Kategoriarkiv: boktips

Tillbaka till Reims

Boktips

Omslag Tillbaka till Reims
Omslag Tillbaka till Reims

Didier Eribon har utmärkt sig som en av Frankrikes mest kända queerteoretiker. I sitt vuxna liv har han levt i storstadsmiljöer där han frotterat med akademiker och kulturellt bevandrade vänner från medel- och överklassen.

Men Eribon är inte därifrån. Han är inte född in i akademin som många av hans kollegor är. Nej, Eribon har sin bakgrund i Reims och den nordfranska arbetarkulturen, något som han jobbat hårt för att glömma.

I essän Tillbaka till Reims så återvänder författaren till hemstaden för att göra upp med sitt förflutna och finna försoning. Han övergav sin familj, och förnekade dem, för att göra akademisk karaktär i Paris. Inspirerad av den afroamerikanske författaren James Baldwins essäer vill Eribon nu “ta itu med smärtan” och han gör det på ett storslaget sätt.

Foto: Patrice Normand/Opale/Leemage

Tillbaka till Reims borrar djupt i frågor om klass, fransk historia och social utsatthet. Resultatet bör läsas av många.

Tobias Willstedt

Vad är egentligen fascism?

Boktips

Omslag Vad är egentligen fascism?

Verbal förlag gav 2017 ut boken Vad är egentligen fascism? som är ett samarbete mellan tecknaren Kalle Johansson och forskaren Lena Berggren, lektor på institutionen för Idé- och samhällsstudier, Umeå universitet.

Begreppet fascism är komplext och används ofta för att misstänkliggöra och neutralisera politiska motståndare. Men vad handlar det egentligen om? Alla känner till Hitlers nazister och Mussolini i Italien, och deras massmord, men vad utmärker egentligen den fascistiska ideologin?

I denna enkla genomgång, i form av en seriebok, får vi en bakgrund som hjälper oss till förståelse av dagens fascistiska rörelser. Den typen av folkbildning som gärna få ta sin plats bland bibliotekens hyllor.

Illustration: Kalle Johansson

Vi lever trots allt i en tidsålder där fascistisk terror och lögnens politik reser sig från diket där de borde lämnats.

Tobias Willstedt

Kändisar på slott

Nu när jag snart går in i ett stadium av ”ex-bibliotekarie” (och tänker då på den klassiska Monthy Python-sketchen) så blir kvällarna i TV-soffan allt vanligare och allt mer efterlängtade. Jag tänker t.ex. på ”Allt för Sverige”:  visst är det underbart att se dessa fantastiska svenskamerikaner som bara älskar Sverige, kanske ett Sverige som bara finns i deras fantasi, men ändå? Vår inneboende film- och genusvetare Dagmar från Tyskland  älskar också Sverige. precis som de flyktingar som i vårt land får möjligheten att skapa sig ett nytt liv. Ändå ser jag själv mest de negativa sidorna av ett samhälle jag egentligen borde älska och tycka om. Det blir lätt så när man växte upp på 1960- och 1970-talet då problemen i Sverige var mindre (eller var det bara jag som var yngre?), allt var långsammare och mindre tekniskt,  snödrivorna var högre, motståndet var mer organiserat, framtiden ljusare, och vänsterkrafterna satte dagordningen? Idag känner jag mig mest som den bortglömde norske poeten Sigbjörn Obstfelder, han som tyckte han var född på ”feil klode”, dvs fel planet ungefär. Å andra sidan – det finns väl inte så många andra planeter som är beboeliga? Kanske därför jag älskar sagor som Sagan om Ringen, eller Star Wars? Verklighetsflykten i litteratur och film ska inte underskattas. Musikens förmåga att lugna sinnet och få det att meditera. Men också att ställa obekväma frågor som man kan göra i teater och bildkonst.

Årets upplaga av ”Stjärnorna på Slottet” var i vilket fall det bästa hittills, och det blir som Özz Nujjen sa i sista avsnittet, svårt att slå i framtiden. Kanske bortsett från Helena Bergström så var det fyra fantastiska karaktärer som verkligen försökte slå varandra i tunga uppväxtminnen, där konst och kultur säkert räddade några av dem från ett betydligt vanskligare och tristare liv.

Det var också fyra livsberättelser som visade på alla olika sidor av dagens liv i Sverige. Flykting- och invandrarproblematik, våld mot barn och vuxna och inte minst av vuxna, hbtq-frågor, och kvinnors och mäns eviga problem med att få ihop det s.k. ”livspusslet”. Bara det att Harriet Andersson så tydligt berättade om hur hon aldrig velat föda barn och när hon väl gjorde det, inte kunde förmå sig att älska sin dotter. Det sas många fler saker som fick de fem på slottet att börja gråta, t.ex. när Özz Nujjen i programmet iscensatte sin familjs flykt från det belägrade Kurdistan, mitt i kolmörka natten, över ett fält som var pepprat med minor. Helena Bergström började gråta, och det är förståeligt. Harriet Andersson konstaterade i sin tur att hon haft många anledningar att gråta, men att hon oftast gjorde det i duschen – vatten som vatten, och man dämpar ljudet effektivt. I dagens Sverige finns många anledningar att gråta i duschen, inte minst för den allt sämre offentliga servicen, som effektivt monterats ner och sålts av till näringslivet (fråga sjukvården i Stockholm, tack för det Filippa Reinfeldt). Och skolans – och i förlängningen bibliotekens – problem med att producera goda resultat med allt mindre resurser (tack för det Jan Björklund, Lena Adelsohn Liljeroth och alla kommunpolitiker som aldrig besöker ett bibliotek).

Då blir det fantastiskt att se ett civilkurage som det journalisten Fredrik Önnevall visar. I ett land som översvämmar av uteliggare, psykiskt sjuka som inte får hjälp, tiggare och pseudorasister är det fantastiskt att se något sådant på TV (genomslaget, att problemet öppet debatteras). Mest förbannad blir man nog ändå på våra (icke-)politiker som låter allt detta ske med öppna ögon, bara för att man är så livrädd för fulordet ”skattehöjning”. Det gäller hela Europas framtid, och den känns just nu ganska så skakig.

Som tur är finns det fortfarande goda böcker att tillgå, just nu fördjupar jag mig i Arnaldur Indridasons Nätter i Reykjavik (som handlar om uteliggare för övrigt), den ghananske författaren Ayi Kwei Armah De vackra är ännu inte födda som är en bister uppgörelse med kolonialismen i Afrika (översättare är en annan ex-bibliotekarie och BiS-aktivist, Jan Ristarp), och Lasse Bergs oerhört folkbildande berättelse Gryning över Kalahari. Tänk att vi alla härstammar från några tusen afrikaner som utvandrade från Etiopien och Somalia, över det smala sundet mellan Djibouti och Jemen, för ca 80.000 år sedan.

Det är, om något, en tanke att bita i för Sverigedemokraterna och deras väljare?

Mats Myrstener

Julklappsböcker från Karneval

Bokförlaget Karneval ger ut många bra böcker. Just nu kan man köpa förlagets utgivning för halva priset! Bra för bibliotek med liten inköpsbudget.

Bland titlarna finner man följande:

Barbro Lindgrens Hemligserie (Jättehemligt, Världshemligt, och Bladen brinner), Barbro Lindgrens Sparvelserie (Lilla Sparvel, Stora Sparvel, Bara Sparvel), Barbro Lindgrens Varför inte tala som ett barn?, Sagan om den lilla farbrorn, Här är den lilla gården, Elisabeth Ohlson Wallins bilderbok Ack Sverige du sköna, Robert Whitakers bok om psykiatrisk medicinering, Pillerparadoxen, Ilan Pappes bok om Israels etniska rensning, Den etniska rensningen av Palestina, Nick Turses bok om USA:s krigsföring i Vietnam, Döda allt som rör sig, Tore Skeies historiska roman, Jungfrun från Norge, Malena Janson, När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen, en återupprättning av 1970-talets svenska barnprogram, Aron Etzlers bok Reinfeldteffekten, Mike Berners-Lee och Duncan Clark, Den brännande frågan, om klimatkrisen, Torbjörn Säfves alternativa svenska litteraturhistoria, Fritänkarna, Eric Hermelins tolkningar av klassisk persisk poesi, Persisk balsam, Carl-Göran Ekerwalds bok om kärleken till Sigrid Kahle, Kom, madame, fru, Harold Pinters politiska brandtal när han fick nobelpriset 2005, Frihetens språk, ”En av de mest anskrämliga bilderböcker som nånsin blivit en klassiker”:  Sprätten satt på toaletten av Annika Elmqvist, som också ritade den klassiska Historieboken, Robert Nybergs skämtteckningar Guldfeber, Vladimir Vysotskys Vargjakten, den starkt EU-kritiska boken Det mjuka monstret Bryssel av Hans Magnus Enzensberger, Melanie Joys Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor, Pelle Strindlunds bok om slaveriet, Jordens herrar, m.m. 2015 ger man ut Thomas Pikettys bok Kapitalet på svenska!

Dessutom ett tillägg som jag läste om härom dagen: Casper Erichsens och David Olusogas skrämmande bok om det tyska folkmordet i Namibia 1904-1907, Kejsarens Förintelse (en delvis missvisande titel, det var ju inte Tysklands kejsare som förintades, på förlaget Leopard) som visar att en vetenskaplig folkmordets metodik kom långt före andra världskriget. Boken recenserades av Ola Larsmo i DN:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/casper-erichsen-och-david-olusoga-kejsarens-forintelse/

Nu får det räcka för denna gång. God julläsning.

Mats Myrstener

tomtepratar_liten

Tre bra böcker

”Ärade bybor, lyssna nu noga, när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden. När kejsar Liu av Stora Han grundade landet, befallde han byborna att odla vitlök åt honom”

Nobelpristagaren  Mo Yan (hans pseudonym betyder ”tala inte”) har bara fem böcker översatt till svenska (av förlaget Tranan, på franska finns 18). Vitlöksballaderna publicerades 1988, året efter hans genombrottsroman Det röda fältet. Den inleds med det ovannämnda citatet, som sägs vara ett utdrag från en sång av den blinde sångaren Zhang Kou.

Han böcker utspelas nästan alla i provinsen Shandong i östra Kina, i vad som i böckerna beskrivs (måhända ironiskt) som ”Paradisets län”. Vitlöksballaderna handlar om Gao Ma, hans storebror Gao Yang och hans flickvän Jinju i en by som är helt beroende av vitlöksodlingen. När regeringen har beordrat en överproduktion som inte går att sälja gör byn uppror mot de lokala myndigheterna. Resten som följer är en katastrof.

Ett nobelpris kan upphöja ditintills ganska (internationellt) okända författarskap. Så skedde ju med Isaac Bashevis Singer, Elias Canetti och Naguib Mahfouz, för att nämna några på senare år. Mo Yan påminner såtillvida om Mahfouz, eller om våra svenska arbetarförfattare Lo-Johansson eller Moa Martinson. Hans stil är realistisk, närmast smärtsamt naturalistisk, och han beskriver osentimentalt de värsta grymheter. I Det röda fältet blir en kinesisk motståndsman levande flådd av den japanska armén, i Vitlöksballaderna är skildringarna från fängelset där Gao Yang hamnar minst lika grymma.

Men språket är fantastiskt levande, kryddat med den mustigaste och mest slagfärdiga dialog, som innehåller både kärlek och komik. Regissören Zhang Yimou har filmat Det röda fältet, liksom en fantastisk film med den prosaiska titeln Att leva, som skildrar femtio år av kinesiskt liv, från tiden före kommunismen till kulturrevolutionen.

Mo Yans förhållande till kommunistpartiet i Kina är komplicerat. Han är medlem och tog som ung värvning i Folkets befrielsearmé där han arbetade på den s.k. kulturenheten. Han lämnade armén först 1997. 2010 deltog han i en hyllande bok om ordförande Mao för vilket han blev kritiserad. Själv lever han upp till sin pseudonym och talar istället i sina böcker.

Vitlöksballaderna är mycket kritisk mot de lokala myndigheterna i Shandong. Han undviker att kritisera kommunistpartiet, boken har istället bl.a. tolkats som kritik av ”kapitalistiska experiment” i den kinesiska ekonomin. Hans popularitet gör honom svår att attackera från myndighetshåll. Boken är ett läsäventyr av sällan skådat slag. Men för den som finner den allt för magstark kan jag också rekommendera Dai Sijies underbara roman Balzac och den lilla spetsknypplerskan.

Från Kina beger jag mig på läsandets resa över till Japan och den uppmärksammade Haruki Murakamis senaste bok Den färglöse herr Tazaki. Det är den första bok av Murakami jag läst, och den gav mersmak. Kanske inte av nobelprisklass, men underfundig och underhållande. Och mycket olik Vitlöksballaderna.

Tsukuru Tazaki är en man utan stora yttre egenskaper, precis som hjälten i Robert Musils berömda roman. Han är arkitekt och ritar tåg- och tunnelbanestationer, vilket det finns många av i Tokyo. Han bär på en oförlöst konflikt sedan sin studenttid i Nagoya. Han umgicks med fyra vänner, som ett stillsamt femte hjul bredvid två manliga och två kvinnliga, mycket intelligenta och färgstarka vänner. Plötsligt en dag säger de upp bekantskapen med Tazaki, utan att ge något skäl. Han beger sig stukad och med svansen mellan benen till Tokyo för att studera vidare.

Många år senare, påhejad av sin nya flickvän Sara, bestämmer han sig för att söka upp sina fyra vänner, varav en blivit mördad, för att få veta vad som egentligen hände. Vi får bl.a. följa med honom till Finland, vilket blir en upplevelse för läsaren.

Boken har inga politiska dimensioner, som tidigare Murakami-böcker. Den är istället melankolisk på ett fint sätt, och handlar om vänskap och mänsklig samvaro, och säger nog lika mycket om japanskt liv som Mo Yang om Kinas blodiga historia.

Min världsodyssé i nobelpristider avslutar jag i Istanbul, med Orhan Pamuks Den svarta boken, som jag väl borde ha läst för flera år sedan, Pamuk fick ju som ovanligt ung nobelpriset 2006. Den utspelas helt och hållet i Istanbul, och ett besök i denna kosmopolitiska stad, i författarens fotspår, kan rekommenderas.

Pamuk är inte helt lättillgänglig, han blandar saga, turkisk historia och nutid på ett säreget sätt. Jag brukar annars följa den amerikanska bibliotekarien Nancy Pearls uppmaning att lägga ifrån mig en bok som inte gripit tag efter 50 sidor, men väl inne i Pamuks universum är det omöjligt att följa bibliotekariens kloka men lite brutala råd.

Bokens huvudperson Galip upptäcker en dag att hans flickvän Rüya försvunnit. Gåtans lösning tror han sig finna hos deras gemensamme vän, tidningskolumnisten Celâl, som i sina kolumner under många år kommenterat allt och alla i turkiskt liv och turkisk historia. Läsaren finner sig snart lika allmänbildad som författaren, det kan gälla språkfrågor, biodling, ottomanska sultaners kärleksliv, turkisk film eller populärmusik.

Galip gräver allt djupare i Celâls arkiv, samtidigt som läsare ideligen ringer för att tala med Celâl, berömma honom eller skälla ut honom. Det visar sig att han också försvunnit. Bara hans texter finns kvar.

Pamuk skapar en självlysande och flerskiktad text, lika mystisk som bokens huvudpersoner. Boken är knappast politiskt kontroversiell, Pamuk har tidigare kritiserat Turkiet för morden på kurder och armenier, för vilket han åtalats flera gånger, och är aktiv i turkiska PEN.

Han har en dotter, Rüya. Namnet betyder dröm.

Mats Myrstener  

Mo Yan Orhan_Pamuk_2009_Shankbone Murakami2