få biblioteksforskare som verkligen angår folkbiblioteksvärlden och har tillfört den såväl historiskt som ideologiskt värdefullt tankestoff.

Använd boken som underlag för diskussioner om hur och varför bibliotekarierna gör folkets bibliotek till kundens och om det finns en annan väg att gå!

Ingrid Atlestam